Öppet mål

Min bloggande granne, Bogerius, känner sig förolämpad för att jag kallar hans lista över ”Covers som är bättre än originalet” för gubbig. ”Hur man kan kalla Jimi Hendrix för gubbe är oförståeligt. Han blev ju aldrig äldre än 27”, skriver han och man kan riktigt höra hur han darrar på rösten.

"Gubbig är ett vanligt uttryck när det ska klankas ner på tidlös musik”, påpekar han.

Innan han i nästa inlägg kastar sig in i en diskussion om skillnaden mellan Ulf Lundell och Tomas Ledin.

Bogerius rullar med andra ord fram bollen och går sedan och ställer sig bredvid målburen.

Men jag motstår frestelsen. Man ska ju inte sparka på den som ligger. Eller går med rollator.

Grattis, Pink

I dag tillkännagavs att Pink Floyd är årets vinnare av Polarpriset.

Det är stort.

Inte för att priset i fråga betyder något. Inte för att gubbarna bryr sig.

Utan för att det tänder ett litet hopp om att vi kanske, kanske kan få uppleva samma sak som på Live Eight häromåret: Roger Waters, David Gilmour, Rick Wright och Nick Mason på samma scen. Igen.

Att se och höra dem spela Comfortably Numb tillsammans igen fick mig att reagera starkare än jag önskat.

Tänk om det skulle hända igen, fast i Konserthuset i Stockholm istället.

I sådana fall ska jag vara där.

Världens bästa cover

Min radhusgranne och bloggkollega Bogerius har listat "Covers som är bättre än originalet". Inför publiceringen av listan bombarderade jag honom med tips på låtar som är obligatorium på en sådan lista. Han uppmärksammade två av dem: Bitches aint shit med Ben Folds (plats 2) och Route 66 med Depeche Mode (plats 4). Sedan hade han med Johnny Cash's version av Hurt (plats 9).

Resten av listan är, för att uttrycka sig milt, i gubbigaste laget. Hallå, All along the watchtower?

Här är mina förslag som ratades:

Scissor Sisters: Comfortably Numb

Travis: Baby one more time

Dinosaur Jr: Just like heaven

Och så naturligtvis den som du kan beskåda här ovan, Can't get enough of your love babe med Afghan Whigs, från soundtracket till utsökta filmen Beautiful Girls.

Det är svårt att välja en av alla de soullåtar som Greg Dulli & co spelade in, men den här tolkningen av Barry Whites klassiker hör till de vassare.

Melodica master

Nu finns det äntligen bilder att titta på från spelningen med The New Dress + STUMM-kören på 80's Depeche Mode-fest på Kolingsborg för två veckor sedan.

Gå in på Hairspray.nu, kolla under "bilder" och återupplev magin.

Det var en grymt kul tillställning och en rätt bra spelning.

Även om melodikaspelaren nog har haft mer tonsäkra kvällar.

Istället för Justine och Damon...

...blev det Julia och Richard. Det är ju 90-tal det också. Fast med rätt mycket 80-tal.

(Några timmar innan festen kom vi på att det ju hade varit mycket roligare om jag varit Julia/Vivian och Cathrin klätt ut sig till Richard/Edward, men vi orkade inte ge oss ut på stan och leta prylar igen)

Det blev en väldigt rolig fest, med en massa sköna 90-talskaraktärer (såväl Spice Girls som brandchefen Greger var där!) och fin musik från förr. Och så fanns det violshots och alkoläsk i baren.

Jag fortsatte 1990-talstemat dagen efter. Med stor precision lyckades jag återskapa hur jag mådde rätt många av söndagsmorgnarna under det förra decenniet.

Titta in hos Henke för att hitta fler bilder från festen.