Dags att skaffa hund

Packar upp skivor. Dammar av dem. Ställer dem i bokstavsordning. Hyllorna är nymålade, väggen är ny, liksom rummet.

Men ändå känner jag bara... leda.

Hur många gånger har jag gjort det här förut? Hur många väggar har dessa skivor sett? Hur många gånger har jag skruvat dessa lister? Sist jag gjorde denna manöver brydde jag mig inte ens om att sortera skivorna. De stod där huller om buller.

Bekom det mig? Nä, inte mycket.

En gång i tiden var det en belöning att få göra detta. Något som erbjöd lika mycket njutning som en riktigt bra konsert. Nu känner jag att jag är trött på varenda skiva jag äger.

The Posies? Har jag verkligen så här många skivor med Elvis Costello? Varför då? Och alla dessa gråtmilda, skäggiga männen, vad gör de här?

Och så vidare.

Varenda skiva får slåss för sitt existensberättigande. Rätt många av dem förlorar, för jag fattar ett beslut: två tredjedelar måste bort. Inte nödvändigtvis bort för alltid, men till någon sorts sluten förvaring. Här kan de inte stå och stjäla strålkastarljus från de andra.

Jag bestämmer mig för att skapa en ny samling med hjälp av den gamla.

Så jag rensar med en lönnmördades kyla. Till slut kvarstår en samling som bygger på följande byggstenar: synt, kvinnliga singer/songwriters, jazz och lite hårdrock. Och Sinatra. Också sådant som kan betecknas som "knas" - bob hund, Tom Waits (den senare produktionen) och så vidare.

Resten - en övervägande majoritet manlig rock - packas ner i lådor som förvaras under sängen. En del får gå direkt till Myrorna. För inte kommer jag väl sakna Shed Seven? Eller Cast?

Kanske kan det här vara ett sätt för mig och skivorna att hitta tillbaka till varandra. För det här är en allvarlig fnurra på tråden i en livslång relation.

Funkar inte det är det kanske dags att skaffa hund.