Mellanlandning i vardagen

Klockan sju i morse kom jag tillbaka med nattåget från Göteborg. Om en liten stund ska jag packa in radhusfamiljen i bilen och åka till fjällen. Den här veckan bjuder tillvaron på kontraster.

Jag är fortfarande alldeles skakig i kroppen efter gårdagens konsertupplevelse. Det har blivit många konserter i stora lokaler genom åren, men frågan är om någon har känts så här mycket tidigare. Jag vågar påstå att vi hade hockeyrinkens bästa platser, alldeles vid den brygga som gick ut i publiken från scenen, vilket förmodligen förklarar varför den här konserten känns större än någon jag tidigare har sett med syntluggarna från Basildon. Hade mina armar varit en meter längre hade jag kunnat snudda vid Martin och Dave när de gjorde sina utflykter ut på bryggan.

Det var dock inte möjligheten att tafsa på en rockstjärna som gjorde upplevelsen häftigt. Att vara i en så stor och trist lokal och ändå kunna se svettpärlorna i sångarens nacke gör att det blir något annat än en ordinär arenarockspelning. Man får liksom både storslagenheten och det intima.

Musiken? Jo, Depeche Mode är i högform. Stort, tungt, vackert varmt och coolt. Jag är mycket avundsjuk på dig som får möjligheten att se dem på onsdag i Stockholm.

Själv är jag, som sagt, i fjällen då. Därför blir det nu tyst på denna sida under några dagar.

Fotbollsmusik

1990 åkte svenska fotbollslandslaget till VM i Italien till tonerna av Ciao ciao Italia, framförd av av humorgruppen After Shave och fotbollslandslaget självt. Lasse Holm, som några år tidigare hade fått uttrycka sin tveksamma kärlek till Italien med låten Canneloni Macaroni, skrev verket. Man behöver inte vara särskilt fotbollsintresserad för att minnas fiaskot. Begreppet 1-2, 1-2, 1-2 föddes.

1994 fick herrarna Glenmark, Eriksson och Strömstedt i uppdrag att skriva VM-låten. När vi gräver guld i USA blev sommarens soundtrack och vi minns hur VM-bronset firades i fontäner och på gatorna. Själv åkte jag omkring i en bil i Insjön och viftade med en svensk flagga genom fönsterrutan. Idrott föder galenskap.

Men det blev en dyr historia för Svenska fotbollsförbundet. Spelarprovisioner och ett påkostat firande körde ekonomin i botten. Och inte blev det bättre av att spelarna blev högfärdiga och började starta restauranger vid Stureplan i stället för att spela boll.

GES fick skulden, för att de skrivit en låt som faktiskt inte var rakt igenom tramsig och som inte enbart handlade om fotboll.

Förbundet har lärt sig sin läxa. 2002 lät det Magnus Uggla skriva VM-låten och det blev, planenligt, ett medelmåttigt resultat i turneringen. Bra så.

Men nu, när Zlatan är uppfunnen och Sverige faktiskt har ett riktigt bra lag, står förbundet och skakar av rädsla inför minnet av 1994 års ekonomiska krasch. Drömmen om ett framgångsrikt fotbolls-VM måste till varje pris krossas.

Samtidigt finns det en stor mängd unga, begåvade artister och låtskrivare vars hjärtan klappar varmt och hårt för fotbollen. Sådana som verkligen älskar sporten och som lätt skulle kunna skriva den mest fantastiska kampsången till landslaget.

Du förstår förbundets skräck, va?

Lyckligtvis har man studerat krishantering. Och så har man sparat ett trumfkort för att kunna freda just sådana här situationer:

Han heter Tomas Ledin.

Han ska, enligt Aftonbladet, skriva årets VM-låt. Om det stämmer så är det ett drag så briljant att man häpnar. Vi ser fram emot videon där fotbollskillarna har en dag på stranden och lattjar med bollen, i sandaler av plast och med en glass i sin mun. Och känner sanden mellan tårna.

Så sälj dina VM-biljetter, bränn de blågula tröjorna och kepsarna och börja planera för ett traditonsenligt midsommarfirande. I sommar slipper du bada i fontänerna.

The Knife & Fleetwood Mac

I det nya numret av tidningen Sonic berättar Karin Dreijer att hon hade med sig Fleetwood Macs 1980-talsklassiker Tango in the night till studion, där hon och brodern Olof spelade in The Knifes nya skiva Silent shout. ”Det är ju väldigt dramatisk musik på den”, säger hon.

