Fredag: Matthew Sweet

Jag vet, det tjatas rätt mycket om Matthew Sweet på den här sidan. Men det kan inte hjälpas: han är och förblir en av mina största hjältar. Här kommer nu en liten förklaring varför, i en nostalgisk krönika från VLT, publicerad i augusti 1997.

- - - - - - - - - - - - - - - - -


Under en sensommarkväll för en massa år sedan satt jag bakom ratten i en lånad bil och var på väg hemåt. Jag hade äntligen förstått att det aldrig skulle bli något med den där flickan och tårarna trillade ned för mina kinder.
Jag tror att det regnade; det är okej att gråta då.
Mina tårar berodde dock lika mycket på den där flickan och min egen ensamhet som på vad som utspelade sig i bilstereon.
Matthew Sweet sjöng sin smäktande ballad You don´t love me och jag kunde inte begripa hur någon kunde veta exakt hur jag kände mig. ”Blown right out of my senses/I did not know what to do/lost and badly wanting someone/to see me through/thats why I needed you”.

Det var Matthew Sweet som fick mig att börja lyssna på musik på allvar. Jag hade mängder av skivor sedan tidigare och jag läste allt jag kom över som handlade om popmusik, men den musik jag lyssnade var egentligen inget annat än dyrt bakgrundsljud. Min kunskapstörst var mest ett resultat av fåfänga.
Jag hade Simple Minds samtliga plattor; bara en sådan sak.
Men så köpte jag Matthew Sweets tredje album Girlfriend och tappade helt och hållet fattningen. Gitarrerna lät så urflippade och refrängerna var makalösa.
Men framför allt sjöng Sweet - till skillnad från det sena 80-talets alla rädda-regnskogarna-förespråkare - om sig själv på ett sätt man kunde förstå.
Större delen av Girlfriend - som ursprungligen hade titeln Nothing lasts - handlar om ett kraschat förhållande och utan att på något sätt krångla till det lät Matthew Sweet världen veta hur han kände. ”I thought I knew you/but I wasn´t even close/I let my heart set/for little more than a ghost”.
Huvudet på spiken.

Sedan dess har Matthew Sweet varit den gode vännen som troget stått där i skivsamlingen. Ungefär vartannat år har han släppt i från sig en ny samling makalösa sånger som läkt sår och ingett hopp. Även om han på sina senaste skivor visat upp ett större mått av ytlighet än på klassikerna Girlfriend och Altered beast så har han ändå envist lyckats tränga sig in i lyssnarens hjärta.

När han i lördags kväll klev upp på Vattenfestivalens scen bakom Riksdagshuset i Stockholm var det som om hela mitt 90-tal spelades upp på en film.
På grund av flygrädsla har han aldrig tidigare besökt Sverige.
Nu gjorde han det med besked.
Visserligen spelade han inte You don´t love me, men väl Winona, Sick of myself, Someone to pull the trigger samt en speedad version av Girlfriend.
Dessutom hade han två tredjedelar av Velvet Crush i kompbandet. Och han spelade Undertones Teenage Kicks som extranummer. Fantastiskt.
Efter konserten gick Sweet ner framför scenen och skakade likt en presidentkandidat hand med publiken. Jag brukar finna idoldyrkan en smula fånigt, men nu sprang jag själv fram till kravallstaketet för att få syn på honom. Naturligtvis kom jag försent för att hinna hälsa.
Hade det funnits mer tid hade jag berättat för honom om den där sensommarkvällen för en massa år sedan.
Och hade det regnat hade jag kanske till och med fällt en tår.



- - - - - - - - - - - - - - - - -

Nu är Matthew Sweet aktuell med plattan Under the covers, där han tillsammans med Susanna Hoffs tolkar sina favoriter från 1960-talet. Här är deras hemsida. Enligt ryktet är Matthew på gång med en ny skiva. I juni släpps Girlfriend i en påkostad nyutgåva.