Sommar: Kent

Det här är en text som skrevs för VLT på den tiden jag fortfarande hade någon form av förhållande med Kent. Nu har vi glidit ifrån varandra och skaffat nya relationer. Men känslorna inför midsommar är fortfarande desamma.

- - - - - - - - - -

Vik av till höger precis innan fiskeläget och ta sedan till höger efter glasskiosken. Åk ungefär tvåhundra meter förbi några av de nybyggda husen. Då du tror att du har åkt för långt åker du lite till. Kör långsamt; vägen blir sämre och smalare ju längre man kommer. Då det lilla skogspartiet på vänster sida tar slut finner du ett tun som löper utmed en tomt full av tallar. Mitt på tomten ligger en gul stuga, med en stor veranda. Till verandan leder en kort trappa. Där sitter jag och skriver det här.

Det är nästan äckligt perfekt, som en schablonbild av den svenska sommaren. Elvis Costello sjunger Shipbuilding i CD-spelaren, fåglarna kvittrar och solen lyser från en klarblå himmel. Vännerna har gått ner till havet för att bada. Från trappen suger jag i mig varenda intryck och hånler åt dystra minnesbilder av snöpulsande, frusna händer och tjocka vinterkläder.

Vi firar midsommar traditionsenligt. Sill och potatis, goda vänner och en midsommarstång, som vi binder fast i flaggstången. Vi kanske kommer spela kubb och kanske rent av tar ett galet nattdopp. Om det mot förmodan skulle bli regn tänder vi en brasa och grillar korv och spelar kort. Firandet har sett ut likadant i några år nu och konceptet – som vi kopierat från resten av Sveriges befolkning - lär inte förändras nämnvärt den här gången heller.

Med låten Sverige, på senaste skivan Vapen & Ammunition, lyckas Kent besjunga såväl svensk midsommartradition som liberal invandrarpolitik i en bitterljuv ballad med somrigt vackert gitarrplink av nationalgitarristen Jojje Wadenius. ”Sverige, Sverige älskade vän, en tiger som skäms, jag vet hur det känns. När allvaret har blivit ett skämt, när tystnaden skräms, vad är det som hänt?”, sjunger Joakim Berg.
Det är en perfekt beskrivning av en tid då man på fullaste allvar och lite skamset funderar över huruvida grannarna tror att man är rasist för att man hissar den svenska flaggan. Ultima Thule har visserligen förpassats till den replokal där de hör hemma och debatten om överdriven nationalism har svalnat, men kvar finns de vardagstankar som rörts upp. Är det verkligen okej att fira midsommar om man vill vara politiskt korrekt?, ”Välkommen hit, vem du än är, var du än är” sjunger Berg och sätter ord till våra tankar, som så många gånger förr.

”Skäms inte” verkar för övrigt vara mottot för hela Vapen & Ammunition. Joakim Berg nämner Dire Straits och Eurythmics som influenser, sjunger om känslor och lånar riff och melodislingor från melodier från 1980-talet.
Andemeningen känns befriande.
Jag sitter kvar på verandan vid strandvallens kant och låter mig sköljas över av ytterligare en midsommar. Välkommen hit.


- - - - - - - - - -

Min yngsta dotter har en vit gosetiger som heter Kent. Gissa vem som har döpt den? Glad midsommar!

Lucky weekend!

Om några timmar drar radhuset till Gotland på någon sorts semester. Det är svårt att finna ord när jag ska beskriva hur mycket jag ser fram emot det.

På programmet: kasta varpa, tala med havet, hugga ved, jaga fästingar och spela Lucky weekend med Smaklösa på hög volym.

Fem skivor jag kommer lyssna på i sommar:

Johnny Cash - The Johnny Cash´s childrens album
Dixie Chicks - Taking the long way
Britta Persson - Top quality bones and a little terrorist
Scritti Politti - White bread Black beer
Matthew Sweet & Susanna Hoffs - Under the covers Vol.1

Fem böcker jag tar med mig (men som jag förmodligen inte kommer att läsa):

Jesper Bengtsson - Granatklockorna i Myitkyina
Jack Kerouac - På drift (fast den borde jag lyckas klämma eftersom jag redan har läst en tredjedel)
Linda Skugge - Ett tal till min syster bröllop
Phil Thornton - Restless souls
Fredrik Virtanen - Olycklig kär i ingen speciell

See ya!

Död men rik

Elvis lever! Åtminstone på börsen. Enligt Svd är han rikast av de döda.

Och ja, förmodligen är det väl bara bra för hans ekonomi att han själv är oförmögen att åka och köpa dyra mackor eller skänka Cadillacs till höger och vänster.

