torsdag, juni 03, 2010

Musik som faller fritt














Han drar i linningen på kostymbyxorna, tar fram sin kam ur fickan och kramar den med handen. Sedan stoppar han tillbaka kammen och sträcker upp handen i luften. Han spretar med fingrarna. Jag kan se hur de skakar i affekt.

Det är som om Theo Hutchcraft, sångare i Hurts, inte kan bestämma sig för om han ska vara skitnervös skolpojke eller passionerad dandy.

Så han är både och.

Människorna som står framför scenen i det lilla rummet på Nalen i Stockholm är rätt ointresserade. De är hitlockade, hitbjudna eller hittvingade. De flesta tillhör grammofonindustrin eller media. Jag har varit på många sådana här tillställningar – så kallade showcase – som det sistnämnda. I dag är jag här som en glad entusiast, som har vunnit en biljett (tack Anders Nunstedt!).

Men trots att vi i publiken inte är mycket till stöd så låter bandet bra. Mycket bra bitvis. Låtarna, totalt åtta stycken, heter saker som Happiness, Stay, Humiliation och Silver lining.

Och så Better than love, som också är namnet på den briljanta singel som jag spelat om och om och om igen under en period.

Jag älskar det här. Det är popmagi, inte bara tack vare de åttiotalsdoftande melodislingorna och de stora känslorna. Det är musik som faller fritt. Hurts stora genombrott - eller fiasko - lurar runt hörnet. Skivbolaget måste ha satsat en rejäl slant på denna kväll. Och så har man satsat en förmodligen ännu större slant på videon till Better than love. Sanningens ögonblick är nära.

Och det är förmodligen det som Theo Hutchcraft känner när han står där och låter passionen och nervositeten mötas.

Det är ett möte som ger musiken det som brukar kallas nerv. Det är däri magin ligger. Det är musik som är ren och oförstörd, full av löften och förhoppningar.

Just nu, just här, menar Theo Hutchcraft det verkligen när han frågar om det verkligen känns bättre än kärlek. Om några år kommer han ha ställt frågan så många gånger att han glömt bort varför han över huvudtaget formulerade den.

Efter konserten tar vi en öl på den intilliggande restaurangen. På väg ut genom dörren springer vi nästan ihop med medlemmarna i bandet.

De ser ut att vara på väg hem från skolan, i sina uniformer, med sina spjuveraktiga leenden och de lättade stegen.

"Tack för en bra show", får jag ur mig.

"Tack", svarar de på en avgrundsdjup brittisk accent.

Innan de hastar vidare. Det ser lite ut som om de är på jakt efter ett äppelträd att knycka äpplen ur.