Secret machines

Häromdagen stressade jag förbi utmärkta skivaffären Record Hunter på St Eriksgatan för att köpa nya Pet Shop Boys-plattan (är det någonstans man ska köpa Pet Shop Boys-plattor så är det där).

Killen i kassan passade på att rekommendera senaste plattan med Secret machines, ett band som jag har missat. "Som om Pink Floyd skulle ha börjat spela i dag och bara haft tre medlemmar", löd den diffusa beskrivningen. Men så spelade han Alone, jealous and stoned, plattans förstaspår, för mig och jag kände omedelbart att även den här plattan borde få följa med hem.

Jag gillar sådant; att få gå till en butik och bli tipsad om och överraskad av band jag inte har hört. Nu är jag ju rätt tacksam att lura på plattor, eftersom det mesta som släpps passerar mig obemärkt förbi.

På samma sätt gillar jag butiker som klistrar små handskrivna lappar på skivorna ("Kanonplatta! Låter ungefär som om X skulle ha gift sig med Y och låtit Z förätta vigseln", eller något liknande). I sådana butiker finns det hopp för grammofonindustrin.

Ten silver drops, som plattan med Secret machines heter, har förvisso inte så mycket gemensamt med Dark side of the moon, men har ett anslag som tilltalar mig. Det är storslaget, malande och tungt och lite bluesigt emellanåt. Framförd på en scen och med en psykadelisk ljusshow låter den förmodligen magisk. Men hemma i stereon låter den inte mycket sämre. Och Alone, jealous and stoned är ju en oemotståndlig låttitel.

David Bowie gillar också Secret machines. På hans hemsida kan du ladda ned en intervju som han har gjort med Dallas-trion.