Far far away

Sådärja. Nu bär det av. Nästa inlägg på den här sidan kan komma att handla om jaksmörste. Eller nepalesisk techno. Eller varför inte en djup på-plats-analys av texten till Foot of the mountain? Eller kanske en nördig hyllning till Tenzing Norgay och Edmund Hillary?

Helt klart kan det dröja några dagar.

För nu åker vi på semester till Himalaya.

Åh nej, A-ha!

A-ha lägger av, skriver norska tidningar.

Det är ingen glad nyhet, i min bok.

Jag har faktiskt hängt med på hela A-ha-resan, med några år på 1990-talet som undantag. Om jag ska skryta med något i min skivsamling så är det att jag har alla vinylsinglarna från Hunting high and low.

Senaste - sista - skivan Foot of the mountain är helt okej.

Att de väljer att lägga av nu är lite oväntat, faktiskt. För på senare tid verkar det ju faktiskt som att medlemmarna har börjat komma överens med varandra igen.

På de tidiga 2000-talsskivorna var det annorlunda. Då spelade de in i varsin studio och sågs inte förrän skivan var inspelad och klar. De intervjuades aldrig tillsammans, de syntes bara tillsammans på scenen.

Nu har de nästan börjat uppträda kärleksfullt mot varandra, Morten, Pål och Magne.

Och då är det alltså dags att fälla ner ridån.

Men helt slut är det ju inte, förstås. Nu väntar en lång avskedsturné, med grandios avslutning i december nästa år.

Arvikafestivalen! Kom igen! Boka A-ha nu! Sedan är det ju försent.

Och nej, jag skojar inte.

Stockholm Pride recenserar Radhuselvis

Proffsen har sagt sitt om min spellista The truck-driver and his mate II.

Testa din egen spellista här.

Så ska ungdomen fostras

Indoktrinering kan betyda dels upplärning, instruering, dels politisk påverkan, hjärntvätt. Ordet kommer av doktrin som betyder lära, lärosats, åskådning. Till skillnad från annan undervisning går indoktrinering ut på att få eleven att omfatta en given doktrin utan att ifrågasätta den. Precis som ordet propaganda (som ursprungligen betyder utbredning, spridning, reklam) har ordet under 1900-talet gått från att ha en neutral beskrivande funktion till att bli ett skällsord. Med indoktrinering avses vanligen en mer subtil, mindre uppenbar form av påverkan, medan propaganda oftare förknippas med skrikigt framförda övertydliga budskap.

(Från Wikipedia)

Bilden: Mirran, mina barns kusin, har fått en ny tröja. Gissa av vem?

Elakt är roligt

De roligaste recensionerna är nästan alltid de som är riktigt elaka. Och frågan är om det i detta land skrivits något roligare än Jane Magnussons recension av den egendomliga showen Tidningsankorna. Texten publiceras i dagens DN.

Ett litet smakprov:

Så glider Lennart Ekdahl in på scen och skall rocka loss. Han pratar om Erik Åsbrink och är så trist att man i stället noterar hur han petar sig i näsan och torkar av det på skjortan. Lennart! Så där kan du hålla på hemma men nu står du på scen. Du har strålkastare på dig! Folk sitter och äter framför dig. Du är bara på scen några minuter, kan du inte låta näsan vara?

- Mår ni bra? undrar Lennart.

- Saknar ni något?

Från bordet bredvid hör jag någon föreslå: "Regi?"

Läs hela denna skrattfest här.

Efter Karlfeldt, före Bergström!

Någon googlade mitt namn och fann detta formulär.

Jag försöker skaffa mig en gammal hederlig objektiv åsikt om det, men det är svårt, för mitt ego bara ställer sig i vägen och hoppar upp och ner och vill, ungefär som en femåring, ha all uppmärksamhet.

Lilla ego, fy skäms.

Jöback sjunger Depeche!

Det är lite kluvet det där med att Peter Jöback tolkar Somebody på sin nya skiva East Side Stories.

Den ena sidan av mig tänker "ge sjutton i min låt, håll dig till sentimentala julshower med Björn och Benny istället, goddamit".


Den andra tänker på att den här skivan kommer att säljas i miljarder exemplar på statoilmackar över hela norra halvklotet. Och det är ju inte fel att den goda musiken får spridas till dem som vanligtvis hänger sig åt den dåliga.

Är dock inte helt säker på att jag gillar den där Lars Halapi-lunken i hans version av Somebody. På Jöbacks hemsida kan man tjuvlyssna. Bedöm själv.