Samtidigt vid Hulingens strand II

Nu är festivalen över och jag är inte avundsjuk längre. Dagen efter festival är ju raka motsatsen till rolig.

Annika, snart 20 år, är just nu på väg hem från sin första Hultsfredsfestival.

Här är några av hennes små sms-rapporter från de senaste två dagarna, som hon skickat för att stilla min Hultsfredsabstinens:

Fredag, 16.15:

Shit, om Lou flumma på sin gitarr kan han ju göra det hemma i sitt eget garage.

Lördag, 03.47:

Och så vinglar Pete bort i soluppgången. en härlig skandalshow måste jag säga vars beskrivning bäst bör sparas för ord. Sov gott!!

Lördag, 11.57:

Rätt pigg så här i morgonstund. ett temporärt moln gjorde att jag åtminstone kunde snylta en extra timmas sömn. batterierna på mobilen är snart slut o tyvärr drog jag det långa strået så får köra hem i morgon = inte mkt fylla i dag. sorry att det varit dåligt med sms-snask men får göra en intervju eller nåt när jag kommer hem.

Lördag, 17.40:

"Hello swedish fuckers! How you motherfucking doing?! The next fucking song is a fucking old one that some of you fuckers might know!" - Stone sour

Lördag, 17.48 (på frågan om huruvida sången i fråga var en riktig fucker):

nja, hc är nog inte riktigt min grej. Martha däremot, the fucker, var grym o folklig. så även electeds sista låt. festivalen är inte lika rolig nykter men det funkar...

Lördag, 23.22 (som svar på frågan "Kent?"):

mobilen dör typ nu men helt ok. gillade blå jeans, men nej är inget stort fan. din skepsism smittar.

Cirkus PSB

Ryska uniformer? Jepp. Cowboyhattar i guld med glitter? Jajamensan. Tokdansande gråhåriga gubbar i publiken? You bet.

Fast det gjorde mig allra gladast under Pet Shop Boys konsert på Cirkus igår kväll var Neil Tennants leenden.

Tillsammans med Chris Lowe har han levererat fantastiska shower i snart två decennier, men aldrig utan att understryka hur tråkigt det är med rockkonserter.

Nu bjöd de på något som måste vara så nära en rockkonsert de möjligtvis kan komma. Visserligen med fler körsångare än instrumentalister och fortfarande med dekoren som solist, men de strikta principerna om hur en konsert absolut inte får vara har uppenbarligen börjat lösas upp.

Och sångaren sög i sig den högljudda publikens kärlek på ett sätt som jag inte sett förut. Han vräkte till och med sig ett spontant "yeah" (i Always on my mind, tror jag) och gick en publikfriarvända längs scenkanten.

Och så log han.

Kul var också att låtarna från den nya skivan, Fundamental, lät så bra tillsammans med alla gamla klassiker. The Sodom and Gomorrah Show blir duons nästa listetta, jag lovar. Om det inte blir Integral, ett minst lika starkt manifest som Go west.

Och så spelade de den urgamla dängan Shopping. Bara för mig.

Samtidigt vid Hulingens strand

Annika, snart 20 år, besöker just nu sin första Hultsfredsfestival. Hon förser mig med små rapporter via sms. Antingen för att vara snäll mot en gammal gubbe med festivalabstinens eller för att strö salt i mina sår...

Här är ett urval:

Onsdag, 20:57:
Jo, vi har kommit fram hela o glada! Tältet är noga invarslat runt bästa partytältet o kvällen har bara börjat. var inte ledsen... det är bara fjortisar iaf... eller nåt...

Torsdag, 9:34:
Vaknar... är tröttare, klibbigare, hungrigare och sjukt mycket pissnödigare än när jag somna. tror jag skiter i sömnen hädan efter... fan att närmsta stängsel/maj ska va så sjukt långt bort

Torsdag, 14:41:
Oj oj oj! Du ser mitt partygäng på framsidan av Metro Inte visste jag att man kunde bli känd av att träska på festival...

Torsdag, 14:50:
Efter en tanke på ett svalkande dopp i det stora gula vid den nya stranden på festivalområdet (som aldrig blev mer än en tanke trots hettan) står jag nu med pirrig förväntan o väntar på att Editors ska ta min festivaloskuld. hoppas på en bättre föreställning än Laleh-imitatören som jag just passerade vid Jamobilen...

Torsdag, 16:21:
Kändisturnén fortsätter... watch out Småland! kommer till en tidning nära dig i morn!

Torsdag, 19:25:
Jag går från härlighet till härlighet!! Phoenix - underbart franska o hade nog inte skrikigt värre om det var beatles själva. Slaves - har inte varit på en sån energisk konsert sedan flaming lips. de mätte energi i konfetti, slaves i svett! mina handflator är blå och självaste Zlatan lär inte vara blötare än jag.

