Inte nog med att Pet Shop Boys har en bild från Stockholm på förstasidan på sin sajt. Nu kommer de till Stockholm också. Den 28 juni står de på scenen på Cirkus, går det att läsa på hemsidan.
Känns ju kul. Förra konserten på Cirkus var mycket bra. Kolla här vad jag tyckte då.
Det innebär att jag tvingas släppa taget om min dröm att få se Pet Shop Boys på Arvikafestivalen. Tänk vilken line-up, det hade varit: Depeche Mode, Nine Inch Nails och Pet Shop Boys.
"Depeche Mode var något av popfuturismens galjonsfigurer och i dag åker de jorden runt vart tredje år som en rehabiliterad glimt in i hur framtiden såg ut när pappa fortfarande hade hår", skriver han.
Och så kallar han syntarna för de nya raggarna.
Det är en mycket underhållande krönika. Hade jag haft lite distans - som jag hade förr i tiden, när jag själv var tyckare i en tidning - hade jag dessutom säkert kunnat hålla med honom litegrann.
Jag har 13503 låtar i min iPod. Jag har all världens musik i Spotify (förutom Velvet Crush, som skandalöst nog bara är representerat med en platta!).
Men vad har jag i mitt huvud?
Jo, 32 bidrag från den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest. Är jag inte på min vakt så dyker det upp en Markoolio, en Måns Zelmerlöv eller en Agnes i min arma skalle.
Eller i mina barns cd-spelare. För ja, i just i ett sådant där ögonblick när jag inte var på min vakt, godkände jag att det införskaffades en skiva med dessa 32 låtar.
Så vid närmare eftertanke förtjänar jag det straff som det innebär att vakna upp med Markoolios röst i mitt huvud.
Har This is Spinal Tap förstört mitt livs samtliga upplevelser av rockdokumentärer? Eller var det så att This is Spinal Tap var så övergenialisk att den lyckades driva med genrens alla klyschor, långt innan de ens var framförda?
Där har du dagens klurigaste fråga.
Den dök upp i mitt huvud när jag lämnade biosalongen där Göran Olssons dokumentär Am I black enough for you just hade visats.
Det är en finfin film på alla sätt och vis. Den lyckas vara ett porträtt på soulsångaren Billy Paul – vars andra singel gett namn åt filmen – samtidigt som den snyggt skildrar Leon Huffs och Kenny Gambles imperium byggt kring Philadelphia-soulen.
Filmens kanske största insats är att den påminner om musikens betydelse för den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.
Am I black enough for you är snyggt filmad, snyggt klippt och snyggt tonsatt.
Men lik förbannat bara måste det smyga sig in lite Spinal Tap på ett hörn.
För går det att se scenen där Billy Paul och hans hustru Blanche besöker Billie Holidays grav som något annat än en parodi på parodin?
Billy och Blanche har aldrig satt sin fot på kyrkogården förut och skulle sannolikt heller inte ha gjort det om det inte vore för filmteamet från Sverige. Men nu är de där och liksom bara måste fånga den påtvingat högtidliga stämningen ned några vackra ord.
Det är då tanken förflyttas till när David, Nigel och Derek står framför graven på Graceland.
