Radhuselvis minns (inte) sitt 00-tal
I går, på nyårsafton, fyllde jag 36 år. Av mina närmaste och käraste fick jag en iPhone.
Det är en lika fantastisk som efterlängtad present. Jag älskar den.
Den är också extremt talande. På decenniets allra sista dag får jag en av de prylar som i framtiden kommer att definiera detta decennium.
00-talet är utan tvekan mitt livs hittills viktigaste och bästa decennium. Allt hände. Jag blev pappa, jag gifte mig, jag flyttade till ett radhus, jag uppnådde två viktiga mål: jag blev frilans (vilket jag var under sex år) och jag skrev böcker.
Men det var också decenniet jag tog ett litet steg bort från musiken. Jag slutade vara rockjournalist. Jag drabbades i och för sig av kritik-abstinens och startade en blogg.
Men jag släppte taget.
Jag har förstått det länge, men har blivit särskilt påmind om det under de senaste månaderna då jag läst listor och artiklar som sammanfattat vad som hänt under de senaste tio åren, sett till skivor, filmer, böcker och konserter.
Jag känner inte igen mig. Var jag verkligen med om 00-talet?
För tio år sedan var det jag som skrev de där summerande listorna. Nu sitter jag som en vilsen åskådare och funderar över om jag kanske borde beställa de där skivorna som de skriver så entusiastiskt om? Grizzly Bear? Fuck Buttons? The XX?
Det är kanske så här det är att vara 36 år. Det är kanske så här det är att vara Radhuselvis. Jag har lite sämre koll på min samtid. Och de samtidstolkare som jag främst väljer att lyssna på är sådana som tolkade min samtid för tio år sedan.
I år har jag lyssnat mycket på Kent och Depeche Mode. Mitt senaste biobesök ägnade jag åt Tarantinos senaste film.
Sååååå 1990-talet.
Men även om jag känner mig vilsen, så känner jag ingen sorg. För även om jag blivit lite mindre kalenderbitande och lite mindre konsument och lite mindre tyckande så har inte min kärlek till musiken förändrats.
Jag går in i ett nytt decennium med en fortsatt längtan efter att i realtid skapa ett soundtrack till mitt liv.
Vid min sida har jag min iPhone.
Det är en lika fantastisk som efterlängtad present. Jag älskar den.
Den är också extremt talande. På decenniets allra sista dag får jag en av de prylar som i framtiden kommer att definiera detta decennium.
00-talet är utan tvekan mitt livs hittills viktigaste och bästa decennium. Allt hände. Jag blev pappa, jag gifte mig, jag flyttade till ett radhus, jag uppnådde två viktiga mål: jag blev frilans (vilket jag var under sex år) och jag skrev böcker.
Men det var också decenniet jag tog ett litet steg bort från musiken. Jag slutade vara rockjournalist. Jag drabbades i och för sig av kritik-abstinens och startade en blogg.
Men jag släppte taget.
Jag har förstått det länge, men har blivit särskilt påmind om det under de senaste månaderna då jag läst listor och artiklar som sammanfattat vad som hänt under de senaste tio åren, sett till skivor, filmer, böcker och konserter.
Jag känner inte igen mig. Var jag verkligen med om 00-talet?
För tio år sedan var det jag som skrev de där summerande listorna. Nu sitter jag som en vilsen åskådare och funderar över om jag kanske borde beställa de där skivorna som de skriver så entusiastiskt om? Grizzly Bear? Fuck Buttons? The XX?
Det är kanske så här det är att vara 36 år. Det är kanske så här det är att vara Radhuselvis. Jag har lite sämre koll på min samtid. Och de samtidstolkare som jag främst väljer att lyssna på är sådana som tolkade min samtid för tio år sedan.
I år har jag lyssnat mycket på Kent och Depeche Mode. Mitt senaste biobesök ägnade jag åt Tarantinos senaste film.
Sååååå 1990-talet.
Men även om jag känner mig vilsen, så känner jag ingen sorg. För även om jag blivit lite mindre kalenderbitande och lite mindre konsument och lite mindre tyckande så har inte min kärlek till musiken förändrats.
Jag går in i ett nytt decennium med en fortsatt längtan efter att i realtid skapa ett soundtrack till mitt liv.
Vid min sida har jag min iPhone.
1 Comments:
Jag förstår känslan exakt. Man hänger inte med, men det är helt ok.
Skicka en kommentar
<< Home