Jag och Olle

Se här: en krönika från fredagens Västerviks-Tidningen. En mycket gammal man skriver om en mycket gammal man.

Kent vs Krokodilen - så gick det

I dag kom Kent-singeln Ingenting med posten.

Och jag kan konstatera att jag står på Gretas sida i det här fallet. Krokodilen vann.

Jisses, vilken tråkig låt. Vad hade de emot att ge låten en anständig refräng? Har inte J Berg mässat om "min förlorade själ" en gång för mycket? Och vad är poängen med alla de där dyngmixarna på singeln?

Men för all del; skit i att svara på frågorna. Jag vill inte veta.

Kent och mitt förhållande började bra, men urartade för några år sedan. Nu är jag kvar i en relation som inte gör mig väl längre. Snart börjar de väl slåss också.

Kent vs Krokodilen

Jag hann lyssna en vers och en refräng när radion spelade Kents nya singel Ingenting innan larmet från baksätet blev för outhärdligt och jag ansåg mig tvungen att stoppa in Krokodilen i bilens cd-spelare.

Men en vers och en refräng är bättre än ingen vers och ingen refräng, som det heter.

Snygg syntbas, en lovande refräng och töntiga svordomar var vad jag hann uppfatta. I morgon kommer singeln med posten istället.

Trip hop hooray!

Portishead lever, inser jag när jag letar mig in på deras hemsida. Jag har inte satt mig in i alla detaljer, men tydligen har det spelats in en skiva som nu håller på att mixas.

I december står bandet värd för festivalen All tomorrow's parties som tar plats i någon engelsk håla någonstans.

Då gör Portishead sin första livespelning på tio år.

Det är häftigt.

Det är dags att ge Portishead återupprättelse nu, väl?


Detta är för övrigt det tvåhundrade inlägget på den här bloggen. Om nu någon skulle bry sig.

På fredag

Undrens tid är inte förbi! Shaun Ryder inte bara lever, nu kommer han till Sverige också! Den 25 november spelar det pånyttfödda och drogfria Happy Mondays på Berns i Stockholm.

Biljetterna släpps på fredag, enligt Aftonbladet.

Handen upp alla som ska med!

Rocky Dennis in heaven

Gud, vad det är skönt att inte längre vara recensent. Gud, vad skönt att jag slipper.

Tänker jag, när jag läser alla hejdlösa hyllningar av Jens Lekmans nya platta.

För då, om jag hade varit recensent alltså, hade jag ju behövt köpa den. Det hade varit min förbannade plikt att kolla upp något som så unisont kramas sönder och samman av kollegorna. Och så hade jag lyssnat och tänkt "jaha?" och så hade jag ställt den i samlingen, bredvid hans första skiva. Och så hade den fått stå där och, som man säger, samla damm.

Jag var mätt på Jens Lekman redan när han släppte sitt debutalbum. Jag förstår inte storheten och berörs inte av musiken.

Och nu slipper jag lyssna på honom.

Gud, vad skönt.

Men Night falls over Kortedala är en fin titel, det kan jag inte komma ifrån.

Only in America

"There we were in the middle of a sexual revolution wearing clothing that guaranteed we wouldn't get laid!"

Se Denis Leary berätta om sitt 1970-tal! Humor som räcker hela helgen!

Kent till salu

Jag säger inte att de direkt rear ut sin själ, men jag konstaterar lite roat att allting förr eller senare går att köpa. Även sådant som tidigare inte haft en prislapp. Läs själv.

Men alla drömmer vi väl om att någon gång få gå ut med ett pressmeddelande och droppa repliken "vi fick ett erbjudande vi inte kunde motstå"? Eller?

Om jag hade pengar

På skivönskelistan just nu:

Abalone Dots
Amy Winehouse
The Coral
Liars
The New Pornographers
Moneybrother
Rilo Kiley
Torsson
Tunng
Young Marble Giants

Tack för inget, Ticnet

Ingen Bruce Springsteen för mig. Sorry, Boss.