Michael och jag

Jag har många hjältar på min stjärnhimmel, men Michael Jackson har en särskild plats där. Thriller var den allra första skiva jag någonsin köpte (även om jag köpte den på kassett). Den inhandlades i en liten skivaffär på Tottenham Court Road under ett Londonbesök med familjen.

Jag önskar att resten av min musikkonsumtion från den tiden hade kunnat låta lika cool.

Anyway, jag var väl sisådär åtta år gammal och Michael var större än någon annan levande varelse på planeten.

Min och Michaels resa därifrån har sett lite …ehh… olika ut. Men hans stjärna har aldrig slocknat på min himmel.

Jag grät en liten skvätt när ryktet om hans död i somras bekräftades.

Däremot hade jag inte tänkt att se filmen, This is it, som handlar om förberedelserna inför den show som skulle ha blivit Jacksons comebackshow i London. Filmen var ett hastverk, slarvigt ihopslängt för att krama ytterligare pengar ur Michael Jacksons döda kropp. Det visste jag ju.

Men vi gick ändå, mest för att vi hade bestämt att vi skulle gå på bio igår kväll, hade barnvakt, och att det inte fanns något annat vi ville se.

Jag är djupt tacksam för detta.

Jag ska inte ge mig in i någon diskussion om vad eller vem som dödade Michael Jackson. Men jag vet i varje fall att den person som ligger och sprattlar med benen i luften under en extatisk avslutning av Beat it i This is it knappast kan vara en nedgången föredetting. Det är en djupt passionerad person – och en musikalisk perfektionist – som är ute efter att bjuda på sitt livs show. Han är omtänksam och rolig. Och extremt fokuserad.

”Var inte nervös, det finns inget att vara nervös för, vi ska ge publiken ett äventyr”, säger han till en av dansarna under en scen.

Han är i strålande form. Michaels avslutande solonummer i Billie Jean är makalöst.

Överhuvudtaget är det en makalös film, som naket visar upp ett av artistvärldens största mysterier med mycket värme. Det är klart att den är tillrättalagd, men det finns i varje fall inga stråkar, inga slow motion-bilder på gråtande utanför sjukhuset eller människor som i efterhand berättar om hur mycket Michael Jackson betytt för dem. Däremot finns det en del falsksång, en hel del oskärpa och rätt mycket repetitionsflams (musikerhumor!).

Det är ett uttjatat ord, jag vet, men This is it känns ärlig.

Förutom de uppenbart kommersiella skälen förstår jag – eller vill tro – att det finns ett konstnärligt skäl till att få ut filmen så snabbt. This is it förändrar fullständigt bilden av Michael Jacksons sista tid i livet. Den tar sig förbi alla löpsedlarna om hans ekonomi, hans hälsa, hans arv, hans egensinnighet.

För efter att ha sett This is it så är det inte längre det som står på löpsedlarna som jag kommer att minnas av Michael Jackson. Inte heller rättegångarna eller allt knas som omgärdat honom. Inte ens Bubbles eller syrgastältet.

Det är det här jag kommer att tänka på när jag tänker på Michael Jackson. This is it tar mig tillbaka till en liten skivaffär på Tottenham Court Road.

Det hade blivit en fantastisk show. Men det blev en rätt bra show ändå.