Tårar vid muren

När barnkören springer in på scenen, lagom till andra versen i Another brick in the wall (Part 2), känner jag något fuktigt på kinden.

Roger Waters är i Globen för att framföra sitt epos The Wall och jag sitter någonstans högt upp på läktaren. Jag tvekade en stund om jag verkligen skulle köpa biljett, men föll till föga. Min tvekan gjorde att jag förpassades till läktaren. Parkett sålde slut snabbt.

Varför jag tvekade? För att The Wall aldrig var "min" Pink Floyd-skiva. Jag gillar Pink Floyd från den tiden då medlemmarna slogs som mest och skapade de vackraste kompromisserna som rockhistorien har skådat, som Dark side of the moon och Wish you were here. På The Wall hade ju Roger Waters tagit över helt och hållet och David Gilmour orkade bara opponera sig lite då och då (och då är ju också The Wall som allra bäst).

Men nu sitter jag här och gråter. Jo, för det är tårar som rinner nerför kinden. Och jag som inte ens är överdrivet förtjust i Another brick in the wall (Part 2) (den är ju, minst sagt, rätt uttjatad).

Jag bölade när ett återförenat Pink Floyd framförde Comfortably Numb på Live 8 för några år sedan och det känns ju lite mer begripligt.

Men nu?

Så slår det mig att det inte bara är musiken som berör mig. Eller barnkören. Eller den löst sammansatta historia som The Wall bygger på. Det är sagan om Pink Floyd som är så vacker och så sorglig på samma gång och som får mig att gråta. Syd Barret och Rick Wright är döda. David Gilmour och Roger Waters verkar ha hittat tillbaka till varandra – och tänt hoppet om en permanent återförening – för att sedan gå tillbaka till surpuppeläge. Vad Nick Mason pysslar med har jag ingen aning om.

Jag har ägnat nästan lika mycket tid åt att läsa biografier om Pink Floyd som att lyssna till deras musik. Det är en fascinerande historia, full av mänskligt mörker men musikaliskt ljus. Och trots att Pink Floyd inte har spelat in en skiva eller turnérat sedan 1994, så känns det som att historien fortfarande lever. Nu väntar den bara på ett lyckligt slut.

Nu står Roger Waters här med en extremt påkostad show som är bland det mäktigaste jag någonsin sett – muren som byggs upp och rivs, den flygande grisen, den uppblåsbara läraren med laserblicken, alla filmklipp som projiceras på muren – men det är fortfarande bara Roger Waters.

Han gör det här så bra. Han gör det så fruktansvärt bra. Han gjuter nytt liv i historien och han får det att se så tilltalande ut och låta så bra. Men det är fortfarande bara Roger Waters.

Men att det är så bra gör det så uppenbart att Roger Waters inte behöver David Gilmour.

Och det är därför jag gråter. För att min historia om Pink Floyd inte kommer att få ett lyckligt slut.