Fredag: Hard rock hallelujah

Som en hyllning till Finland kommer här en krönika som publicerades i VLT i maj 1996. Detta var alltså i en tid då vi trodde att hårdrocken var död och begraven, vilket gladde en ung skribent, som försökte förtränga sitt 1980-tal. Föga anade vi vad som komma skulle. Rock on.



- - - - - - - - - - - - - -

Häromveckan hittade jag Rob Reiners ”rockumentär” This is Spinal Tap på ett videoband som jag trodde jag tappat bort. Det är en på många sätt ganska fantastisk film om det tuffa livet i rockbranschen, på och bakom scenen. Det engelska hårdrocksbandet Spinal Tap sliter med klyschorna och jag känner faktiskt flera personer som ännu inte förstått att This is Spinal Tap är en satir.

This is Spinal Tap har åldrats genom åren och ironin har blivit tydligare och tydligare ju längre tiden gått. I dag skrattar vi åt all den här sortens pompös rock. Gitarrsolon och gotiska symboler är inte längre rockens viktigaste attribut. Men då, 1982, måste det varit svårt att förstå att bandets halvmeterhöga Stonehenge-symbol inte är på allvar, att gitarrförstärkaren — vars volymkontroll går till elva istället för tio — är en drift med samtidens prylbögar.

I dag behövs inte ironi för att få 80-talets heavy metal att framstå som pajasartad. Ingen bryr sig om den här sortens musik längre.

Trodde jag.

Under den senaste veckan har jag dock vid två tillfällen fått erfara att det finns en förlorad generation som lever i en dold värld. Rocken lever; om än under syrefattiga förhållanden.

Fredag kväll. Ingen i sällskapet har någonsin varit på Hard Rock Café i Stockholm, men vi har under hela kvällen tjatat om detta mytomspunna ställe. Vi talar om fördomar och åttiotalet, två ämnen som vi antar är förknippade med Hard Rock Café. Efter några timmars intensiv diskussion känner vi oss tvungna att gå dit.

Det tar två minuter sedan vi passerat entrén innan vi förstår att allt vi hört är sant. Männen har långt hår och bär urtvättade rock-T-Shirts. Kvinnorna har tappert fönade frisyrer och urringningar som går ner till knäskålarna. Ungefär. En man dansar på bardisken. En ung kvinna i silvrig klänning stöter desperat på en kille i ishockeyfrisyr och boots. En lindrigt nykter man ägnar tre minuter åt att försöka sätta sig på en stol bredvid vårt bord. Ur högtalarna skrålar Balls to the wall, Holy diver, Number of the beast och Breaking the law. På dansgolvet dansas det inte; där är det hårdrockskonsert och oavsett vad som kommer ut ur högtalarna så verkar alla försöka skaka håret av sina huvuden. Det här är roligare än bio.

Måndag kväll. De tyska hårdrockarna Accept har splittrats, återförenats, bytt medlemmar, återförenat originalsättningen och alltihopa omigen. Nu är de på sin avskedsturné och denna kväll spelar de på Gino i Stockholm. Ingen har tvingat mig; jag har faktiskt frivilligt gått dit. Detta är nästa lika roligt som fredagens föreställning.

Sångaren Udo Dirkschneider låter och ser ut som en groda, låtarna är pinsamt dåliga (textraden ”son of a bitch/kiss my ass/son of a bitch” ger en bra bild av intelligensnivån) och gitarrsolona är lika livlösa som de är långa. Men på något sätt känns det ändå lite charmigt; för bara tolv år sedan var detta en livsstil. Gino har förvandlats till ishall och här är begrepp som Flying V, militärkläder och ”let-me-see-your-hands-in-the-air” fullt legitima.

Bredvid mig står en kille med en långt, blont hår. Han har en skinnväst som han dekorerat med namnet ”Accept” med spritpenna. Han kämpar med att hålla dess krage stående. Han behärskar alla låtar på vilket instrument som helst; luftgitarr, lufttrummor eller luftbas. Dessutom kan han varenda textrad. Då och då sträcker han upp armarna i luften och försöker få bandets uppmärksamhet. När gitarristen Wolf Hoffmann tittar på honom och vinkar blir han alldeles förlamad och under två minuter står han bara där med händerna hängande längs sidan. Men snart är han igång igen. Han är säkert 30 år.

Det är lätt att bli föraktfull när man ser dessa hårdrocksfantaster. Man kan fundera över huruvida de har tillbringat de senaste tio åren i en frysbox; ingen normalintelligent människa kan väl i dag tycka att det här är bra?

Men å andra sidan kan jag inte låta bli att imponeras av dessa övervintrade hårdrockare; de lever sig in i sin roll så intensivt att de glömmer allt vad smak, stil, attityd och sunt förnuft heter. Eller så bryr de sig inte, helt enkelt.

Och handlar rockmusik om att fly etablerade normer så borde väl dessa vara hur rock´n roll som helst?

Hello Cleveland.


- - - - - - - - - - - - - -

Fyra år senare såg jag ett återförenat Iron Maiden spela i Roskilde. Jag förstod fortfarande ingenting. Men det var fortfarande lika underhållande. Ytterligare sex år senare - ett decennium efter Accept-spelningen på Gino - är heavy metal ett pittoreskt inslag i Eurovision Song Contest. Kan du förklara det för mig, Udo Dirkschneider?