Det torde väl vara den minst politiskt korrekta referensen sedan Kents hyllning av Brothers in arms.

Jag älskar att göra den sortens aha-upplevelser. För det är ju onekligen en rätt bra jämförelse. Inte för att Fleetwood Macs radiopop egentligen har särskilt mycket gemensamt med The Knifes kyliga elektronik, men då man talar om stämningsskapande album går Tango in the night hand i hand med Silent shout. Den förstnämnda är en vacker ljudkuliss till ett känslomässigt kaos och lägger man alla sportradiohitarna – Little lies, Big Love, Everywhere och så vidare - bredvid varandra så blir känslan av sorg och isolering komplett, inte minst tack vare Lindsey Buckinghams ljudbild som väver samman alltihop.

Silent shout är ett stort och vackert mörker, där varje ljud blir tydligt och där de förvridna rösterna uttrycker ungefär samma uppgivenhet som medlemmarna i Fleetwood Mac kände för 19 år sedan. Det är en fantastisk skiva att krypa in i.

Go west

På söndag bär det av västerut. Då sätter vi oss på tåget mot Göteborg, jag och Alex. På kvällen kommer vi att stå i en hockeyrink och titta på tre slitna syntluggar från Basildon.

Min känsla säger mig att det kommer att bli fantastiskt. Dels för att rapporterna från turnén (Alex har redan sett två spelningar) har varit så positiva, men även för att jag för en gångs skull får ägna en hel dag åt en konsert. Det var länge sedan. Numera är ju rockkonserter något som kläms in i en redan fullmatad vardag och som oftast innebär att man anländer till konsertlokalen med middagsrester på kläderna, andan i halsen och huvudet fullt av familjeaktiviteter. Det är ju inget fel med det, men jag kan sakna den där långsamma, mentala uppladdningen som innebär att man lyssnar igenom plattorna med det aktuella bandet, klurar på en tänkbar låtlista och dammar av gamla konsertminnen. Ja, kalla det att nörda loss, om du så vill.

För lite drygt elva år sedan gjorde vi en liknande resa, jag och Alex. Då åkte vi från Småland för att se Suede och Manic Street Preachers uppträda på Cirkus. Detaljerna från konserten har fallit i vag glömska (förutom att Richey hoppade in i trumsetet och därmed punkterade Manics spelning), men känslan av hela upplevelsen sitter fortfarande kvar i kroppen och påminner om någon sorts inre tyngdlöshet.

Då var i och för sig allting nytt, vilket förhöjde frihetskänslan: passionen för musiken hade fortfarande ett oskuldsfullt skimmer över sig, Stockholm var ännu en hyfsat okänd storstad och enbart själva tågresan kändes som ett äventyr. Sedan dess har jag gått på ett par hundra konserter, köpt ett radhus i förorten och flugit runt jordklotet ett par gånger. Jag är lite mättare och lite tjockare.

Men kan jag bara få uppleva en liten, liten del av den där känslan igen kommer det att bli en fantastisk söndag.

Istället för bokrea: Layne Staley

Det bidde ingen bokrea igår kväll. Krafterna räckte inte riktigt till. Och katalogen lockade ju, som sagt, inte särskilt mycket. Det blev soffan, datorn och ...host, harkel... hockeyn istället.

Och så tittade jag en kort stund på Singles på TV. Matt Dillon har väl aldrig varit sämre? Och 1990-talet har väl aldrig känts mer motbjudande? 1990-talet håller på att bli det nya 1980-talet.

Men det var roligt att se Layne Staley i Alice in Chains fladdra förbi under en kort livesekvens. Han utgör en liten, men viktig beståndsdel i det som utgör min kärlek till musiken. Plattan Dirt var en viktig vän under en turbulent tid.

Men jag hoppas att du inte tittade på TV2 igår, Layne. Jag tror inte att du vill förknippa din musik med grunge, Matt Dillons peruk och unga, vackra människor som dricker koffeinfri latte med sojamjölk och som tror att de har kärleksproblem. Din världsbild såg inte riktigt så ut.