Torsdag, 21:48 (svar på frågan om det står 0-0 mellan Sverige och Paraguay även i Hultsfred):
Tyvärr detsamma... det är en besviken suck som går genom punkarfrisyrerna. Men kjellström är grym! Jag tror på 1-0 till sverige


Fredag, 11.53:
med en obarmhärtig suktan efter piggelin begav vi oss den långa vägen bort till ica. tyvärr visade det sig att bara kön in till butiken var ca 50 meter lång. så utan varken glass eller frukost för morgondagen traskar vi nu åter hem genom öknen. fast gillar man päron så guppar morgoncidern fint i magen. mums!

Fredag: Hultsfred

Jag vrider om skaftet ytterligare en gång på kniven jag stuckit in i mitt Hultsfredshjärta. Jag har haft mycket roligt där och en gång, min vän, ska vi ses igen. Men inte i år. Här är min utvärdering av festivalen år 2002, skriven för VLT. (Bilden föreställer Leo Gebhardt i The Catheters och har lånats från Hultsfredsfestivalens bildarkiv. Tack!)

- - - - - - - - - - - - - -

Klockan är fyra på söndagsmorgonen och himlen har börjat anta en ljusblå ton. Vi sitter utanför vårt tillfälliga logement och dricker ur varsin burk av den sötsliskiga, lokalt bryggda läskedryck som serveras överallt i Hultsfred med omnejd. Under sexton timmar har vi suttit ned vid endast ett fåtal tillfällen och vi borde vara utmattade, men just nu är vår trötthet som bortblåst.
Det har varit en strålande festival som fått ett alldeles strålande slut. Just nu vill vi att den ska fortsätta i all oändlighet.

Stackars den långhåriga yngling med urtvättad Metallica-t-shirt, shorts och ett skinande vitt gips på sitt vänstra ben som i fredags förmiddag syntes på tågstationen i Hultsfred med en tågbiljett i handen. Jag har ingen aning om vad som förorsakat hans tillstånd och hans förmodat tidigarelagda hemresa, men om torsdagskvällen var det enda han hann uppleva så blev hans Hultsfredsfestival en tråkig historia. Den sol som visade sig under den sena torsdagseftermiddagen visade sig bara vara en andhämtning för regnet, som senare under kvällen med full kraft pressade in festivalbesökarna i tält, teaterlador och dansbanor. Endast enmansshowen Hamell on Trial orkade strunta i vätan och ge en minnesvärd konsertupplevelse.

Men då Brian Standeford, sångare i amerikanska The Catheters, kräktes på golvet av ren utmattning och rusade av scenen och därmed punkterade festivalens sista spelning, var det en lyckad helg som gick i lås.
Vi fick allt vi förväntade oss; de urtvättade Rage against the machine-tröjorna, den vilda festen backstage, det mytomspunna avhoppet i sista sekund (T.O.K), den wokade maten, de överraskande höjdpunkterna och de oväntade lågvattenmärkena. Vi fick se hjältar som New Order göra bort sig på den största scenen och vi blev svikna av Röyksopp och The International Noise Conspiracy. Flera av de bästa konserterna ägde rum på en av de minsta scenerna, Stora dansbanan. Här bjöd Marit Bergman, Neil Halstead, Gemma Hayes och The Cooper Temple Clause på starka upplevelser.

Tack vare den på alla sätt kyliga torsdagen fick mitt eget goda festivalhumör en ovanligt lång startsträcka. Men det krävdes bara två takter av Trash för Hultsfredsveteranerna Suede skulle få bitarna i mitt eget festivalpussel skulle falla på plats. Britterna gjorde kanske ingen stor konsert – det börjar kännas både åldrat och ansträngt och deras show skulle haverera utan de tidiga hitsen - men lyckades ändå påminna mig om varför det är så kul att stå och lyssna på musik i sällskap med tusentals andra på en lerig gräsmatta. Fortsättningen på festivalen blev en ända lång njutning, trots små skurar av regn och smått otäck trängsel i teaterladan.

Årets festival innehöll även de obligatoriska skandalrubrikerna. Varje år då man under festivaldagarna strosar längs gågatan i Hultsfred möts man av löpsedlar som talar om knark, våld och upplopp på festivalen vid Hulingens strand. Så även i år. Den här gången blir jag mer överraskad av nyheterna än någonsin ty jag kan inte påminna mig om någon festival som känts lugnare, mer städad och där besökarna varit så vänliga mot varandra. Det känns till och med som att besökarna har blivit renligare.

