Mina hjältar dör

Igår dog Alex Chilton, endast 59 år gammal, på ett sjukhus i New Orleans. I helgen skulle han ha uppträtt i Austin på SXSW-festivalen med sitt band Big Star.

Jag upptäckte Chilton och Big Star via Hardy Nilsson, som hade dem som husgudar ("Vill du slösa bort en kväll på mig?/Vi kan göra Cosmos och Chris Bell" sjunger Janne Pettersson i Det blir aldrig bättre; en hälsning till Chiltons vapendragare i Big Star). När Chilton för några år sedan införlivade Jon Auer och Ken Stringfellow från The Posies i sitt pånyttfödda Big Star blev det så många hjältar i ett och samma band att jag hade svårt att närma mig dem.

För bara någon vecka sedan rensade jag powerpopen ur min skivhylla och förpassade både Big Star och The Posies till sluten förvaring.

I dag känns smärtan av mitt eget svek någonstans i magtrakten.

Det är märkligt det här med hjältar som dör. Även om det är långt mellan tillfällena då jag tänker på dem så finns de där, som fundament i min världsbild. De ska vara där.

Och då får de ju inte gå och dö, liksom.

Nyheten om Chiltons död kommer innan jag riktigt hunnit smälta att Mark Linkous är borta.

Hans död fick mig i sin tur att att inse att en annan hjälte, Vic Chesnutt, valde samma väg att gå bara några månader tidigare.

Världen skakar lite, just nu. I varje fall den del av världen som avhandlas på den här sidan.

Vila i frid, mina vänner.