There´s a bokrea going on

Nu har jag, i elfte timmen, tittat i Akademibokhandelns reakatalog. Det var inte så värst mycket rock´n roll. Det enda jag kunde hitta var Nick Hornbys bok 31 sånger, som är en samling essäer om författarens, just det, 31 favoritlåtar. Och den står ju redan i radhusets bokhylla. Och så mycket rock´n roll är den väl i ärlighetens namn inte.

Men jag misstänker ändå att mycket lite kommer att kunna hålla mig borta när Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan håller nattöppet i natt. Det är en folkfest för ljusskygga.

Juliana Hatfield startar eget

Indiedrottningen Juliana Hatfield har släppt en ny skiva, Made in china, och har startat eget skivbolag.

På sin hemsida har hon publicerat ett långt brev, där hon ingående skriver om plattan, bolaget och varför hennes nakna mage pryder skivans omslag. Och en massa annat.

Så här skriver hon bland annat: "What does it mean to a person whose identity is very wrapped up in the music she makes, if her worth is measured by how many records she sells? I sold most of my records more than ten years ago and since then everything I do is measured against that."

Jo, som en sten runt halsen bär hon det där nästan-genombrottet som hon fick för drygt tio år sedan. Become what you are är förvisso forfarande en höjdarplatta, med rak, enkel, uppkäftig och attitydstinn pop. Men dess framgångar och alla förväntningar som den födde höll på att ta knäcken på henne.

Men hon knäcktes inte, utan har fortsatt släppa bra skivor, fastän försäljningen aldrig har slutat att dala. Nu känns det som att hon är tillbaka på ruta ett igen. Och jag tror att hon trivs med det.

Utan att ha hört en endaste ton på Made in china känner jag på mig att jag kommer gilla den. Juliana Hatfield gör sig bäst i indieland. Välkommen hem.

I´ve lost it

Big Star har varit i stan! Jag inser det när jag bläddrar i svenskan vid frukostbordet och hittar en recension inklämd i ett hörn.

Jag blundar hårt och tänker ett långt, utdraget "neeeeeej". Inte nu igen.

På sista tiden har jag märkt hur den här stadens konsertutbud har släppt sitt grepp om mig och hur allting rusar ifrån mig. Även om jag sedan drygt fyra år tillbaka väldigt sällan är ute i svängen så har jag varit bra på att hålla mig ajour om vad som händer. Jag kan klubblivet utan att riktigt vara en del av det. Tills nu.

Det var likadant när Oasis och Foo Fighters spelade i stan i början av året. Inte för att jag egentligen hade velat se dem, det var länge sedan de gjorde något intressant, men det är i varje fall band som jag mer eller mindre har följt och som jag åtminstone borde ha lite koll på, ungefär som man har koll på gamla vänner. Men även då blev jag varse om deras besök först när de redan hade packat ihop sina prylar och stuckit vidare till nästa spelning.

Big Star. Det hade jag velat se. Eller jag hade i varje fall velat känna till det. Då hade jag kunnat ha en liten Alex Chilton-kväll här hemma. Och tänt ett ljus för Chris Bell.

Tom Waits älskar alla barnen

Sitter i soffan tillsammans med en febrig och snorig fyraåring och halvslumrar framför filmen Robotar. Den är lite söt, men samtidigt rätt mörk, med ett ondskefullt företag som vill förgöra alla gamla och svaga i handlingens centrum.

Det är därför helt logiskt att huvudfiguren Rodney gör entré i Robot Citys undre värld till tonerna av Tom Waits Underground, från fantastiska albumet Swordfishtrombones. "There's a big dark town, it's a place I've found, there's a world going on, underground" grymtar han i ett kabarénummer från Gotham city.

Fast jag måste erkänna att jag först hoppar till. Tom Waits är ju inte direkt förstahandsvalet när man letar barnvakt.

Men jag kan samtidigt inte tänka mig någon annan artist som fungerar lika bra som ljudkuliss till en mekanisk verkstad med robotslavar.

Och får man lära sig att lyssna på Tom Waits vid fyraårsåldern så finns det hopp för dagens unga.

O.G tipsar

När Original Mats - eller O.G, som han ibland också kallas - talar så lyssnar man. Och när han kommer med något av sina exklusiva tips gör man bäst i att följa dem.

Det senaste tipset var i och för sig nästan ett år gammal, men Original Mats vet att jag behöver tid på mig. Och att jag inte har något emot att svälja yesterdays news.

