The return of den svenska avundsjukan

Varje gång som jag i egenskap av popjournalist skrev något elakt om Tomas Ledin - och det var rätt ofta - så fick jag brev från läsare som inte delade min åsikt och som tyckte att jag var dum i huvudet. Inget konstigt med det.

Desto konstigare var det så ofta återkommande argumentet att orsaken till min kritik var att "jag var avundsjuk". Det skulle alltså ha varit min högsta önskan att få stå på en scen med uppknäppt vit skjorta och sjunga pekoral om den svenska sommaren och tvåsamhetens lycka. Och nu när det kommit någon jävel och snott min plats så hämnades jag på honom genom att skriva elakheter.

Det var rätt tröttsamt. Och en retorik värdig en sandlåda. Försöker man säga emot så ger det bara brevskrivaren mer vatten på sin torftiga kvarn.

Så därför skrattar jag högt åt det brev som Lorne de Wolfe, reklamman och sångare i legendariska Hansson de Wolfe United skrivit åt ett antal svenska rockjournalister, bland annat Expressens Anders Nunstedt och sydsvenskans Håkan Engström. Varför han skrivit brevet? För att för många tycker om Håkan Hellström.

Om många tycker samma sak så måste det ju bero på flockbeteende. Alla vill ju innerst inne vara Håkan Hellström. Verkar de Wolfe tycka.

Brevet, som av en ren händelse sammanfaller med brevskrivarens nya skiva, är ju egentligen bara ett aningen mer subtilt sätt att uttrycka samma sak som Ledin-kramarna ville säga när de skrev sina ilskna brev till mig.

När jag läser de Wolfes brev känner jag mig så glad över att slippa befatta mig med popjournalistik.

Jag är glad över att behöva slippa förklara vad kritik egentligen går ut på. Precis som Ledin-kramarna verkar ju Lorne de Wolfe ha missuppfattat poängen med kritik. Och att en bra skiva är en bra skiva.

Han verkar inte heller riktigt känna till rockjournalistens natur, som ju i de flesta fall är den raka motsatsen till flockbeteende. Rätt ofta handlar det om människor som tillbringar mer tid framför stereon än vad som egentligen är hälsosamt.

Jag vet, för jag är en av dem.