Tio minnen från Hultsfredsfestivalen

Det finns många, många minnen från mina år på Hultsfredsfestivalen. Däremot finns det knappt ord att beskriva hur viktig den festivalen har varit för mig. Där fostrades jag som musikälskare, skribent och människa. Där blev musiken en identitet för mig.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag har besökt Hultsfredsfestivalen. Inte jättemånga, men tillräckligt för att det ska kännas som min festival.

Jag säger ungefär samma sak som alla andra har sagt under de senaste dagarna: även om det nu var många år sedan som Hultsfredsfestivalen verkligen fångade mitt intresse så saknar jag den redan oändligt.

Här är tio snabba, slumpvis utvalda nedslag i min egen Hultsfredshistoria:

1. Den allra första människa som jag talar med under min första Hultsfredsfestival - 1993 - är en amerikan som är tatuerad över hela kroppen som ett pussel. Han berättar vänligt och glatt om sina tatueringar och hur han med jämna mellanrum brukar åka till Seattle för att få dem ifyllda. Han lägger armen på min axel och tittar in i kameran när vi fotograferas tillsammans av Andreas. ”Kom gärna och titta på vår show ikväll”, säger han innan vi skiljs åt. På kvällen ser vi honom på Pampas-scenen: han kallar sig Enigma, spelar monster och äter levande gräshoppor, som en del av Jim Rose Circus Sideshow. First impression lasts. Not.

2. De såsiga eftermiddagarna på backstageområdet med vännerna, ivrigt bläddrande i spelschemat för att lägga upp dagens program. De stressiga kvällarna i presstältet, strax före deadline. Intervjuerna med Front 242, Chemical Brothers, Schneider TM och andra. Magiskt.

3. Första gången jag drabbas av Manic Street Preachers. Jag har missat början av konserten och är på väg ner och mot Hawaii –scenen när jag på avstånd hör dem spela Motorcycle emptiness. Sedan ser jag dem. Nicky Wire, klädd i leopardmönstrat, Richie Edwards som äger scenen och James Dean Bradfield som spelar på sin vita Gretsch och vrålar i mikrofonen. Jag gapar. Det är en sådan där upplevelse jag önskar att jag kunde få vara med om för första gången en gång till.

4. Konserten med The Catheters, kanske den bästa jag någonsin sett. Jag har skrivit om den tidigare. ”Tänk att ni har gått upp så tidigt för att se oss”, säger basisten Leo Gebhardt, medan sångaren Brian Sandeford kräks på scenen av utmattning.

5. När jag står och dricker ljummen folköl tillsammans med Bo Sundström i Bo Kaspers Orkester. Vi pratar om bandets trasiga sampler och om hur det är att gå på folkhögskola. Medan jag står där och känner mig lite cool som pratar med en artist spelar ett nytt brittiskt band som hette Oasis på en scen hundra meter bort. Så kan det gå.

6. En lindrigt nykter Mighty Mats vinglar bort mot Hawaii-scenen för att se The Prodigy. Han låter sig inte övertygas om att det är mitt på eftermiddagen och att det ännu är långt kvar till konserten. Ängen framför scenen gapar tom. På scenen pågår soundcheck. Spridda ljud hörs ur högtalarna. Mighty stannar upp, konstaterar högt att ”fan, det här rockar ju inte” och vinglar vidare.

7. De första trumslagen i introt till Trash med Suede. Först baskaggen, sedan virveltrumman. Boom-tasch. Det är ett intro skapat för att framföras på Hawaiis scen. Jag vet inte hur många gånger jag ser Suede spela där, men det känns som väldigt många gånger. Och känslan av att få stå mitt i folkhavet och höra just det där introt är lika berusande som alla öltält och backstageområdet tillsammans. När jag hör det introt i dag tänker jag instinktivt på 1) att jag vill hoppa rakt upp i luften, 2) Hultsfred.

8. bob hund. 1995 besöker jag releasepartyt för bob hunds första fullängdare. Det känns som att vi är 300 personer som trängs på cirka tio kvadratmeter. Jag får en skiva och går ut. Sedan ser jag bandet otaliga gånger, på olika scener, under flera festivaler. Vissa tänker omedelbart på Sator när jag Hultsfredsfestivalen nämns. Jag tänker på bob hund. Och på Tomas Öberg på kryckor, med en trafikkon på huvudet, fem meter upp i luften. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag är kanske den bästa låttiteln någonsin. I Hultsfred möter jag den för första gången.

9. Hooch.

10. Hardy Nilsson gästas av Ken Stringfellow från The Posies i låten Amerika. Medan medlemmarna i Hardy Nilsson ser plågsamt bakfulla ut i eftermiddagssolen över Pampas-scenen studsar Stringfellow över scenen, iklädd en rosa klänning. Det är uppenbart att han aldrig någonsin har hört låten tidigare. Det är fantastiskt. Det är Hultsfred.