Men nu har Tunngs debutalbum Mothers Daughter and other songs, snurrat i spelaren i tre veckors tid och det är på tiden att jag skickar över ett litet hej och tack och så. Jodå, det var elektroniskt och folkigt och riktigt, riktigt bra. Och jo, precis som du sade har Tunng ett och annat gemensamt med Beta Band, vilket jag gillar. Jag tycker också att jag hör lite Kings of Convenience i deras försiktiga och lätt monotona stämsång. Men det är kanske bara jag.

Jag förstår varför denna platta hamnade på många års-bästa-listor förra året. Jag förstår däremot inte hur jag har kunnat missa den. Jo, förresten, det förstår jag ju. Jag är Radhuselvis.

Liam och Damkronorna

Jag är en festidrottare. Jag tittar på bara på idrott vid festligare tillfällen. Som OS. Fast jag intalar mig att jag egentligen inte är intresserad. Men när jag står där (eftersom jag inte är intresserad sätter jag mig självklart inte, utan står vid TV:n och tittar, som om jag i själva verket är på väg någonstans) och känner hur pulsen skenar så erkänner jag att det finns ett latent beroende i min kropp. Det är väl därför jag försöker undvika idrotten så långt det går.

Igår kväll, när Damkronorna spelade mot USA, sögs jag in i idrottens förrädiska rus och upplevde en av mina största idrottskickar någonsin.

För inte nog med att det resultatmässigt var en spännande match, det var ju Davids kamp mot Goliat. Amatörerna från Sverige mot proffsen från det väldiga USA. B-laget mot A-laget. Lilla vi mot stora dom.

Detta gjorde ju segern så mycket större än ett ordinärt guldåk av Anja Pärsson. Ja, det var ett skönt rus.

Medan hockeyspelarna hulkande, inför obarmhärtiga kameror, efter matchen försökte förklara vad det var som hade hänt kom jag att tänka på dokumentärfilmen om inspelningen av Oasis debutalbum Definitely maybe, som jag nyligen sett. Jo, min hjärna fungerar på det sättet.

Oasis är ju ett av de bättre exemplen på hur en underdog erövrar världen. Där ”tonight I’m a rock´n roll star” inte bara är en trave coola ord staplade på varandra, utan där varje stavelse är sprängfull av drömmar och självförtroende och jävlaranamma. Under knappa förhållanden mejslades bandets första och vid det här laget legendariska skiva fram, samtidigt som Stone Roses stod i studion bredvid och försökte spela in uppföljaren till sitt debutalbum. Och sedan exploderade allt och kvartetten hann knappt damma ur replokalsdoften ur sina kläder innan de var världsstjärnor.

Jag såg Oasis spela i Stockholm några månader efter att Definitely maybe hade släppts och det var ett rus, inte helt olikt gårdagens segerextas. ”Vi vill så gärna och vi tror så jävla mycket på oss själva att vi ska greja det här”, sade Liam Gallagher med sin hårda blick när han stod och blängde på oss med händerna på ryggen. Och det var nog inte enbart musiken som gjorde att vi svävade i det blå. Någonstans var det också vetskapen om att det här var viljans seger över förnuftet. Och vi var alla en del av det stora som hände framför oss. Alla älskar en underdog. Men alla älskar ännu mer att känna att de har satsat på en underdog som sedan faktiskt vinner.

Ja, det kändes ungefär som igår.

Undrar vem som är Damkronornas Liam Gallagher?

Splittras, splittras ej

"Coldplay lägger av", skriver tidningarna i dag. "Nej, det gör vi inte alls", säger medlemmarna själva. Tidigare har de sagt att de ska dra sig undan från offentligheten efter den pågående turnén och ägna de närmate åren åt att bara spela in plattor. Förmodligen är det någonstans där sanningen ligger.

Fast egentligen är det väl ingen dum idé att lägga ner Coldplay nu? Så mycket större kan väl knappast bandet bli? Och även om senaste plattan X&Y är helt okej, så visade spelningen i Globen i november att bandet tappat kontakten med oss som stod där på golvet. Chris Martins branschtugg om vilka marknader Coldplay var stora på gjorde ingen lycklig, inte heller alla de trötta publikfriarknep som tillämpades (gula ballonger från taket under Yellow! Innovativt!).

