Varsågod, en tidig julklapp

Det är första advent och vi har tänt första ljuset, bakat pepparkakor och ätit risgrynsgröt.

Och så har såklart traditionsenligt lyssnat på vår spellista, påpassligt nog kallad Emdéns Christmas Carols.

Den skapades för tre år sedan, när vi skulle fira jul hos våra vänner i Chiang Mai. Den har bara uppdaterats litegrann sedan dess.

Det är rätt mycket Phil Spector på den. Såklart. Men rätt mycket annat också, kanske inte självklart juligt, men med mycket julstämning ändå.

Kolla själv:

01. Jeff Buckley – Corpus Christi carol
02. Saint Etienne – I was born on christmas day
03. The Ronettes – Sleigh ride
04. Mew – She came home for christmas
05. Frank Sinatra – Jingle bells
06. Elvis Presley – If I can dream
07. Acid House Kings – This heart is a stone
08. Darlene Love – Christmas (Baby please come home)
09. Sufjan Stevens – That was the worst christmas ever!
10. Darlene Love – White christmas
11. Emmylou Harris – Together again
12. The Crystals – Santa Claus is coming to town
13. Chris Isaak – Washington Square
14. Tom Waits – Christmas card from a hooker in Minneapolis
15. McAlmont & Butler – Yes!
16. The Sundays – I feel
17. Frank Sinatra – Let it snow!
18. Elvis Presley - (There will be) Peace in the valley (for me)
19. Weeping Willows – Broken Promise Land
20. Manic Street Preachers – Last christmas
21. Moneybrother & Jerry Williams - Falling in love (with christmas time)

Är du utrustad med Spotify och vill få lite julstämning, varsågod att klicka här.

Heja Hästpojken!

Bara titeln är ju värd att bli förälskad i. Gitarrer & bas, trummor & hat är ju så lysande att man bara därför vill springa till skivaffären. Eller starta ett band.

Att det sedan gömmer sig en riktig december-ballad bakom titeln gör inte saken sämre. En sådan som är både sockrig och salt. En sådan som man sköljer ner med glöggen och sedan bjuder upp till tryckare till.

Hatten av för Hästpojken.

Typ så här

Tack tack tack för att det finns musik som kan tonsätta sådana här dagar och klä dem i ord. Tack för att vi kan få fly in i den och svepa den runt oss som en varm filt.

Tack för att vi får slumra in i den och sedan vakna som bättre människor.

Michael och jag

Jag har många hjältar på min stjärnhimmel, men Michael Jackson har en särskild plats där. Thriller var den allra första skiva jag någonsin köpte (även om jag köpte den på kassett). Den inhandlades i en liten skivaffär på Tottenham Court Road under ett Londonbesök med familjen.

Jag önskar att resten av min musikkonsumtion från den tiden hade kunnat låta lika cool.

Anyway, jag var väl sisådär åtta år gammal och Michael var större än någon annan levande varelse på planeten.

Min och Michaels resa därifrån har sett lite …ehh… olika ut. Men hans stjärna har aldrig slocknat på min himmel.

Jag grät en liten skvätt när ryktet om hans död i somras bekräftades.

Däremot hade jag inte tänkt att se filmen, This is it, som handlar om förberedelserna inför den show som skulle ha blivit Jacksons comebackshow i London. Filmen var ett hastverk, slarvigt ihopslängt för att krama ytterligare pengar ur Michael Jacksons döda kropp. Det visste jag ju.

Men vi gick ändå, mest för att vi hade bestämt att vi skulle gå på bio igår kväll, hade barnvakt, och att det inte fanns något annat vi ville se.

Jag är djupt tacksam för detta.

Jag ska inte ge mig in i någon diskussion om vad eller vem som dödade Michael Jackson. Men jag vet i varje fall att den person som ligger och sprattlar med benen i luften under en extatisk avslutning av Beat it i This is it knappast kan vara en nedgången föredetting. Det är en djupt passionerad person – och en musikalisk perfektionist – som är ute efter att bjuda på sitt livs show. Han är omtänksam och rolig. Och extremt fokuserad.

”Var inte nervös, det finns inget att vara nervös för, vi ska ge publiken ett äventyr”, säger han till en av dansarna under en scen.