Däremot kan man konstatera att det inte är något fel på Jöbacks ambitionsnivå. Och nog verkar det som att det finns en del svärta att ösa ur i sång- och dansmannens liv. Läs den här artikeln.

Det faktum att East side stories innehåller inte mindre än två - TVÅ! - låtar av Divine Comedy är ju smått sensationellt.

Vem i hela världen kan man lita på?

"Bland det bästa jag någonsin sett", har personer ur vänkretsen hörts säga om gårdagens konsert med Fleetwood Mac.

”Gäsp”, skrivs det i recensentledet, som utdelar plus och getingar som haltar så mycket att de måste gå med kryckor.

Vad var det egentligen jag missade?

"The sixties never actually happened, I should know, cause I wasn't there", sjunger David Sandström sin sin låt The Sixities.

Ungefär så. Jag var inte där, alltså var det dåligt.

Klart recensenterna har rätt.

Drogen

Jag älskar den där känslan timmarna före en konsert. Den som är en upprymd blandning av nervositet och spänning.
Egentligen har jag ju ingenting att vara nervös för.
Ändå känner jag en skön oro i kroppen. Hur kommer det att bli? Har bandet en bra kväll? Kommer jag att vara där i tid så att jag får en bra plats? Kommer jag vara tillräcklig mätt, glad, pigg?

Jag kan ärligt säga att känslan i dag är densamma som den var på mina allra första konsertupplevelser. Det är en drog.

Lika mycket hatar jag känslan timmarna innan en konsert som jag inte har biljett till, men som jag gärna skulle se. Jag bävar inför att läsa recensionerna i morgon. Jag försöker visualisera hur det är att står där framför scenen och träffas av musiken i magen.

Just nu är det bara några timmar timmar kvar innan Fleetwood Mac ställer sig på scenen i Globen.

Jag önskar jag var där.

My name is Nugent. Ted Nugent. And I'm back.

Barack Obama i all ära. Jag blev minst lika glad - och lite mindre förvirrad - av den här nyheten.

Traste on my mind

Den här låten landade på min axel och följde mig under några timmar i dag. Har ingen aning om hur den hittade dit. Men det är väl så med gamla trotjänare; det spelar ingen roll om man släpar ut dem långt i skogen för att bli av med dem. De hittar alltid tillbaka hem.

Traste Lindéns Kvintett var ett ganska så lysande band, kärvt och vemodigt, varmt och innerligt på samma gång. Och förbannat svängigt. Deras konserter var ofta en adrenalinkick.

Men jag hade aldrig hört Traste Lindéns Kvintett när jag som 18-åring fick i uppdrag av lokaltidningen att recensera deras konsert. Det var allra första gången jag blev utskickad på något liknande; dittills hade jag bara suttit och skrivit högtravande skivrecensioner på min kammare.

Sedan träffade konserten mig som en knytnäve i ansiktet och jag gick vimmelkantig hem och skrev något förmodat skitdåligt. Men högtravande var det sannolikt inte, för det kan man inte vara när man beskriver Traste Lindéns Kvintett.

Som extranummer den kvällen spelade Traste Ace of spades.

Jag hade aldrig hört den heller.

Liten hyllning till mig själv

Jag firar att jag just anmält mig till Vätternrundan 2010 genom att lägga ut den här lilla cyklistdängan.

Hade egentligen tänkt att spela den i min iPod när jag rullade in i Motala i somras, men efter knappt 13 timmars cykling kändes den för seg.

När jag passerade mållinjen hade jag Peace med Depeche Mode i lurarna i stället. Kändes lämpligt.

Eddie Presley

Kolla här! Eddie Murphy när han var ung och bra, imiterandes Elvis när han var gammal och tjock. Mycket roligt, åtminstone för Elvis-fans med ett generöst sinne för humor.

Ni andra: ha överseende. Elvis skulle ha gillat det här.

Tack Danne för länken!

Förresten

I höjd med lyssning 13 framstår Töntarna som ännu lite bättre. Den är ju väldigt mycket Kent, under sitt tjocka lager av plast och elektricitet.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer gillar jag det här med att Kent plötsligt bara dyker upp från ingenstans med en ny singel och en ny skiva. Som en gummiboll, typ.

Väldigt lite U2 över det.

Knas, knasigare, pucko

Jag vet inte vilket som är galnast: att jag i dag har köpt biljetter till en konsert med U2, att de avser en konsert i Finland eller att konserten i fråga äger rum om nästan ett år.

