Arenarock rules

Det väller fluffiga syntar, mäktiga pianon, statiska trummor, melankoliska refränger och Bono-inspirerad sång ut ur mina högtalare.

Japp, Keanes nya skiva har landat i radhuset.

And I love it.

Trion bygger sin musik på allt som jag borde hata, men som jag inte kan låta bli att tycka väldigt mycket om. Ja, en arenarockare har tagit min kropp i besittning.

När jag hörde Nothing in my way spelas under Keanes senaste Sverige-besök tänkte jag att "jaha, de gjorde en bra skiva och sedan försvann de". Hopes and fears blir deras enda minnesvärda bidrag till pophistorien. Nu, som tredje spår på nya plattan Under the iron sea, låter samma låt så självklar och stark. Och jag längtar efter att få höra den live igen.

Jag tror att jag i sommar kommer att spela Under the iron sea nästan lika mycket som Matthew Sweet & Susanna Hoffs-plattan.