Fredag: Laxå

Inspirerad av besök i Gävle och Eskilstuna så tänker jag ägna den här veckans djupdykning i arkivet åt att sjunga långsamhetens lov. Denna krönika, publicerad i VLT i april 1996, orsakade rabalder, tandagnisslan och "Dagens tistel". Den lär dessutom ha diskuterats på ett möte i kommunfullmäktige i Laxå.


- - - - - - - - - - - - - - - -

Det bästa med Laxå är att man kan åka därifrån.
Fast den här dagen verkar inte ens det vara möjligt.
Andra dagen i april är en vacker dag med en starkt skinande sol och smältande snö. Människor borde jubla och vara glada över att våren håller på att slå upp sina morgon-trötta ögon. Men i Laxå är tyst och öde. Utanför ICA står en ensam man med en bunt Bingo-lotter i näven som han försöker sälja genom något som skulle kunna kallas tyst marknadsföring. Kvinnan i kiosken ler inte alls igenkännande trots att det är andra eller tredje gången i dag jag handlar hos henne. Människorna på gatan möter mig med en misstänksam blick och verkar tänka tankar där ordet ”stockholmare” har en negativ innebörd.
Tågstationen har ingen biljettförsäljning. Jag ringer SJ. En röst meddelar att 14.16-tåget från Laxå är fullt. Jag får vänta till 17.16.

Den som ska slänga sig framför tåget får plugga in tidtabellen ordentligt.

På Konsum finns stadens enda skivförsäljning. Här ligger Cajsa-Stina på försäljningslistans tredje plats. Stings senaste är nummer två.
Ingen ligger etta.

I mitt sönderlästa exemplar av denna dags Expressen beskriver Mats Olsson hur han sitter ensam på en bar i New York och slår ihjäl tid. Han äter popcorn, dricker Dry Martini och tittar på människor.
Jag känner mig lite som Olssons själsfrände. Jag gör också mitt bästa för att slå ihjäl tid. Men det enda jag kan roa mig med är att titta på folk. Om det nu hade funnits några att titta på. Laxå kryllar säkert av excentriska personligheter, men alla verkar ha valt att sitta inomhus i dag. Och jag är tveksam till att någon här känner till vad Dry Martini är. Laxå är inte New York.

Men popcorn finns säkert.

Jag sitter och dinglar med benen på något som skulle kunna liknas vid en lastkaj strax intill stationshuset. Kvart över fyra svämmar planen framför mig plötsligt över av människor som hoppar på bussar till ställen som heter Finnerödja, Svartå och Askersund. Jag hoppas de har roligare där. När alla bussar startar sina motorer samtidigt kan jag blunda och låtsas att jag är vid Sergels Torg. Tio sekunder senare är luften fri från buller och avgaser igen. Det enda som hörs är en brevlåda som står och slår några hundra meter bort.

Det känns som långfredag fastän det är tisdag.

Den svenska långsamheten borde vara ett tacksamt ämne att skriva texter om. Den svenska småstadsmentaliteten är egentligen roligare än stockholmsk snobbism om den kan framställas på rätt sätt. Några har lyckats ganska bra. I Ensam kvar skaldar ständigt ensamma Hardy Nilsson ”Jag går på solskenspromenad/här i långsamhetens stad/här finns så lite liv/att döden knappt behövs”. Jocke Berg i Kent sjunger ”En timme en minut/här står tiden stilla/jag är bara ljud/jag gör allt på ren vilja/ser du nån så skjut”. Sådana texter känns farligt realistiska en sådan här dag. Laxå centrum tar två minuter att promenera igenom.

I senaste numret av tidningen Pop finns ett långt intressant reportage om Wu-Tang Clan från Staten Island i New York. Om sin stadsdel säger Genius/GZA ”Jag menar, vart du än bor i världen så har du ghetton och så har du helt vanliga förorter. Du har en brottsstatistik som bara ökar. Precis som i alla städer.”

Genius har uppenbarligen inte varit i Laxå. Å andra sidan känner jag inte till några arga, samhällskritiska rappare härifrån.

På en anslagstavla sitter en affisch som berättar att Svullo är på väg till staden. Jag visste faktiskt inte att Svullo fortfarande levde. De är förvisso inte så svårt att tänka sig att han har en stor publik i Laxå.

Det är en timme kvar tills mitt tåg ska gå.



- - - - - - - - - - - - - - - -

Ja, så raljerande kan bara en lantis som just har flyttat till storstan vara. Nu, tio år senare, känner jag snarare en svag längtan till landet. Kanske till Laxå? Nej, inte till Laxå. Svenska bandet Laakso har för övrigt inget med det här samhället att göra. Tror jag, i varje fall. Svullo lever inte längre. Det är synd.