Fredag: Hultsfred

Jag vrider om skaftet ytterligare en gång på kniven jag stuckit in i mitt Hultsfredshjärta. Jag har haft mycket roligt där och en gång, min vän, ska vi ses igen. Men inte i år. Här är min utvärdering av festivalen år 2002, skriven för VLT. (Bilden föreställer Leo Gebhardt i The Catheters och har lånats från Hultsfredsfestivalens bildarkiv. Tack!)

- - - - - - - - - - - - - -

Klockan är fyra på söndagsmorgonen och himlen har börjat anta en ljusblå ton. Vi sitter utanför vårt tillfälliga logement och dricker ur varsin burk av den sötsliskiga, lokalt bryggda läskedryck som serveras överallt i Hultsfred med omnejd. Under sexton timmar har vi suttit ned vid endast ett fåtal tillfällen och vi borde vara utmattade, men just nu är vår trötthet som bortblåst.
Det har varit en strålande festival som fått ett alldeles strålande slut. Just nu vill vi att den ska fortsätta i all oändlighet.

Stackars den långhåriga yngling med urtvättad Metallica-t-shirt, shorts och ett skinande vitt gips på sitt vänstra ben som i fredags förmiddag syntes på tågstationen i Hultsfred med en tågbiljett i handen. Jag har ingen aning om vad som förorsakat hans tillstånd och hans förmodat tidigarelagda hemresa, men om torsdagskvällen var det enda han hann uppleva så blev hans Hultsfredsfestival en tråkig historia. Den sol som visade sig under den sena torsdagseftermiddagen visade sig bara vara en andhämtning för regnet, som senare under kvällen med full kraft pressade in festivalbesökarna i tält, teaterlador och dansbanor. Endast enmansshowen Hamell on Trial orkade strunta i vätan och ge en minnesvärd konsertupplevelse.

Men då Brian Standeford, sångare i amerikanska The Catheters, kräktes på golvet av ren utmattning och rusade av scenen och därmed punkterade festivalens sista spelning, var det en lyckad helg som gick i lås.
Vi fick allt vi förväntade oss; de urtvättade Rage against the machine-tröjorna, den vilda festen backstage, det mytomspunna avhoppet i sista sekund (T.O.K), den wokade maten, de överraskande höjdpunkterna och de oväntade lågvattenmärkena. Vi fick se hjältar som New Order göra bort sig på den största scenen och vi blev svikna av Röyksopp och The International Noise Conspiracy. Flera av de bästa konserterna ägde rum på en av de minsta scenerna, Stora dansbanan. Här bjöd Marit Bergman, Neil Halstead, Gemma Hayes och The Cooper Temple Clause på starka upplevelser.

Tack vare den på alla sätt kyliga torsdagen fick mitt eget goda festivalhumör en ovanligt lång startsträcka. Men det krävdes bara två takter av Trash för Hultsfredsveteranerna Suede skulle få bitarna i mitt eget festivalpussel skulle falla på plats. Britterna gjorde kanske ingen stor konsert – det börjar kännas både åldrat och ansträngt och deras show skulle haverera utan de tidiga hitsen - men lyckades ändå påminna mig om varför det är så kul att stå och lyssna på musik i sällskap med tusentals andra på en lerig gräsmatta. Fortsättningen på festivalen blev en ända lång njutning, trots små skurar av regn och smått otäck trängsel i teaterladan.

Årets festival innehöll även de obligatoriska skandalrubrikerna. Varje år då man under festivaldagarna strosar längs gågatan i Hultsfred möts man av löpsedlar som talar om knark, våld och upplopp på festivalen vid Hulingens strand. Så även i år. Den här gången blir jag mer överraskad av nyheterna än någonsin ty jag kan inte påminna mig om någon festival som känts lugnare, mer städad och där besökarna varit så vänliga mot varandra. Det känns till och med som att besökarna har blivit renligare.

Det jag bär med mig som den allra största upplevelsen från årets festival är dock just nämnda The Catheters. Denna unga kvartett från Seattle hade givits den otacksamma speltiden halv tre på lördagsnatten, som det absolut sista uppträdandet. Detta hindrade inte bandet från att göra en av de svettigaste, svängigaste och hårdaste spelningar jag överhuvudtaget sett på en scen. ”Tänk att så många har gått upp så tidigt för att se oss”, resonerade basisten Leo Gebhardt och fyrade av en öronbedövande blandning av rock och punk. 3000 ways, Nothing och I fall easy skär hål på den svala natten, lyfter upp oss för att sedan släppa ned oss flämtande i en hög på golvet.

Och det är därför vi, knappt två timmar senare, vägrar gå och lägga oss och istället tyst tittar på hur solen går upp. Vi har benen fulla med stenhård musik och huvudet snurrandes av The Catheters. Sveriges bästa rockfestival har bjudit oss på världens bästa rock´n roll.