De do do do, de da da da

Ibland måste man ha lite tråkigt för att uppskatta det verkligt goda här i livet. Så därför fyllde de många och långa jampartierna under The Police-konserten någon sorts funktion.

Och när godbitarna serverades var det förstklassigt: Truth hits everybody, Message in a bottle, Can't stand losing you, So lonely. Till och med De do do do, de da da da och Every little thing she does is magic lät förvånansvärt bra.

Sting var i fin form, Stewart Copeland påminde om Animal bakom sitt enorma trumset (han måste ha slagit något sorts percussionrekord i Wrapped around your finger) och Andy Summers såg ut som... ja, en 64-årig gubbe med blonda slingor i håret som mest längtar efter en kopp te.

Precis som det brukar vara med band som man lyssnat på länge, men som man aldrig har sett live, så gick jag hem och lyssnade på Police-plattorna med nya öron. Saker och ting föll plats.

I morse, när det fortfarande susade lite i mina öron efter konserten, lät till och med Ghost in the machine bra.

Popcorn, läsk och sittplats

Det skulle vara lätt att tro att den här bilden är tagen på en biograf. Men nej, vi sitter och väntar på The Police.

Otroligt rock'n roll, inte sant?

Hello Cleveland.

Längst fram i Globen i kväll

The Police är i stan. Under två kvällar spelar de i Globen. I de recensioner jag har sett av gårdagens konsert gnälls det programenligt över de långa solona och jampartierna. Jag kan tänka mig att publiken var nöjd ändå och att Sting inte kommer att kräva någon ursäkt av tidningarna.

Ikväll blir det min tur att få se The Police. Jag är lite kluven till hela grejen. Jag har betalat jättemycket pengar för att få sitta på parkett i Globen för att få se ett gäng gamla jazzmusiker, som är närmare min far än mig i ålder, spela popmusik som var het för 25 år sedan.

Och så har vi det där med Sting; han som personifierar allt det som är fel med popmusik. Hur kom det sig egentligen att det han gjorde med The Police var så bra och att det han gjort sedan, som soloartist, kunnat bli så outhärdligt tråkigt?

Mitt svar, eller rättare sagt min gissning, på den frågan: Stewart Copeland.

Fast hur man än vrider och vänder på det så är det en dröm som går i uppfyllelse för mig ikväll.

Will the real mr Richards please stand up?

Keef är ledsen för att han och hans lilla rockgrupp fick dåliga recensioner i Aftonbladet och Expressen för sin konsert i Göteborg. Nu kräver han en ursäkt, låter han hälsa genom ett brev till DN.

För det var ju en bra show. Johodå, det tyckte i varje fall publiken, menar han.

Men att döma av recensionerna hade Keef svårt att ens hitta strängarna på sin gitarr, så hur han lyckades uppfatta vad publiken tyckte är en liten klurig gåta.

Att det är någon lallare på något sorts bokningsbolag - med syfte att mörka det faktum att Keef var packad som en örn under spelningen - som har knåpat ihop brevet själv är dagens lågoddsare.

För inte bryr sig väl Keef om några dåliga recensioner i några skittidningar i ett litet skitland?

Varför skriver förresten "Keith Richards" till DN och inte till tidningarna det gäller?

Ja, mänskligheten har stora saker att fundera över i dag.

Stolthet och fördom

Det slår mig, så här på sommarens sista dag, att jag helt och hållet har missat den där Dunka mig gul och blå-låten. Den som ansetts vara plåga nummer ett sommaren 2007.

Den har fullständigt gått mig förbi. Jag har inte hört den. Om vi skulle mötas på gatan skulle jag inte känna igen den.

Är det något att vara stolt över eller är jag hopplöst efter min tid?

Dagens insikt

The Good Son är Nick Cave & The Bad Seeds bästa skiva.

Och skulle det inte vara den allra bästa, så är den i varje fall ensemblens varmaste, vackraste och jämnaste skiva. I synnerhet i dag. Medelålders män som sjunger sentimentala visor och låter som fulla sjömän är the shit när iskalla höststormar blåser därute.

Någon stackare med för mycket fritid har skrivit en massa nördfakta om skivan. Det är vi naturligtvis tacksamma för. Här hittar du den.

En kille jag gillar

Det här är Mats. Förr i tiden brukade han kallas för Original Mats. Eller O.G.

Igår ringde han mig från ICA Maxi i Västerås och frågade om jag ville ha ett exemplar av Return of the killer tomatoes. För 29 spänn.

Klart jag ville. Det är ju ett av b-filmhistoriens stoltaste ögonblick. Det vore kanske en överdrift att kalla den för George Clooneys genombrott, men han är i varje fall med i den.

That´s what friends are for.

I dag är jag stark

I dag bär jag min Parker-t-shirt. Med stor stolthet.

Men vart tog Parker egentligen vägen? Saknar deras powerpop. Och jag saknar Eva Parkers nyhetsbrev.

Allsång i radhuset

Man vet att man börjar bli gammal när man hittar den här skivan i en realåda och köper den och börjar lyssna och blir nostalgisk. Nostalgi har väl aldrig tillfört pophistorien något gott? Egentligen? Har man ett öppet och friskt sinne väljer man väl att blicka framåt istället för bakåt? Egentligen?

När jag var ung och hungrig under 1990-talets glada britpopvåg var plattorna i Absolute music-serien Den Store Satan. Det var skivor sammansatta utan någon som helst stil och känsla och framtagna för en publik utan smak eller intresse. Det var popmusikens motsvarighet till Dressman.

Och jag antar att jag kokade av vrede när Absolute Pop, vars syfte förmodligen var att introducera indiepopen i det svenska folkhemmet, såg dagens ljus 1996. Vilket hån, vilken skymf, vilket respektlöst hanterande av mina hjältar!

