Fredag: Suede

Med anledning av besked om Brett Andersons kommande soloplatta kommer här en krönika från 1999, publicerad i VLT. Det var det året då jag såg Suede spela fyra gånger. Vid den tidpunkten fanns det inget bättre liveband. Och ingen förstod mig så bra som Brett Anderson, den evige tonåringen.

- - - - - - - - - - - - - - -


Under en tid har det pågått en diskussion i engelsk press om popbandet Suedes texter. Bandet har länge blivit hånat för det dramatiska innehållet i sina texter, men den här gången diskuteras det huruvida sångaren och textförfattaren Brett Anderson medvetet skulle skriva banala texter för att locka skivköpare i icke engelskspråkiga länder.
Tanken svindlar.
Skulle Brett Anderson vara en fejk? En oljig säljartyp, utklädd till popstjärna? Jag vill inte tro det.

Brett Anderson är den evige 18-åringen som trots att han passerat 30 fortfarande med trovärdighet och stor patos kan sjunga om hur det är att vara ung och växa upp på bakgatorna i förorten. Han sjunger om ”lovers on the streets” och ”running with the dogs tonight” och alla vi som fortfarande har tonåren hyfsat färskt i minnet får svartvita bilder på våra näthinnor. Även den som aldrig besökt Londons förorter kan få en inblick i hur det känns att sitta på en sliten säng i ett kedjehus och längta efter lördagkvällen.
Det kallas romantik.
Och Brett Anderson är den störste romantikern av dem alla.

Sommaren 1999 har tillhört Suede. Engelsmännen spelade i Hultsfred och tre gånger i Roskilde och själv har jag efter Roskildespelningarna tråkat ut min omgivning med att oupphörligen spela gruppens skivor.
Efter att ha varit skeptisk till senaste plattan Head music (som kom i våras) finns det för tillfället ingen skiva i samlingen som jag värderar högre. Jag är omåttligt förtjust i Suedes dramatiska popmusik och Brett Andersons sätt att förse de starka melodierna med hjärta och smärta.
Och även då solen lyser som starkast och värmen är som mest tryckande kan man känna längtan efter det hoppfulla vemodet och den sköna tristessen.

Även om debatten kanske inte är så vidare intressant är det kanske nyttigt att peta Brett Anderson en aning ur balans där han står på sin tron.
Ty vad sjunger karln egentligen?
”And maybe we´re just Streatham trash, and maybe not/and maybe we´re just capital flash in a stupid love, but oh, we are young and not tired of it”, sjunger han i The Chemistry between us från förra skivan Coming up.
Texten ligger otäckt rätt i munnen och har man hört den vid ett tillfälle har man inga problem med att sjunga med nästa gång.
Men vad betyder det egentligen? ”Älska varandra gränslöst” eller ”köp min skiva”?
Förmodligen det sistnämnda, hur ogärna vi än vill gå med på det.
Men vissa saker vill vi inte ifrågasätta. Vi älskar orden och Brett Andersons sätt att sjunga ”surburban”, ”trash”, ”electricity”. Vi tror på honom för att han säger samma saker som han alltid sagt. Han vet hur det känns att vara ung och stå strax utanför.
”We are young and easily lead” fortsätter Brett Anderson, 31, i The Chemistry between us.
Så sant.
Men vi låter oss så gärna vilseledas av Brett Anderson.


- - - - - - - - - - - - - - -

Så här i efterhand känns superlativen om Head music aningen överdrivna. Det är en ok skiva, men innebar början till slutet för bandet, som splittrades tre år senare. Brett och forna Suede-gitarristen Bernard Butler startade The Tears, som väldigt få brydde sig om. Bretts soloplatta släpps i början av nästa år. Jag kan fortfarande drömma om att få uppleva det där romantiska lyckoruset som de där första takterna i Trash frammanade under fyra konserter år 1999.