Billy Paul vs Spinal Tap

Har This is Spinal Tap förstört mitt livs samtliga upplevelser av rockdokumentärer? Eller var det så att This is Spinal Tap var så övergenialisk att den lyckades driva med genrens alla klyschor, långt innan de ens var framförda?

Där har du dagens klurigaste fråga.

Den dök upp i mitt huvud när jag lämnade biosalongen där Göran Olssons dokumentär Am I black enough for you just hade visats.

Det är en finfin film på alla sätt och vis. Den lyckas vara ett porträtt på soulsångaren Billy Paul – vars andra singel gett namn åt filmen – samtidigt som den snyggt skildrar Leon Huffs och Kenny Gambles imperium byggt kring Philadelphia-soulen.

Filmens kanske största insats är att den påminner om musikens betydelse för den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.

Am I black enough for you är snyggt filmad, snyggt klippt och snyggt tonsatt.

Men lik förbannat bara måste det smyga sig in lite Spinal Tap på ett hörn.

För går det att se scenen där Billy Paul och hans hustru Blanche besöker Billie Holidays grav som något annat än en parodi på parodin?

Billy och Blanche har aldrig satt sin fot på kyrkogården förut och skulle sannolikt heller inte ha gjort det om det inte vore för filmteamet från Sverige. Men nu är de där och liksom bara måste fånga den påtvingat högtidliga stämningen ned några vackra ord.

Det är då tanken förflyttas till när David, Nigel och Derek står framför graven på Graceland.

Eller ja, i varje fall min.