Fredag: Tomas Ledin

Det fanns en tid när jag trodde att jag i egenskap av journalist hade något sorts inflytande; att mina ord kunde påverka människor och att jag kunde förgöra ondskan genom att blottlägga den. Men jag inser nu att allt mitt arbete har varit förgäves. För trots alla mina krönikor om honom har han fortsatt att spela in skivor som folk har köpt. Och han har fortsatt skriva samma tråkiga låt, om och om igen. Jag talar om Tomas Ledin. Här är ett exempel på hur min årliga anti-Tomas-Ledin-kampanj kunde se ut. Den här krönikan är från VLT 1998.


- - - - - - - - - - - -


Det finns inte så mycket att klaga på så här i början av sommaren. Efter en halvhyfsad vinter och en villrådig vår kommer vändningen i exakt rätt tid. Frusna själar och bleka kroppar värms upp och efter någon vecka i solen har man glömt bort svordomar över snöpulsande eller det eviga regnandet.
Under de första veckorna i juni har man inte mage att klaga på att myggorna håller en vaken om nätterna eller att änder äter upp matsäcken på badstranden. Att axlarna svider efter för många nakna timmar i solen känns bara välkommet.
Som en nyfiken hundvalp låter jag mig imponeras av allt i min omgivning. Tidigare somrar är bortglömda och naturens fulländning känns som en glad nyhet.
Som så många andra människor i detta land har jag för några veckor bytt skrivbordet mot en badstrand, en sommaräng eller en öppen landsväg.
Ju längre tid som går av semestern, desto mer känns det där som kallas vardag som ett fängelse.
Sommaren är bara min och frihet är en klippa, ett hav, ett par badbyxor och en frottéhandduk.
Ur bilstereon sjunger Housemartins om Happy hour och det finns inget ”före” eller ”efter”; livet är just nu.

Men så händer det: en bil stannar till utanför min tillfälliga semesterbostad och en dörr slås upp. Ur högtalarna strömmar alltför välbekanta toner och en text som förstör min semesterfrid.
”...du bubblade av frågor, jag svarade. Sedan avbröt du mig med ditt underbara leende....”.
Japp, Tomas Ledin är tillbaka. Igen.
Plötsligt är solbrännan svidande het, myggbetten irriterande och havet outhärdligt kallt. Plötsligt påminns man om den förra sommaren. Nyfikenheten och entusiasmen dör och sommaren börjar sin långa färd mot höst.
Jag påminns om att jag irriterade mig över Tomas Ledin även förra sommaren.
Det finns inget så förödande som att börja ifrågasätta sin omgivning just när man kopplat bort sitt eget huvud.
Men vem gjorde Tomas Ledin synonym med svensk sommar? Varför har han plötsligt blivit svenskare än sillen och jordgubbarna? Och varför förgriper han sig på oskyldiga semesterfirare med sina ihärdiga pekoral?
Antagligen just därför att oskyldiga semesterfirare i allmänhet kopplar bort sina huvuden. Och det är ju precis det som semestern handlar om.

Men denna årstid ska inte behöva firas av gammal vana. Sommaren ska inte nödvändigtvis vara detsamma som flintastek, nubbe, repriser på TV och folkparksunderhållning.
När Tomas Ledin sjunger om sina sommarupplevelser verkar han göra det i någon sorts förvissning om att ingen annan upptäckt den svenska sommaren. Men behöver vi verkligen någon penningstinn rockfarbror som talar om för oss att sommaren är kort eller att man bör förlägga en dag på stranden?
Nej, låt oss upptäcka det själva.
Myggorna kan vi inte göra så mycket åt. Inte solen heller. Men det borde finnas någon lag som förbjuder Tomas Ledin under sommarmånaderna.


- - - - - - - - - - - -


Ja, karln ger sig aldrig. Nu är han aktuell med ny platta, ny mastodontturné och svenska VM-låten. Gilla läget? Knappast. Kampen går vidare.