Nu tycker jag att det är rätt behändigt att hitta alla dessa små nostalgitrippar på en och samma platta. Skit samma att det är på gränsen till kriminellt att placera låtar med Pulp och Singer bredvid varandra eller att Rocket from the crypt knappast har på den här skivan att göra. För vilka dängor det är: Yes med McAlmont & Butler, Don´t look back in anger med Oasis, Finetime med Cast, The life of Riley med Lightning Seeds.

Att gå igång på det här är väl ungefär som att gå på Allsång på Debaser? Och det är väl lite coolt ändå? Nähä, inte det?

Bladet från munnen

Nu är det bara några veckor kvar. Sedan släpps den, boken som hela popsverige har väntat på.

Martin Svenssons romandebut.

Japp, du minns väl Martin Svensson? Han gjorde odödliga klassiker som (Du är så) Yeah Yeah wow wow, Fiskar som viskar och Rymdraket. Och så gifte han sig med Dilba. Sedan skilde han sig från Dilba. Och ja, det var väl det sista vi hörde av honom, tror jag.

Tills nu.

Nu släpps hans bok Hej! Mitt namn var Elton Persson. Och nu ska han äntligen redogöra för händelserna kring hans dramatiska och turbulenta äktenskap.

”Denna fartfyllda berättelse ger många levande och inte sällan dråpliga inblickar i artistlivet, men är också en inträngande skildring av kändisskapets baksidor”, skriver förlaget.

Fast eftersom han är en sann konstnär har han ju krånglat till det lite för oss läsare. Huvudpersonen heter inte Martin (det är han som är Elton, antar jag) och så har han döpt frun i boken till Någon (otroligt poetiskt!).

Det är så spännande! Som världen har längtat efter att få krypa in bakom kulisserna och se hur det egentligen står till med Dilba, denna scandal beauty, denna karismatiska personlighet som vi blott känner som en glittrande yta. Och som världen har längtat efter att få titta in i huvudet på den person som har skaldat den prisade textraden "Alla plockar blommor, blommorna på marken, alla får lägga sej var dom vill i parken, alla klappar takten, dansar ut på ängen, alla får sjunga lalala i refrängen"

Dilba har hotat med att stämma sin ex-make om uppgifterna i boken är felaktiga, men jag tror att konsten förbjuder Martin Svensson att skriva något annat än sanningen. Så han kan känna sig trygg.

Fast jag förstår inte varför de har placerat Tomas Brolin på omslaget.

Biblioteket växer

Mitt återupptagna bloggande, trettioårsdagen av Elvis bortgång samt ett inlägg på Petras bokblogg har med gemensam kraft ryckt upp mig ur min slummer och fått mig att göra något jag borde ha gjort för länge sedan: jag har äntligen beställt Priscilla Presleys Elvis och jag och Sten Berglinds Elvis - Från Västerås till Memphis.

De är ju, på olika sätt, klassiker för alla som gillar Elvis. Och ett måste för fantasten.

Och jag anser mig ju vara rätt mycket det ena och lite det andra, så det var bara att slå till. Nu står de här och ser snygga ut.

Åh, det här bloggandet gör mig till en bättre människa.

Om jag orkar ska jag recensera dem. När jag har läst dem. Någon gång.

Historieförfalskning

På YouTube finns Sveriges pophistoria, säger DN. My ass, säger jag.

Trångt i Memphis

Hundra tusen människor lär igår ha besökt igår Graceland i Memphis för att hedra minnet av The King. Hundra tusen!

Bland dem fanns Svenne Hedlund, Tommy Blom och svenska The Cadillac Band, som tillsammans med Elvis gamle vapendragare James Burton spelade på Alfred's på Beale Street.

Allt enligt Elvisbutiken, som ju brukar vara välunderrättad.

Det här inlägget var naturligtvis bara en ursäkt för att få kröna bloggen med den här urtjusiga bilden.

Radhuselvis lever!

Vi sitter i bilen på väg till dagmamman. Det regnar och är nästan precis som alla andra dagar.
I radions morgonprogram hålls en Elvis-tävling, eftersom det i dag är 30 år sedan som kungen dog. Så det är inte riktigt som alla andra dagar.

Greta vill dock inte lyssna på något radioprogram. Hon vill höra krokodilen istället.

”Nej, vi ska inte lyssna på krokodilen, för det är Elvisdag i dag”, säger storasyster.

Det är naturligtvis mina egna ord, men det är hon som framför dem. Med stort allvar.

Jag blir alldeles varm i hjärtat. Och sedan spelas That´s alright mama och därefter, när tävlingen är slut och programledaren har småpratat om Elvis-låtar med de tävlandena, spelas Always on my mind i Pet Shop Boys version.

Och jag märker hur jag ryser och att mina ögon fuktas. Jag blir tvungen att spegla mig i backspegeln. Jo, ögonen är blanka.

Är jag riktigt klok?

Och då tänker jag: jag måste börja blogga igen. Inte för att det skulle kunna finnas något sorts allmänintresse i det här ögonblicket, utan bara av den enkla anledningen att jag vill skriva ned det och bevara det till de där dagarna då jag står och tittar på min skivsamling och funderar över varför jag ägnat mitt liv och mina pengar åt en massa dum popmusik.

För det är ju inte dumt, det är tvärtom väldigt viktigt, det här med musik.

Så jag ska börja skriva så smått igen, tänkte jag. Inte alls lika mycket som förut, då jag försökte agera någon sorts daglig nyhetsbyrå för powerpop, utan lite då och då, när andan faller på.

Häng med.

Och kom ihåg: Elvis lever.