Radhuselvis lever!

Vi sitter i bilen på väg till dagmamman. Det regnar och är nästan precis som alla andra dagar.
I radions morgonprogram hålls en Elvis-tävling, eftersom det i dag är 30 år sedan som kungen dog. Så det är inte riktigt som alla andra dagar.

Greta vill dock inte lyssna på något radioprogram. Hon vill höra krokodilen istället.

”Nej, vi ska inte lyssna på krokodilen, för det är Elvisdag i dag”, säger storasyster.

Det är naturligtvis mina egna ord, men det är hon som framför dem. Med stort allvar.

Jag blir alldeles varm i hjärtat. Och sedan spelas That´s alright mama och därefter, när tävlingen är slut och programledaren har småpratat om Elvis-låtar med de tävlandena, spelas Always on my mind i Pet Shop Boys version.

Och jag märker hur jag ryser och att mina ögon fuktas. Jag blir tvungen att spegla mig i backspegeln. Jo, ögonen är blanka.

Är jag riktigt klok?

Och då tänker jag: jag måste börja blogga igen. Inte för att det skulle kunna finnas något sorts allmänintresse i det här ögonblicket, utan bara av den enkla anledningen att jag vill skriva ned det och bevara det till de där dagarna då jag står och tittar på min skivsamling och funderar över varför jag ägnat mitt liv och mina pengar åt en massa dum popmusik.

För det är ju inte dumt, det är tvärtom väldigt viktigt, det här med musik.

Så jag ska börja skriva så smått igen, tänkte jag. Inte alls lika mycket som förut, då jag försökte agera någon sorts daglig nyhetsbyrå för powerpop, utan lite då och då, när andan faller på.

Häng med.

Och kom ihåg: Elvis lever.