Det jag bär med mig som den allra största upplevelsen från årets festival är dock just nämnda The Catheters. Denna unga kvartett från Seattle hade givits den otacksamma speltiden halv tre på lördagsnatten, som det absolut sista uppträdandet. Detta hindrade inte bandet från att göra en av de svettigaste, svängigaste och hårdaste spelningar jag överhuvudtaget sett på en scen. ”Tänk att så många har gått upp så tidigt för att se oss”, resonerade basisten Leo Gebhardt och fyrade av en öronbedövande blandning av rock och punk. 3000 ways, Nothing och I fall easy skär hål på den svala natten, lyfter upp oss för att sedan släppa ned oss flämtande i en hög på golvet.

Och det är därför vi, knappt två timmar senare, vägrar gå och lägga oss och istället tyst tittar på hur solen går upp. Vi har benen fulla med stenhård musik och huvudet snurrandes av The Catheters. Sveriges bästa rockfestival har bjudit oss på världens bästa rock´n roll.

Johnny boy

På min andra blogg skriver jag i dag om mina barns möte med Johnny Cash.

Här hittar du lite info om The Johnny Cash Children´s album, som återutgivits under året.

I juli släpps en ny dvd med Johnny Cash, inspelad i Danmark 1971. På hans hemsida kan du läsa mer om den. Där får du också höra salig Johnny säga "hello I´m Johnny Cash and welcome to Johnny Cash dot com". Det är lika ljuvligt som det är creepy.

Dixie Chicks + Jonny Polonsky = sant

Det har skrivits åtskilligt om Dixie Chicks nya platta Taking the long way, som släpps i Sverige i dag (av någon anledning två veckor efter resten av världen). Det verkar som om trion har satsat allt krut på att ge kritikerna och Bushanhängarna svar på tal. Det är en kaxig platta, full av övertydliga texter om hur damerna väljer sin egen väg och ingalunda är beredda att vara trevliga. Rent musikaliskt är det en makalös skiva, med radiorock så bredbent att den står med ena foten i Texas och den andra i Los Angeles.

Något som jag inte har sett nämnas i intervjuerna, men som går att läsa i cd-häftet, är att powerpopgeniet Jonny Polonsky spelar en hel rad instrument på Taking the long way. Japp, han med Hi my name is Jonny. Det är ett rätt otippat samarbete. Fast inte ologiskt, med tanke på att Polonsky jobbar i producenten Rick Rubins studio.

En intervju med Jonny Polonsky kan du läsa här.

Hultsfredsavis

En bil tutar och stannar till utanför mitt fönster. I dess kupé dränks tre tjejer i tjugoårsåldern av ljudet från en svettig bilstereo. Ut kliver Annika. Hon ska plocka upp sitt exemplar av Radhus Classics Vol.1 innan hon och väninnorna far vidare söderut.

Mot Hultsfred.

Hultan. Hultsfredo. Playa del Hulingen.

Avundsjukan surrar som en svärm hungriga myggor runt mitt huvud och jag fäktar med armarna och försöker istället framstå som den obekymrade, medelålders familjefadern jag intalar mig att jag är.

Men just i denna stund, när jag ser Annikas breda leende och den fullastade bilen och hör stereon dunka samtidigt som solen lyser sitt starkaste ljus över radhuset, önskar jag att jag kunde säga "vänta lite", springa in och rafsa ihop lite saker i en väska, låsa dörren och sätta mig på den lediga platsen i baksätet. Och så skulle vi susa i väg. Mot Hultsfred. Så som jag gjort så många gånger förr.

Hur patetiskt vore inte det? Men hur underbart vore inte det?

I mitt huvud letar jag efter några råd att ge Annika, som ska göra Hultsfredsdebut, men hon påminner mig om att jag inte är hennes pappa. Nej, just det, det glömde jag.

Nu är den här! Sommarens bästa platta!

Ok, jag har brutit mot en av blandbandens allra mest heliga regler. Inte mindre än två av artisterna på Radhus Classics Vol.1: Summer according to Radhuselvis har med varsina två låtar. Jag borde veta bättre. Men skivan är ihopsatt av lust, så jag skiter i reglerna den här gången. Dessutom är det rasande bra låtar.

