Schlagereländet

Ungefär tre miljoner svenska journalister bevakar Eurovision Song Contest i Aten just nu. På bloggar, i krönikor och intervjuer rapporterar de från poolkanten, festen och det femtioelfte genrepet (hur många sådana har de egentligen?). Och alla ger de sken av att tävlingen endast handlar om en artist: Carola. Hon, skriver de, lyfter taket på arenan och hon sopar banan med de andra och hon har en utstrålning som tömmer lokalen på syre och Gud vet allt.

Jag läser det mesta. För trots detta världsfrånvända och medelålders evenemang - finns det någon under 25 som bryr sig? - så har jag ett seriöst intresse för tävlingen. För att det är showbiz i ett nötskal. För att det är så oerhört fascinerande. För att jag en gång om året älskar att äta mig så proppmätt på översötade schlagerkarameller att jag nästan kräks.

Plockar du sönder evenemanget i sina minsta beståndsdelar kommer du bara ha skit i händerna. Men när alla bitar sätts samman uppstår ett enda stort barnkalas på steroider som borde vara omöjligt för mig att försvara men som jag skulle ha svårt att klara mig utan.

Så låt showen börja.

Själv är jag lite rädd för att de tre miljonerna journalisterna har överskattat Carolas schlagerpastisch och missat sannolikheten att häggkvistskan mycket väl kan göra en Stenmarck i morgon kväll. Men det är väl typiskt svenskt av mig att säga så?

Och det här är ju tillfället då vi ska vara så otypiskt osvenska vi bara kan.

Är du snäll och skickar guacamolen?