Du och jag döden

Billy Currie i Ultravox. Trettio år senare.


Det finns en fara med att gå och se åldersstigna idoler. En gång i tiden var de snygga, coola och viktiga. Sedan har de – och vi – åldrats och gått vidare. Vi har fått barn, blivit äldre, skaffat oss amorteringar och fått extra kilon runt midjan istället för hår.

Somliga av oss blev Radhuselvis.

Är det då ett bra läge att ses igen? Måste man ses för gamla tiders skull?

När biljetterna till Ultravox' återföreningsturné släpptes bokade reptilhjärnan omedelbart en åt mig. För just gamla tiders skull. Herregud, jag minns fortfarande exakt var jag hörde Quartet första gången. Jag fick spela av skivan på kassett och spelade den tills den föll i bitar. Hymn var min nationalsång. Jag mimade framför spegeln till Serenade.
Sedan köpte jag och spelade sönder liveskivan Monument och håller den än idag som en av de bästa i sitt slag.

Betyder det att jag vill se Ultravox live, drygt ett kvarts sekel senare?

Uppenbarligen. I varje fall reptilhjärnan.

Det sunda förnuftet tvekar. Men säger till slut ’okej då’.

När jag igår – ett halvår efter att biljetten har bokats – stod där framför scenen blev jag plågsamt mycket påmind om exakt hur mycket tid ett kvart sekel är. Warren Cann, Chriss Cross och Billy Currie såg alla ut som om var döende. Gråhåriga, lönnfeta och rynkiga. Klädda som om de just blivit utsläpade från en söndagsmiddag med barnbarnen på den lokala puben.

Endast Midge Ure, iklädd polotröja, kostym och designerbågar, såg ut att ha bläddrat i en modetidning på den här sidan sekelskiftet.

Ultravox 2010 ser, ärligt talat, ut som om de deltar i en sketch om åldrade rockmusiker i TV4 (Chris Cross ser dessutom ut som en kopia av Norman Mailer).

De är raka motsatsen till de coola och snygga new romantic-ikoner de var när Monument släpptes.

Men ett par låtar in i konserten slutade jag stirra på åldrandet. Istället tog jag sikte på glädjen som lyste i ögonen på Midge Ure när han plockade fram ännu en trettio år gammal låt. Jag såg hur Billy Curries krokiga rygg sträcktes lite av publikens jubel.

Och så lyssnade jag. Och det lät fantastiskt. Faktiskt. Midge Ure sjöng utmärkt, även om registret blivit begränsat och att han numera helst undviker de svåraste partierna. De episka melodierna och Billy Curries gnisslande solon på fiol och synt lät som en dröm. Och låtarna lät minst lika bra som de en gång var. Banne mig.

Det är nostalgi. Absolut. Inget annat. Man kan misstänka en trasslig privatekonomi som lockat upp medlemmarna på scenen igen. Jag vet inte.

Men det är samtidigt långt ifrån trött Viking Line-nostalgi, där trötta hits spelas för trötta öron av trötta personer.

Det här är så värdigt, så elegant, så… vitalt. Det här är de piggaste pensionärer jag någonsin stött på. Och det är musik som har åldrats lika elegant som Midge Ure.

Men egentligen jag bryr mig inte. För mig är det en tre decennier gammal cirkel som sluts. Jag får höra de låtar som jag älskat framföras av de människor som en gång i tiden spelade in dem.

Det räcker så.