Här är låtlistan:

01. Pig – Sparklehorse
02. Back to You – Matthew Sweet
03. I Don't Want Control Of You – Teenage Fanclub
04. Cocaine In Your Cola – David Sandström
05. Here's Where The Story Ends – The Sundays
06. Never Let Me Down Again - Depeche Mode
07. Gift – Curve
08. Spit It Out – Brendan Benson
09. Gonna Kill That Man – Parker
10. Disguise Myself – The Catheters
11. Someday I Will Treat You Good – Sparklehorse
12. Big Gay Heart – The Lemonheads
13. If I Can't Change Your Mind – Sugar
14. I Hope You're Happy Now – Elvis Costello & The Attractions
15. Against The Sun – Eggstone
16. My Blank Pages – Velvet Crush
17. Irish Blood, English Heart – Morrissey
18. In My Place – Coldplay
19. Run to me – Matthew Sweet & Susanna Hoffs

Grattis David, Per, Alex, Hellas, Robban och Danne som får varsitt exemplar! Dessutom utdelas ett hedersexemplar till Annika.

Men vänta lite: var det inte bara fem som skulle få plattan? Jo. Och var inte det där sju namn? Jo. Men hey, det är jag som är Radhuselvis och det är jag som bestämmer.

Dessutom, om sanningen ska fram (och det ska den ju!), så var det inte fler än så som anmälde sitt intresse, så det hade känts fånigt att ta bort någon. "Vilken flopp!", borde jag tänka, för enligt statistiken har ju den här sidan betydligt fler läsare än så. Men jag gläder mig istället åt att skivan får sitt hem hos sju personer som verkligen vill ha den.

Sista chansen: Sommarens bästa platta!

Ok, folks. I morgon avslöjas alla detaljer kring sommarens bästa bland-CD: Radhus Classics Vol.1 - Summer according to Radhuselvis.

Vill du ha ett exemplar? Om du inte hör till dem som redan anmält ditt intresse, gör då så här: skicka ett mejl till info [at] emden [punkt] se med din adress. Ange Elvis is king som subject.

Lätt som en plätt!

Fem exemplar lottas ut.

Arenarock rules

Det väller fluffiga syntar, mäktiga pianon, statiska trummor, melankoliska refränger och Bono-inspirerad sång ut ur mina högtalare.

Japp, Keanes nya skiva har landat i radhuset.

And I love it.

Trion bygger sin musik på allt som jag borde hata, men som jag inte kan låta bli att tycka väldigt mycket om. Ja, en arenarockare har tagit min kropp i besittning.

När jag hörde Nothing in my way spelas under Keanes senaste Sverige-besök tänkte jag att "jaha, de gjorde en bra skiva och sedan försvann de". Hopes and fears blir deras enda minnesvärda bidrag till pophistorien. Nu, som tredje spår på nya plattan Under the iron sea, låter samma låt så självklar och stark. Och jag längtar efter att få höra den live igen.

Jag tror att jag i sommar kommer att spela Under the iron sea nästan lika mycket som Matthew Sweet & Susanna Hoffs-plattan.

En man och hans mackor

Se här! Elvis visste att allt gick att köpa för pengar. Så klart att ingen annan än han förtjänar att toppa listan över "50 Dumbest Rock-Star Extravagances".

Och vilken macka sedan: jordnötssmör, gelé och bacon. Mmmm.

Fast jag trodde jag nog i ärlighetens namn att Elvis hade lagt ner betydligt större summor på betydligt dummare saker.

Läser man Albert Goldmans biografi så får man lätt känslan av att The King blåste 140 000 spänn varje gång han gick utanför dörren. Den boken ska man ju i och för sig ta med en nypa salt.

Blenders lista är för övrigt inte så rolig som man hade kunnat förvänta sig. Nog är väl rockstjärnor knasigare än så här?

Tio år med High fidelity

På tal om blandband: i år har det gått ett helt decennium sedan Nick Hornbys roman High fidelity kom ut på svenska för första gången (och elva år sedan den släpptes på originalspråk).

Fortfarande är det en oslagbar hyllning till oss skivnördar som löser våra problem genom att stänga in oss tillsammans med våra skivsamlingar, uttrycker våra känslor i topp 5-listor och kommunicerar med omvärlden med hjälp av blandband.

Har du inte läst den (vilket i och för sig verkar otroligt; i sådana är du förmodligen inte alls intresserad av innehållet på den här bloggen) kan du beställa den för löjligt lite pengar här. Filmen, med John Cusack i huvudrollen, är ungefär lika billig och minst lika bra. Köp den här.

Här är huvudpersonen och skivaffärsinnehavaren Robs Elvis-Costello-fem-i-topp:

1. Alison
2. Little triggers
3. Man out of time
4. King horse
5. Everyday I write the book

Den sistnämnda är en version i Merseybeat-stil som Rob "har på ett bootlegband någonstans". Det finns en tanke med just den: "Den sista låtens sällsynthet kompenserar på ett smart sätt att den första är så uppenbar, tänker jag, ett inbyggt försvar mot klander från Barry", resonerar han.

