Martin och jag

Andreas trycker på avtryckaren. Om och om igen, med ett snabbt och bestämt pekfinger. Det borde synas en blixt när bilden tas, men inget händer. Jag svettas. "Du trycker för snabbt", väser jag.

Bredvid mig står Martin Gore och ler ett vitt och ansträngt Mats Sundin-leende. Det är han och jag som ska förevigas tillsammans och nu vill kamerajäveln inte lyda order. Snett bakom oss står en blond kvinna i tjugofemårsåldern och det är uppenbart att Martin hellre skulle befinna sig tätt intill henne istället för bredvid mig.

Det är uppenbart att han ganska snart kommer att befinna sig väldigt nära henne.

Vi är på Mutes festival på Roundhouse i London för att under två dagar njuta av skivbolagets musik. Vi har redan hunnit lyssna på Recoil och Nitzer Ebb. Kvällen efter ska Liars och – framför allt – Erasure uppträda. Och en massa andra. Det är himmelriket för medelålders syntnördar.

Fast nu har vi råkat ramla in på festivalens backstageområde. Det är endast avsett för skivbolagsfolk och artister och vi är definitivt inte behöriga. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi står här.

Bredvid Martin Gore.

Martin Gore. Japp, han. Det finns många viktiga musikmakare som har gjort min ryggrad lite starkare och rakare, men frågan är om inte denne lille man från Depeche Mode hör till de allra viktigaste. Han skrev Shake the disease, Somebody, Stripped, I feel you, Enjoy the silence… och så vidare. Låtar som räddar liv, kort sagt.

Det var den betydligt mer framfusige Andreas som gick fram först. Han pratade lite, överlämnade en skiva och bad sedan om att få bli fotograferad tillsammans med Martin. Jodå, det skulle gå bra.

Jag tog bilden. Sedan bytte vi plats och Andreas tog hand om min kamera.

Och nu vill den inte fungera.

Jag sneglar bort mot en bredaxlad vakt som i sin tur blänger på mig. Mina minuter på backstageområdet är räknade. Jag hör inte hemma här, det vet både han och jag. Jag svettas lite till.

Då kommer två tjejer fram till Martin Gore i samma ärende som vi. Medan deras kamera blixtrar - och Martin Gore ger dem sitt vitaste Mats Sundin-leende - så får Andreas en tvåsekunderslektion i kamerahantering. Därefter ursäktar jag mig inför Martin och frågar om det finns möjlighet att få en bild till. "Yeah sure" säger han, med en entusiasm som skulle ha varit grå om den hade varit en färg.

Till slut blixtrar blixten till. Andreas har hållit in avtryckaren tillräckligt länge. Och så tas bilden. Vi är för evigt förenade i form av en massa pixlar, jag och Martin. Kanske är det hela lite barnsligt, men för mig är det här stort, så stort.

Jag tackar så mycket, vi flyttar oss några meter och Martin återgår till den blonda tjugofemåringen. Förmodligen har han redan raderat de sista två minuterna ur sitt minne. Vakten syns inte till. Jag känner mig utmattad.

Med skakiga händer tittar jag på bilden. Martin ler vant, fast med Sundin-garnityret dolt. Jag stirrar in i kameran med vitt uppspärrade ögon som ser ut att vara på väg att hoppa ur sina hålor. Att det är kamerastressen som lyser i min blick, det vet ju jag, men ingen annan som ser bilden.

För dem ser jag ut som en idiot bredvid sin åldrade idol.

Men det är okej. Jag är i varje fall en lycklig idiot. Bredvid Martin Gore.