"Svårt att se hur de kan utvecklas, och ärligt talat är det rätt skönt att det bara finns ett AC/DC", skriver Hellas i ett mejl. "Tänk om Oasis hade slutat för en sisådär tre skivor sedan, Maiden för 10 år sen, etcetc. Då hade myten kunnat bildas, och allt det där. Misstänker att även Kent borde vika hädan att döma av senaste skivan".

Och ja, varför har rockband så svårt för att lägga av när de står på topp? Borde det införas en pensionsålder för rockmusiker? För det är ju uppenbart att det finns en proppen Orvar även inom rocksvängen.

Innan jag klurar ut ett svar på de frågorna ska jag fundera över hur det kommer sig att genomsnittsåldern i min egen skivsamling är så hög.

Det onda med det goda

Den goda nyheten: Emmylou Harris kommer till Sverige.
Den dåliga nyheten: Hon kommer hit i sällskap med Mark Knopfler.

Jag vet att Mark Knopfler har fått fina recensioner för sina senaste skivor och att han är en respekterad musiker. Jag vet också att Dire Straits egentligen var bättre än sitt rykte.

Men det lär dröja ytterligare tjugo år innan namnet Knopfler inte kommer väcka associationer som ett rött, lurvigt pannband, lååånga gitarrsolon, seriösa rynkor i pannan, Sportradion och Sting som ylar "I wan´t my MTV". Och så alla de där förbannade gymnatiklektionerna då vi av någon anledning skulle dansa bugg till Walk of life.

Den 30 maj spelar denna dynamic duo i i Globen. Med en stor nypa tur kan du köpa biljetter här.

Världens party i Austin

Har du vägarna förbi Austin i mitten av mars så rekommenderar jag att du snokar upp World Party´s spelning på SXSW. Japp, Karl Wallinger samlar styrkorna igen efter en evighet av tystnad. En ny platta och tillhörande turné är tydligen på gång. Det blir i sådana fall hans sjätte album under namnet World Party sedan debuten år 1987 och det första sedan Dumbing up år 2000.

Wallinger har ett och annat gemensamt med Mark Linkous i Sparklehorse. Båda ägnar enormt mycket tid - vi snackar om år - åt att få sina skivor att låta som att de var inspelade på en kvart. På omslaget till World Party´s Egyptology, som kom 1997 och som tog ungefär tre år att spela in, står det att den är "mixed in a bucket with a stick".

Även Sparklehorse lär för övrigt vara på gång med en ny platta. Fast uttrycket "på gång" ska i sammanhanget tolkas med en stor dos tålamod.

Men det brukar, som de säger, vara värt väntan.

Önskelista till NY

Nästa vecka åker Annika till New York och jag har precis knåpat färdigt en inköpslista till henne. Kan ju tyckas lite onödigt, eftersom många av skivorna går att beställa på nätet.
Kalla mig gärna gammalmodig eller naiv, men blott vetskapen om att de skivor som hon kommer att få tag på faktiskt har stått i en skivaffär på Manhattan ger dem liv och själ. De har liksom fler historier att berätta än de skivor som kommer från ett lager i Hongkong. Sådant förgyller min vardag.

Här är listan:
Neko Case - Homage to Loretta Lynn (EP), Canadian Amp (EP), The Virginian (CD)
Ben Folds - Live at Tower records (EP)
Josh Haden - Light of day (EP)
The Jayhawks - The Jayhawks (CD), Live from the Women´s club vol 1 + 2 (CD)
Over the Rhine - Till we have faces (CD), Patience (CD)
The Sadies - Precious moments (CD)
The Twilight Singers - Black is the colour of my true loves hair (EP)
Martha Wainwright - Bloody Motherfucking Asshole (EP), Martha Wainwright (EP)

Allra helst skulle jag ju själv åka och köpa dem, på till exempel Other music. Jag känner en otroligt stark längtan till New York, inte minst i dag, då snön yr kring radhuset på berget. Det är nu sex år sedan jag var i NY, men minnena därifrån är starkare än från de flesta av mina resor. Inte minst på grund av att jag var så nyförälskad i mitt resesällskap; hon som sedermera skulle bli min hustru.

Det är roligare att vara insnöad i New York än i ett radhus i förorten.

Humor med Sinatra

Den som hävdar att skivor är tråkiga objekt äger förmodligen inte cd-utgåvan av Frank Sinatras September of my years. Felskrivningen på kortsidan för humorn i grammofonbranschen till en helt ny nivå. För visst blir det mycket roligare om man tar bort "y" och "e" i ordet "years"?