Han har rätt god smak, den där Rob. Själv skulle jag dock omöjligen kunna utelämna I want you från en sådan lista.

Robs kollega Barry skulle förmodligen kalla även den för förutsägbar sell-out.

Påminnelse: sommarens bästa platta!

Det börjar med överstyrd punkrock och slutar med en Bee Gees-cover. Däremellan får det mesta plats: arenarock, mespop, en syntklassiker, powerpop samt en gaycountryballad.

Omslaget är nästan klart och skivorna ska strax brännas.

Så än finns det tid att höra av dig om du vill ha ett eget exemplar av Radhus Classics vol. 1: Summer according to Radhuselvis (jo, jag översatte arbetsnamnet till engelska, det lät liksom coolare så). Fem stycken lottas ut till dem som är sugna på sommarens soundtrack.

Om du inte redan har gjort det; skicka ett mejl till info[at]emden[punkt]se. Ange din adress och skriv Elvis is king som subject.

Handy man

Titta! Jag snickrar! Och jag som brukar säga att jag knappt ens vet vad en lödkolv är.

Fredag: Blandbandsnarcissism

Med hjälp av fotbollsmetaforer, fritidsgårdsminnen och The Catheters försöker jag i denna text från VLT i april 2002 sätta fingret på varför det är så viktigt med blandband. Jag vet inte om jag lyckas.






- - - - - - - - - - - - - - - - -


Det började egentligen redan på högstadiet. Det vi inte kunde åstadkomma på fotbollsplanen fick vi ta igen vid våra stereoanläggningar. Ett bra blandband uppspelat på fritidsgården kunde med lite tur vara lika statusmässigt viktigt som ett skott i krysset på grusplanen bakom skolan.
Minnet är ganska osentimentalt i de nedre tonåren, och ett skott i krysset glöms lätt bort med tiden. Det krävdes många blandband för att upprätthålla den sociala rangen. Om och om igen upprepades proceduren.

Det är lätt att man låter som en gammal gubbe då man berättar om det, ty på den tiden fanns det inget Internet att ladda hem mp3-filer ifrån. CD-spelaren var förmodligen uppfunnen men hade ännu inte börjat serietillverkas och var således lika åtkomlig som en resa till New York. Vi fick förlita oss på singlar, maxisinglar och knastriga lp-skivor. Jag köpte de senaste singlarna och lånade lite lp-spår från storebrors skivsamling för att dryga ut blandbanden med. Jag blev nog rätt bra på denna säregna men livsviktiga konst med tiden.
Även om tekniken och tillgängligheten har utvecklats avsevärt antar jag att grundprincipen är ungefär densamma i dag. Ty det perfekta blandbandet ska inte bara underhålla och hänföra rent musikaliskt. Det ska framhäva upphovsmannen som den coolaste killen med den bästa smaken. Att vara först, att trampa hittills obeträdd mark, är viktigt.

Jag tror aldrig att jag kom ända fram, och jag är inte säker på att jag någonsin har gjort det. Men fortfarande, ska jag villigt erkänna, finns det fragment av denna drivkraft kvar inom mig. Jag älskar musik i nästan alla dess former och vecklar gärna ut min kärlek i spalter och recensioner. Det finns så otroligt många känslor som musiken framkallat inom mig som jag vill dela med mig av.
Men mitt i hyllningen till denna konstform finns det även en vilja att få till det där skottet i krysset, att pricka in det där oväntade låtvalet som får alla att titta upp ur sina läxböcker och fråga ”vad är det här?”.
Jag skulle tro att det är ett högst normalt musikskribentbeteende. Det må vara ett sätt att kompensera att vi aldrig blev bra i fotboll, men ingen skulle ju i dag komma på tanken att börja utropa The Strokes till rockens framtid. Det gjorde ju alla för ett halvår sedan. Och ingen talar om two-step längre. Möjligtvis talar vi om folkrock, men det kommer snart gå över.
Nej, nu letar vi efter nya fynd att vara först med.

Själv har jag sedan någon månad tillbaka siktat in mig på att få hylla amerikanska kvartetten The Catheters, som på sin andra skiva Static delusions and stone-still days lyckats göra precis allting rätt. Det är en slamrig, svängig och vettlös uppvisning i rockhistoria som jag omöjligen kunnat sluta lyssna på. Under de senaste tre veckorna har jag lyckligt leende vandrat omkring på vårvarma trottoarer med fullträffar som The doors shuts quickly och Nothing i mina lurar.
Vänner som jag spelat skivan för har storögt tittat rakt ut i luften och sagt ”det är fantastiskt” och jag har ansträngt mig för att spela så oberörd som möjligt.