Det krävs målfoto på det.

Ett pressmeddelande att dö för

I går släpptes Kents nya singel Töntarna digitalt. Det blev den första singel som jag betalat för och laddat hem på det sättet. Stort.

Fast ännu större är ju det faktum att Kent har ny singel ute och ny platta på gång. Skivan heter Röd och släpps den 6 november.

I morse lyssnade jag på Töntarna sex gånger i rad på tunnelbanan. Den väsnas, pulserar och biter sig fast. En försiktig discobas i refrängen och något enstaka ackord på gitarren påminner om forna tiders kostymrock. Det här är skitig syntrock, med Berlin som uppenbar inspirationskälla.

Det innebär inte att Töntarna kommer att räknas till klassikerna. Men det lovar gott.

I morse kom pressmeddelandet. Läs mer här.

Den svåra andra spellistan

Blandskivans (blandbandets, spellistans, kalla det vad du vill) styrka är att den kan skapa ett nytt sammanhang till gamla låtar och plötsligt berätta en historia som aldrig tidigare har hörts.

En av mina mest lyckade blandskivor är den Pet Shop Boys-samling som jag satte ihop till en kompis för några år sedan. Genom att blanda hits med mindre kända albumspår lyckades jag – tyckte jag själv, i varje fall - skapa något nytt av något gammalt.

Den blev så bra att jag regelbundet har återkommit till den. Vad kompisen tyckte kommer jag faktiskt inte ihåg.

Jag döpte skivan till The truck-driver and his mate.

Här är låtlistan:

1. Paninaro (Italian Remix)
2. Always On My Mind
3. Suburbia
4. One In A Million
5. I'm Not Scared
6. I Don't Know What You Want But I Can't Give It Any More
7. London
8. Left To My Own Devices
9. This Must Be The Place I Waited Years To Leave
10. A Red Letter Day
11. Rent
12. Tonight Is Forever
13. It's A Sin
14. It Couldn't Happen Here

Men nu har det blivit dags att uppdatera den. Det var, så att säga, dags att berätta en ny historia om Pet Shop Boys.

Det återstår att se om den får samma livslängd som sin föregångare, men här är den:

The truck-driver and his mate II

1. One more chance (seven-inch mix)
2. Minimal
3. Go West
4. Being Boring
5. Closer To Heaven
6. The Way It Used To Be
7. Two Divided By Zero
8. Liberation
9. Was It Worth It?
10. Numb
11. Miracles
12. So Hard
13. Up Against It
14. West End Girls
15. Integral
16. King's Cross

Vad sägs?

Eftersom jag är en modern man finns naturligtvis båda listorna/skivorna på Spotify:

The truck-driver and his mate
The truck-driver and his mate II

Sedan sist

Bedrövligt länge sedan sist. Jag ber om ursäkt för det. Kommer förmodligen att upprepas igen, så jag ska låta bli att lova något. Men lite kan jag bättra mig.

Men det har varit fina dagar i Radhuselvisland sedan sist.

Några höjdpunkter:



Depeche Mode i Berlin. Jag fick äran att vara en hangaround när skivsamlarforumet depmod.com sammanstrålade i Berlin, med anledning av Depeche Modes konsert där. Galet kul. Bra konsert, fina människor, världens bästa stad. Alex fick träffa Martin Gore.



Arvikafestivalen. Äntligen fick mina barn möjlighet att träda in i den värld som jag älskat så mycket, ända sedan Hultsfredsfestivalen 1993. Och egentligen är ju rockfestivalen en självklar plats för barn; det är ju som ett enda stort barnkalas. De gillade det. Bästa konserterna (enligt barnen) var: Motor, Little Boots, Depeche Mode, bob hund.



Pet Shop Boys på Cirkus: Innan konserten kunde varken jag eller Mats komma på varför vi egentligen hade valt att köpa biljett. Vi såg dem ju för bara några år sedan, på samma plats. Och så mycket har väl inte hänt sedan dess? Jo, de har släppt en skiva som är helt okej, men inte särskilt minnesvärd. Sedan gick vi dit och tappade hakan. Vilken jäkla konsert! Jag fick höra låtar som jag inte ens kunde drömma om att få uppleva live: Why don’t we live together, Two divided by zero, Do I have to och Kings cross.

Finfina bilden på Chris i sin kubhoodie har jag lånat från Rockfoto.nu. Tack!