Gary, Johan och jag

Jag önskar jag kunde säga att jag var oberörd av Gary Moores död. Att jag kunde rycka på axlarna och säga att en död hårdrockare är en bra hårdrockare.
Men det kan jag inte.
Och det beror inte enbart på att jag besitter någon sorts humanitär grundsyn som förbjuder mig att önska livet ur folk. Eller att jag egentligen inte alls har något emot hårdrockare.

Utan för att Gary Moore under några år på 1980-talet var en viktig del av min skivsamling.

När jag nu läser om hans död och letar upp - och avlyssnar - Wild frontier på Spotify så förflyttas jag tillbaka till 1987. Vi är på konfirmationsläger i skärgården, min halvdåliga kassettbandspelare kvider om kvällarna och Sverige tar VM-guld i ishockey. Min bästa kompis Johan får en TV i huvudet (den stod på en hög hylla och han skulle ställa in rätt kanal och… äh, det går inte att återberätta). Själv får jag en sten i pannan (”Emdén i huvudet”, ropade stenkastaren innan stenen slängdes och sedan sade det ”klonk”. Vi var nog lika förvånade båda två; både stenkastaren och jag).

Det är happy days i ett kanske-inte-alltid-så-happy tonårsliv.

Wild frontier med Gary Moore var soundtracket till den här tiden. Det är kanske ingen snygg sanning om man i dag vill framstå som hipp och cool, men så var det. Jag lyssnade om och om igen och satt och försökte ta ut The Loner på min gitarr. En natt drömde jag om att jag stod på en scen tillsammans med Gary Moore.

Ur detta startade jag och Johan ett band tillsammans. Men nej, vi lät inte alls som Gary Moore (vi gillade ju även Imperiet, U2 och Thomas Di Leva och en massa annat som jag inte törs nämna).

Johan var mycket duktigare på gitarr än vad jag var och utvecklingen var snäll mot honom men elak mot mig: ju bättre sologitarrist han blev desto sämre kompgitarrist blev jag. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till.

När 1980-talet övergick till 1990-tal började både Gary och Johan med blues och jag försökte hänga på, men nej, det blev aldrig min musik. Och är det trist att spela kompgitarr i allmänhet så blir det banne mig inte roligare med blues. Da-da-da-da-da-da-da-da. Tre ackord. Gäsp.

När vårt band till slut upplöstes så tog även min relation till bluesen slut (för att sedan inte återupptas förrän Recoil började spela electroblues). Och då var redan min och Garys relation död och begraven sedan länge.

Det förhindrar inte att jag känner lite sorg i dag.

Förutom all nostalgi så förstår jag – när jag lyssnar på Wild frontier – att jag måste ha tilltalats av vemodet. De episka ackorden i moll och de storvulna texterna som också gick i moll (”Over the hills and far away”, liksom) måste ha tilltalat mig. För om jag sedan väldigt länge har släppt den fingerfärdiga rocken så går det där storvulna vemodet igen i väldigt mycket av den musik jag lyssnar på i dag, oavsett det är Depeche Mode, Ellen Allien eller White Lies.

Gary Moore fyllde något sorts behov hos mig. Så måste det ha varit.

Och så byggde han vänskap. För om det skulle göras en film om min och Johans relation så skulle Wild frontier vara soundtrack även till den. Vi hade förmodligen blivit vänner även utan Gary Moores inblandning, men han råkade finnas där och stå för musiken som vi pratade om, drömde om och försökte spela. Det var fina dagar.

Så tack ska du ha, Gary. Hälsa Phil däruppe.

Och Johan, vi borde ta en fika snart.