Men så ägnas de fyra slynglarna en hel krönika i en kvällstidning och förtrollningen är plötsligt bruten. Någon annan har upptäckt storheten med The Catheters och därmed är bandet förbrukat. Visst, skivan är fortfarande lika lysande – helt klart årets hittills bästa - men nu kommer det bara dröja ett kort tag innan skivan ställs längst fram på butikernas diskar och innan 17-åringar börjar gå i t-tröjor med Catheters-tryck, utan att jag får känna känslan av att det var jag som hittade dem först. Stolpe ut.


- - - - - - - - - - - - - - - - -

Du glömmer väl inte bort att skicka ett mejl till info[at]emden[punkt]se om du vill få ett exemplar av skivan Radhusklassiker vol. 1: Sommaren enligt Radhuselvis? Skriv "Elvis is king" som subject och din adress i mejlet. Fem exemplar söker ägare.

Dagens Ego

Nu går det att bevaka min bok på CDon! Ursäkta mig om jag verkar självupptagen, men jag tycker att det är lite roligt. Jag menar, jag är ju stammis där!

Notera att den ligger under kategorin "memoarer och biografier". Lite kul det också.

Och billig verkar boken vara också. Kan det bero på att det är mina pengar som håller CDon:s verksamhet flytande?

Sweet Carolina

I dag höjer världens bästa Carolina genomsnittsåldern i musikbranschen! Stort grattis på födelsedagen från hela radhuset!

Tänk att det har gått sex år sedan du fick den här födelsedagspresenten!

Hoppas att du får en grym födelsedag.

Sommarens bästa platta! Gratis!

Som den blandbandsromantiker jag är har jag satt ihop ett litet soundtrack för den stundande sommaren. Radhusklassiker vol. 1: Sommaren enligt Radhuselvis är skivan ödmjukt döpt till och den smakar både salt, surt och sött. Precis som årstiden i fråga.

Med risk att få en upphovsrättslig stämning på halsen tänkte jag skänka bort fem exemplar av skivan till fem glada bloggläsare. Vill du bli en av dem? Skicka ett e-mail till info[at]emden[punkt]se med din adress, så har du möjlighet att få ett eget exemplar. Skriv "Elvis is king" som subject.

Vad skivan innehåller, hur den ser ut och vem som får den redovisas nästa vecka.

Mästerverk fyller tjugo

Nu är det återigen dags att bli påmind om min höga ålder. Nästa vecka har det gått tjugo år sedan The Smiths släppte sitt tredje album The queen is dead. Det firas naturligtvis med pompa och ståt i England, bland annat med ett obligatoriskt specialnummer av NME.

Där avslöjar Johnny Marr bland annat att Linda McCartney avböjde en förfrågan om att spela piano på Frankly, mr Shankly.

Det kanske var lika bra. Det blev ju en hyfsad platta ändå.

Lika obligatorisk som hyllningen i NME är den nyutgåva av plattan som släpps i dagarna.

Vägar hem

Efter en lång helg på släktturné, som bland annat inneburit ofrivilligt beskådande av framträdanden med Arja Saijonmaa och The Poodles (nej, inte samtidigt), är det skönt att vara hemma igen.

iPod bra, men skivsamlingen bäst, som det heter.

Arja Saijonmaa är för övrigt en stor artist, om nu någon skulle ha missat det. Till och med då hon framför Högt över havet till förinspelat komp inför etthundrafemtio personer på en fotbollsplan i Närke.

The Poodles blir däremot aldrig bra.

Fredag: Suede

Med anledning av besked om Brett Andersons kommande soloplatta kommer här en krönika från 1999, publicerad i VLT. Det var det året då jag såg Suede spela fyra gånger. Vid den tidpunkten fanns det inget bättre liveband. Och ingen förstod mig så bra som Brett Anderson, den evige tonåringen.

- - - - - - - - - - - - - - -


Under en tid har det pågått en diskussion i engelsk press om popbandet Suedes texter. Bandet har länge blivit hånat för det dramatiska innehållet i sina texter, men den här gången diskuteras det huruvida sångaren och textförfattaren Brett Anderson medvetet skulle skriva banala texter för att locka skivköpare i icke engelskspråkiga länder.
Tanken svindlar.
Skulle Brett Anderson vara en fejk? En oljig säljartyp, utklädd till popstjärna? Jag vill inte tro det.