Istället för "Mitt livs September" blir det... ja, du hajar.

För övrigt är det en rasande bra skiva. Sentimental och grubblande, med höjdarlåtar som It was a very good year och Last night when we were young. Jämte Watertown är det Sinatras bästa, om du frågar mig.

Ny skiva med Gemma Hayes

Gemma Hayes har släppt en ny platta! The roads don´t love you är uppföljaren till debuten Night on my side, som var ett av 2002 års bästa skivsläpp.

Tydligen släpptes The roads... redan förra året, men jag har fullständigt missat den. Det verkar skivhandlarna också ha gjort. Så den som vill införskaffa den får uppenbarligen rikta blickarna utomlands.

Jag såg Gemma Hayes spela på Stora dansbanan på Hultsfredsfestivalen samma år som Night on my side släpptes och det var en sällsam upplevelse, om inte minnet spelar mig ett spratt. Hennes musik har ett och annat gemensamt med Kathleen Edwards och Kathryn Williams. Irländskan har en vacker och varm röst och spelar amerikana som inte drar sig för att trampa distpedalerna i botten.

Tydligen gästar PJ Harvey och Beck på den nya skivan, vilket känns både spännande och logiskt.

I´m a blandbander, yes I am

Eftersom jag är blandbandsromantiker satte jag ihop en liten Alla hjärtans dag-cdr till min älskade, som hon fick igår innan hon gick till jobbet. Och eftersom blandbandsromantikern är granne med nörden hade jag ägnat ett par veckor åt låtlistan.

Att sätta ihop en blandskiva till den man älskar - eller ännu värre: den man dejtar - är en njutningsfull fasa och innefattar många regler. Det gäller att hitta en röd tråd, ett budskap, i låtvalet som är lagom subtilt och inte övertydligt. Man ska vara inställsam, men också kasta in lite grus, så att det inte slutar som Absolute Love Songs. Texterna får inte vara för raka så att de gör mottagaren generad. Och så ska man skapa en balans mellan låtar som mottagaren känner till, sådana som kanske är "våra" sånger och sådana som är nya och kan bli en aha-upplevelse (och då syftar jag inte på en Morten Harket-upplevelse...).

Dagen före överlämnandet lyssnade jag igenom min omsorgsfullt komponerade blandskiva och upptäckte att den sög. Så i panik förkastade jag alltihop och satte ihop en ny. Resultatet blev inte lysande, men helt ok. Här är den:

01. Valentine's day - Steve Earle
02. I wouldn't normally do this kind of thing - Pet Shop Boys
03. My phone's on vibrate for you - Rufus Wainwright
04. Somewhere only we know - Keane
05. No one's gonna hurt you - James Iha
06. He wants you - Nick Cave & The Bad Seeds
07. I envy the wind - Lucinda Williams
08. Hobart paving - Saint Etienne
09. Gårdskvarnar och skit - Håkan Hellström
10. Fix you - Coldplay
11. Soon after christmas - Stina Nordenstam
12. 8 mile road - Grant Lee Buffalo
13. Tiny dancer - Elton John
14. Soul meets body - Death Cab for Cutie
15. Home - Depeche Mode
16. The luckiest - Ben Folds

Efter överlämnandet följde en lång dags väntan på det som är blandbandsromantikerns bränsle: mottagarens betyg.

Så vad tyckte hon? Jo, det visade sig att hon hade varit på kurs hela dagen och inte hunnit lyssna på den.

Suck. Ingen förstår en blandbandsromantiker.

Apan och gula hatten

En av många idoler hemma i radhuset heter Nicke Nyfiken (eller "apan och gula hatten" som Greta, två år, sammanfattar böckernas huvudkaraktärer Nicke och Mannen med den gula hatten). Vi lär ha ett biobesök att räkna med till hösten, då filmen om Nicke går upp på svenska biografer.
I fredags hade den världspremiär och på filmens hemsida finns lite smått och gott, bland annat videon till Jack Johnsons ledmotiv Upside down. Rätt söt. Och, som vanligt när det gäller Jack Johnson, en småtrevlig låt.

Här hittar du filmens trailer.

Själv hoppas jag att Mannen med den gula hatten och Nicke Nyfiken använder den här filmen till att reda ut alla frågetecken kring deras aningen suspekta förhållande. Så klart att de bara är vänner.