Han är i strålande form. Michaels avslutande solonummer i Billie Jean är makalöst.

Överhuvudtaget är det en makalös film, som naket visar upp ett av artistvärldens största mysterier med mycket värme. Det är klart att den är tillrättalagd, men det finns i varje fall inga stråkar, inga slow motion-bilder på gråtande utanför sjukhuset eller människor som i efterhand berättar om hur mycket Michael Jackson betytt för dem. Däremot finns det en del falsksång, en hel del oskärpa och rätt mycket repetitionsflams (musikerhumor!).

Det är ett uttjatat ord, jag vet, men This is it känns ärlig.

Förutom de uppenbart kommersiella skälen förstår jag – eller vill tro – att det finns ett konstnärligt skäl till att få ut filmen så snabbt. This is it förändrar fullständigt bilden av Michael Jacksons sista tid i livet. Den tar sig förbi alla löpsedlarna om hans ekonomi, hans hälsa, hans arv, hans egensinnighet.

För efter att ha sett This is it så är det inte längre det som står på löpsedlarna som jag kommer att minnas av Michael Jackson. Inte heller rättegångarna eller allt knas som omgärdat honom. Inte ens Bubbles eller syrgastältet.

Det är det här jag kommer att tänka på när jag tänker på Michael Jackson. This is it tar mig tillbaka till en liten skivaffär på Tottenham Court Road.

Det hade blivit en fantastisk show. Men det blev en rätt bra show ändå.

Grattis Uffe!

I dag fyller Ulf Lundell 300 år! Grattis på födelsedagen, säger Radhuselvis.

Vi har aldrig riktigt förstått varandra, du och jag. Fast jag gett dig många uppriktiga försök. Varit på dina konserter, köpt några skivor, läst några böcker. Och jag väl egentligen inte riktigt gett upp.

En dag ska jag hajja din grej.

Och en dag ska jag bli lika gammal som du.

Grattis!

Best of Kent

Exklusivt! Bara hos Radhuselvis! Här kommer äntligen den perfekta Kent-samlingen, delikat sammansatt och smakfullt döpt till På nära håll - Kents bästa.

01. På Nära Håll
02. Generation Ex
03. Vinternoll2
04. Chans
05. Töntarna
06. Ingenting Någonsin
07. Dom Andra
08. Dom Som Försvann
09. Kevlarsjäl
10. Du Är Ånga
11. Colombus
12. Max 500
13. Revolt III
14. Taxmannen
15. Gravitation
16. Mannen I Den Vita Hatten (16 år senare)

Naturligtvis kan du avnjuta denna samling på Spotify (Fast då är Vinternoll2 utbytt mot En himmelsk drog, eftersom den förstnämnda av okänd anledning inte finns att tillgå på Spotify).

Klicka här för att lyssna.

Att sätta samman den här samlingen röjde en jobbig sanning: jag tycker inte om Isola. Eller i varje fall lite mindre än de andra skivorna. Den är bra och stämningsfull och Om du var här är ju kanon och jag vet att den gillas av alla i hela världen. Men... den saknar något som finns på de andra skivorna. Därför saknas det också någon representant från den på min samling.

Gnäll hos Konsumentombudsmannen om du är missnöjd. Eller skicka ett brev. Ett riktigt brev med frimärken.

Några rader om Kent

Eftersom those rockrecenserande days are over, så behöver jag inte hasta ihop några snabbt tyckande rader om nya Kent-plattan. Istället kan jag lugnt och stilla låta musiken få ta den tid den behöver. Det är inte alls så tråkigt som det låter.

Men några saker tycker jag såklart, så här efter ett tiotal genomlyssningar.

- Om man har en halv Kent-låt och låter den framföras av en sjungande församling i en kyrka, ackompanjerad av en kyrkorgel; blir det då med automatik en psalm? Är det inte fortfarande blott en halv Kent-låt?

- Jocke Berg skriver allt bättre texter. Det känns som att han på något sätt börjar växa ikapp sina egna ord. De har alltid varit vackra, men nu börjar de få tyngd också.

