Killen heter Alan

Precis när bilden skulle tas kände jag hur underläppen fastnade i en av mina framtänder och liksom förvred munnen i ett groteskt leende. Genom att röra käkarna i sidled försökte jag lossa framtanden från läppen, men det gjorde bara leendet ännu konstigare. Samtidigt mumlade jag fram något om vilken bra spelning det hade varit tidigare på kvällen.

Alan Wilder sade artigt tack, lade handen på min axel och tittade vant in i kameran.

Bilden blev rätt okej ändå, om man tänker på omständigheterna.

När kvällen var slut - för min del i varje fall - gick jag fram till honom igen, lade handen på hans axel och sade att jag tyvärr måste gå nu, men att jag hade haft en fantastisk kväll.

Jag behövde inte ljuga för att säga det. Tack, sade han.

Känner man sig någonsin äldre än 14 år inför sina idoler?

Sugen på att läsa mer om vår resa till Berlin? Kolla då in Andreas rapport från ett oförglömligt dygn.

Och nedan finner du Alans egen rapport från turnéstoppet i den tyska huvudstaden.

Han nämner, konstigt nog, inte mig.