The greatest love of all

I dag firar vi inte bara att Radhuselvis har funnits på nätet i en vecka, utan också att det är Alla hjärtans dag! Vad passar bättre än att högtidlighålla detta med en glad påminnelse om kärleken mellan The King och hans fru? Det var ju i varje fall vackert så länge det varade.

Krama varandra i dag!

Elvis-fynd!

Gick förbi Akademibokhandeln och såg till min stora glädje att de säljer Peter Guralnicks eminenta böcker Last train to Memphis - The Rise of Elvis Presley och Careless love - The unmaking of Elvis Presley i en gemensam volym för strax under två hundra spänn. Radshuselvis har dem naturligtvis redan, så glädjen gäller snarare alla dem som nu har ett gyllene tillfälle att fylla ett hål i bokhyllan. Spring och köp. Det är ett fynd.

Man behöver inte vara intresserad av Elvis för att uppskatta böcker om honom. Myten är ju nästan lika fascinerande som musiken. Samtidigt som han var allas Elvis, så var han lika hemlig som en ny film med Lukas Moodysson. Det finns tusen skrönor om Elvis, men ingen vet egentligen riktigt vad som är sant eller vad som sägs bara för att vårda varumärket Elvis. Detta öppnar ju för ungefär tusen biografier. Vilket väl ungefär är vad som har skrivits också.

Guralnicks böcker är de bästa i kategorin "Seriösa biografier". Larry Gellers If I can dream vinner priset för "Mest trovärdiga rapport från den innersta kretsen" (sorry, Priscilla). Humorpriset går till Albert Goldmans Elvis.

Den perfekta poplåten... kanske

Det händer allt mer sällan att jag hänger på låset. Vet inte om jag någonsin varit särskilt bra på det, men det har knappast blivit lättare med åren. Nya band, nya singlar, nya trender kan numera passera, uppleva någon sorts karriär, och sedan hinna självdö innan jag uppmärksammar dem. Och skulle det vara så att någon vänlig själ upplyser mig om ett nytt fenomen i någorlunda tid så nappar jag ändå inte. Istället sitter jag där med min åldersstigna skivsamling och klappar mig självgott på magen och berättar ett minne från Hultsfred 1997.

Så det är därför jag skäms en smula när jag härmed - två månader försent, typ - meddelar att jag förälskat mig i Suicide med The Slaves. Det är förälskelse som påminner om himlastormande möten med singlar som Mon amour, Every day, Ramlar och Not forever. Jag spelar om och om igen och känner hur alla bekymmer liksom rinner av mig i takt med att en varm känsla fördelas över kroppen. Stackato-kompet, handklappet, Motown-bryggan, rösten som spricker och som vill lite mer än den kan och så refrängen, å denna perfekta lilla refräng, som fastnar som en galen groda i huvudet och som låter bedrövlig när jag försöker nynna den.

Jag brukade vara bra på att veta hur "den perfekta poplåten" lät. Det är jag inte längre. Men jag tror att Suicide låter ungefär så. Jag kommer att le fånigt ända tills The Slaves krossar mitt hjärta och lämnar mig för någon annan.

I skivaffären

Skivbörsen i Västerås är inte bara en av grundpelarna i min populärmusikaliska skolning, det är också en av de allra bästa skivaffärerna. Eftersom kunderna flyttar till radhus i förorten, blir tjocka och bekväma och börjar beställa sina skivor på nätet så är det en blödande bransch, men Skivbörsen lyckas ändå hålla stilen.

Ett besök är obligatoriskt varje gång jag gästar denna civilisationens vagga. I kassen den här gången: Firefox AK, Martha Wainwright, Esbjörn Svensson Trio och Slaves.

Handle with care

Här hittar du min krönika från dagens Västerviks-Tidningen. Den är inte det bästa jag har satt mitt namn under, men den handlar åtminstone om Jenny Lewis.

Daily mutilation

Vid det här laget känns det som att Jon Auer har talat om sin soloplatta Songs from the year of our demise i sådar 300 år. Men varje gång den har varit på väg ut har det istället dykt upp nya inspelningar och turnéer med The Posies och Big Star, vilket man i och för sig inte kan ha några invändningar emot.

Nu ska skivan äntligen ges ut. Den 2 maj kommer den. Markera i almanackan.

