Upp!

På väg ut ur biosalongen tänker jag att Upp måste vara den bästa film jag sett. Ja, i genren barnfilm-med-svenskt-tal, alltså. Den har banne mig allt.

När vi kommer ut börjar plötsligt tårarna trilla ned för kinderna på den äldsta dottern, snart åtta år.
"För att den var så sorglig", svarar hon på frågan varför hon gråter.

Först blir jag lite förvånad. Filmen innehöll ju rubbet: talande djur, massor av ballonger, saker som flyger, happy end.

Men jo, det är klart, lite ledsamheter är det ju också. Sentimentala minnen, en trasig far-son-relation, läskig djungel.

Och så inser jag varför jag tyckte att Upp är så bra: för att den är bakad enligt receptet två delar glädje och en del sorg.

Och så är det ju med allt jag gillar inom populärkultur. Musik, böcker, film: ingenting blir riktigt glatt om det inte innehåller lite sorg också.

Jag tror att Morrissey också gillar Upp.