Brett Anderson är den evige 18-åringen som trots att han passerat 30 fortfarande med trovärdighet och stor patos kan sjunga om hur det är att vara ung och växa upp på bakgatorna i förorten. Han sjunger om ”lovers on the streets” och ”running with the dogs tonight” och alla vi som fortfarande har tonåren hyfsat färskt i minnet får svartvita bilder på våra näthinnor. Även den som aldrig besökt Londons förorter kan få en inblick i hur det känns att sitta på en sliten säng i ett kedjehus och längta efter lördagkvällen.
Det kallas romantik.
Och Brett Anderson är den störste romantikern av dem alla.

Sommaren 1999 har tillhört Suede. Engelsmännen spelade i Hultsfred och tre gånger i Roskilde och själv har jag efter Roskildespelningarna tråkat ut min omgivning med att oupphörligen spela gruppens skivor.
Efter att ha varit skeptisk till senaste plattan Head music (som kom i våras) finns det för tillfället ingen skiva i samlingen som jag värderar högre. Jag är omåttligt förtjust i Suedes dramatiska popmusik och Brett Andersons sätt att förse de starka melodierna med hjärta och smärta.
Och även då solen lyser som starkast och värmen är som mest tryckande kan man känna längtan efter det hoppfulla vemodet och den sköna tristessen.

Även om debatten kanske inte är så vidare intressant är det kanske nyttigt att peta Brett Anderson en aning ur balans där han står på sin tron.
Ty vad sjunger karln egentligen?
”And maybe we´re just Streatham trash, and maybe not/and maybe we´re just capital flash in a stupid love, but oh, we are young and not tired of it”, sjunger han i The Chemistry between us från förra skivan Coming up.
Texten ligger otäckt rätt i munnen och har man hört den vid ett tillfälle har man inga problem med att sjunga med nästa gång.
Men vad betyder det egentligen? ”Älska varandra gränslöst” eller ”köp min skiva”?
Förmodligen det sistnämnda, hur ogärna vi än vill gå med på det.
Men vissa saker vill vi inte ifrågasätta. Vi älskar orden och Brett Andersons sätt att sjunga ”surburban”, ”trash”, ”electricity”. Vi tror på honom för att han säger samma saker som han alltid sagt. Han vet hur det känns att vara ung och stå strax utanför.
”We are young and easily lead” fortsätter Brett Anderson, 31, i The Chemistry between us.
Så sant.
Men vi låter oss så gärna vilseledas av Brett Anderson.


- - - - - - - - - - - - - - -

Så här i efterhand känns superlativen om Head music aningen överdrivna. Det är en ok skiva, men innebar början till slutet för bandet, som splittrades tre år senare. Brett och forna Suede-gitarristen Bernard Butler startade The Tears, som väldigt få brydde sig om. Bretts soloplatta släpps i början av nästa år. Jag kan fortfarande drömma om att få uppleva det där romantiska lyckoruset som de där första takterna i Trash frammanade under fyra konserter år 1999.

Geni eller galenpanna?

"Det blir musik med långa, avancerade arrangemang och melodier, men helt utan beats. Utmaningen är att skapa samma harmonier som på en del av Beach Boys bästa låtar, som är helt utan trummor. Sedan vill jag göra heavy metal-riff. Riktigt bombastiska domedagsriff. Fast med synt".

Det säger Alexis Taylor i Hot Chip i en intervju med Svenska Dagbladet i dag. Sådana uttalanden räcker för att jag ska kasta mig över första bästa internetshop och beställa deras skivor.

Gata upp och gata ner

På sin blogg berättar Mike Skinner i The Streets att han tänker springa New York Maraton i november.

Tydligen är det någon skotillverkande sponsor som fått honom att fatta detta beslut. Well, pengar gör dig blind och dum. Men jag trodde att Mike hade insett det, eftersom han ägnar hela sin senaste skiva åt att gnälla över hur korkade saker man gör när man blir rik och känd.

"I know it seems a bit long but if people do it dressed as milk cartons it can't be that hard, right?", skriver Skinner själv insiktsfullt.

Brittiska tidningar har redan börjat skriva hans minnesruna. Samt börjat slipa på ordvitsar om the streets of NY.

Maines´ återupprättelse

2003 bojkottades Dixie Chicks av stora delar av USA, i synnerhet den del av landet som klär sig i cowboyhatt, efter att sångerskan Natalaie Maines hade vädrat sina åsikter om Texas-grannen George Bush.
“Just so you know, we're ashamed the president of the United States is from Texas”, sade hon och Nashville stod i lågor.

Nu ligger Dixie Chicks nya album Taking the long way etta på Billboard-listan. Under första veckan såldes det i 526 000 exemplar.

USA har vaknat upp och förstått att Maines hade rätt. Kan man tolka det på något annat sätt?

Om två veckor släpps plattan i Sverige. De som har hört den säger att Taking the long way ska vara fantastisk.