Festivalkärlek

Jag sitter och skriver på en liten festivalguide till en musiksida som jag är redaktör för. I vanlig ordning tror jag att jag ska kunna värja mig från det där begäret, men när mina fingrar knappar fram ortsnamn som "Roskilde", "Arvika" och "Hultsfred" väcks något i mig.

Jag vet inte hur många gånger jag har stått där i en lerpöl med värkande ben och öron och sagt att "det här är sista gången". Och sedan jag blivit pappa och Radhuselvis har jag dessutom försökt intala mig att jag borde vara för gammal för sådant.

Ändå dras jag tillbaka dit. Till festivalerna.

Damm. Plastglas. Trängsel. Älgkebab. Ett skrynkligt spelschema i bakfickan.

Det borde vara tortyr. Men det är kärlek. Banne mig.

Nytt från Mojave 3

Den 7 mars släpper Mojave 3 sitt femte album, Puzzles like you. Neil Halstead pratar om plattan här.

I intervjun säger Halstead bland annat att en återförening av Slowdive, Mojave 3:s betydligt mer högljudda föregångare, knappast är trolig. Han har för mycket annat att göra. Dessutom säger den gamle skosneglaren: "I think we sold our pedals, anyway."

Mojave 3 spelar en liten, men viktig roll i berättelsen om hur jag och min fru träffades. Men det är en helt annan historia.

Beth is back!

På måndag släpps Beth Ortons nya skiva, Comfort of Strangers.

Hennes förra skiva, Daybreaker, kom för tre och ett halvt år sedan. Den gick mig fullständigt förbi, men nu lyssnar jag igen och hör allt som jag missade då. Beth Orton har en soulig, lite nasal, säregen röst och skriver små dramatiska kärleksberättelser som biter sig fast. Det är liksom bräckligt och starkt på samma gång. Dynamik, kallas det visst. Lyssna på This one´s gonna bruise från Daybreaker och du förstår.

Kanske hade jag lyssnat för mycket på föregångaren Central reservation för att orka med Daybreaker när den kom. Den kan bli så ibland. Central reservation kom det turbulenta året 1999 och fick då fylla många funktioner. "Good year for songs, shit year for life", som Mary Lou Lord uttryckte det någon gång.

Men jag minns en konsert med Beth Orton en söndagkväll på Södra Teatern för ganska många år sedan. Hon bäddade in hela stället i en stor, varm filt. Det kändes som att lokalen hade byggts med just denna konsert i åtanke.

Och så minns jag hur jag och Alex efteråt promenerade genom Gamla stan och det var nästan inga människor ute och allt var så där tyst som det bara kan vara i en slumrande stad. Rätt magiskt.

Hoppas hon kommer tillbaka och spelar snart.

Min iPod älskar mig

Jag sjunker ner i sätet på tunnelbanan och stoppar lurarna i öronen. Jag är trött efter att ha bevakat en två timmar lång hearing i socialutskottet och dessförinnan ha haft en natt med för lite sömn. Således längtar jag efter lite mjuka tongångar att slumra bort en kvart till.

Men min iPod vill något annat. Den fläskar på med Die a little every day med Velvet Crush, The Big guns med Jenny Lewis, Long time man med Nick Cave & the Bad Seeds samt Selfdestruction bust med Turbonegro, i nämnd ordning. Det visar sig vara precis vad jag behöver. I höjd med Liljeholmen är jag klarvaken och när jag kliver av tåget i Fruängen studsar jag fram på perrongen.

Jag börjar misstänka att shufflefunktionen inte har något med slumpen att göra.


Min iPod känner mig bättre än jag själv.

Hey, jag är en blogg!

Så hamnade jag här till sist. Jag vet inte hur många gånger jag avfärdat tanken, men det gick inte riktigt att motstå möjligheten att få ett eget forum, en egen kanal, där jag kan skriva vad jag vill, hur jag vill, om den oändligt fascinerande musiken. Se den här sidan som ett ensligt bord i en stimmig lokal, där jag sitter för mig själv och orerar om singelbaksidor, döda rockstjärnor, nyupptäckta hjältar och snygga ackordföljder. Slå dig gärna ned och lyssna, om du orkar. Säg gärna emot mig eller delge mig dina egna synpunkter och teorier.

Tack till Alex och Petra som med stadig hand har lett mig fram till detta bord. Jag lär sitta kvar tills ni slänger ut mig.