Några rader om Kent

Eftersom those rockrecenserande days are over, så behöver jag inte hasta ihop några snabbt tyckande rader om nya Kent-plattan. Istället kan jag lugnt och stilla låta musiken få ta den tid den behöver. Det är inte alls så tråkigt som det låter.

Men några saker tycker jag såklart, så här efter ett tiotal genomlyssningar.

- Om man har en halv Kent-låt och låter den framföras av en sjungande församling i en kyrka, ackompanjerad av en kyrkorgel; blir det då med automatik en psalm? Är det inte fortfarande blott en halv Kent-låt?

- Jocke Berg skriver allt bättre texter. Det känns som att han på något sätt börjar växa ikapp sina egna ord. De har alltid varit vackra, men nu börjar de få tyngd också.

- Känns det inte lite som att Kent slutade skriva ny musik någonstans runt Vapen & Ammunition? Visst känns nästan varenda slinga lite för bekant? Självklart är det bra att Kent låter som Kent, men nog kunde det var kul om herrarna Berg och Sköld ville anstränga sig lite mer med musiken?

- Det går alldeles utmärkt att sjunga Prefab Sprouts Life of surprises till refrängen i Taxmannen.

- Jag gillar den nya elektroniska ljudbilden. Även om den inte låter så värst ny. När kvartetten tar ut svängarna som den gör på singeln Töntarna är dess framtid tryggad. Då gör den något helt nytt som samtidigt låter väldigt mycket Kent.

Låter jag gnällig? Ursäkta, jag är från Västerås.

Sanningen är att jag gillar Röd. Som fan, som Jocke Berg skulle säga. Eller i varje fall ganska mycket.

Jag ser fram emot att få möta Kent i vinter.