- Känns det inte lite som att Kent slutade skriva ny musik någonstans runt Vapen & Ammunition? Visst känns nästan varenda slinga lite för bekant? Självklart är det bra att Kent låter som Kent, men nog kunde det var kul om herrarna Berg och Sköld ville anstränga sig lite mer med musiken?

- Det går alldeles utmärkt att sjunga Prefab Sprouts Life of surprises till refrängen i Taxmannen.

- Jag gillar den nya elektroniska ljudbilden. Även om den inte låter så värst ny. När kvartetten tar ut svängarna som den gör på singeln Töntarna är dess framtid tryggad. Då gör den något helt nytt som samtidigt låter väldigt mycket Kent.

Låter jag gnällig? Ursäkta, jag är från Västerås.

Sanningen är att jag gillar Röd. Som fan, som Jocke Berg skulle säga. Eller i varje fall ganska mycket.

Jag ser fram emot att få möta Kent i vinter.

Rocktrummandet har skördat ännu ett offer

Den här artikeln i dagens Expressen är naturligtvis inget att skämta om, egentligen, men nog för det tankarna lite grann till Spinal Tap? Du vet, bandet som avverkar trumslagare i en hastighet snabbare än ett gitarrsolo med Yngwie Malmsteen? Och där trummisarna lägger näsan i vädret på rätt... eh... okonventionella sätt?

Som till exempel han som kvävdes av spyor, fast det inte var hans egna?

Att vara rocktrummis måste vara världens farligaste yrke.

Gårdagens outletfynd är dagens outfit

Det tog mig ungefär tjugofem år, men nu finns den äntligen i min ägo: en t-shirt prydd med den kanske snyggaste logon från 1980-talet.

I gårdagens shoppingkasse fanns även ett exemplar av Röd, men den återkommer jag till.

Upp!

På väg ut ur biosalongen tänker jag att Upp måste vara den bästa film jag sett. Ja, i genren barnfilm-med-svenskt-tal, alltså. Den har banne mig allt.

När vi kommer ut börjar plötsligt tårarna trilla ned för kinderna på den äldsta dottern, snart åtta år.
"För att den var så sorglig", svarar hon på frågan varför hon gråter.

Först blir jag lite förvånad. Filmen innehöll ju rubbet: talande djur, massor av ballonger, saker som flyger, happy end.

Men jo, det är klart, lite ledsamheter är det ju också. Sentimentala minnen, en trasig far-son-relation, läskig djungel.

Och så inser jag varför jag tyckte att Upp är så bra: för att den är bakad enligt receptet två delar glädje och en del sorg.

Och så är det ju med allt jag gillar inom populärkultur. Musik, böcker, film: ingenting blir riktigt glatt om det inte innehåller lite sorg också.

Jag tror att Morrissey också gillar Upp.

Summan av nördighet är konstant

När jag var omkring tio år gammal visades en TV-serie om Himalaya på lördagskvällarna.

Jag följde den slaviskt. Jag fascinerades av de vackra och samtidigt vilda bergen och människorna som försökte tygla dem.

När sista avsnittet hade sänts fanns det en passion kvar. Under några år läste jag allt jag kom över om berg i allmänhet och Himalayas toppar i synnerhet. Jag kunde deras altitud och jag visste vem som hade bestigit dem och när. Jag kunde skilja bergen åt genom att titta på bilder. Jag skrev listor över världens högsta berg.

Sedan kom musiken in i mitt liv och jag började skriva andra listor istället.

När jag nu, tjugofem år senare, får se Himalayas berg med egna ögon väcks passionen till liv igen.

Och jag uttrycker min passion på samma nördiga sätt som musikälskaren.

Jag samlar.

Jag länsar varenda butik jag passerar under mina vandringar genom Kathmandu och Pokhara på böcker om berg och om människor som har dött när de försökt bestiga dem eller om fantastiska män och kvinnor som överlistat naturens krafter.

Och det har skrivits många sådana böcker, tro mig.

På bilden finns några av de böcker, filmer och kartor som jag köpt under vår resa till Nepal. Om två månader kommer resten, skeppat med båt: sju kilo böcker, samtliga om Mount Everest.

Det kommer ta mig några år att läsa alla dessa böcker och se dessa filmer, jag vet.

Men jag kommer att vara lycklig varenda sekund.