Secret machines

Häromdagen stressade jag förbi utmärkta skivaffären Record Hunter på St Eriksgatan för att köpa nya Pet Shop Boys-plattan (är det någonstans man ska köpa Pet Shop Boys-plattor så är det där).

Killen i kassan passade på att rekommendera senaste plattan med Secret machines, ett band som jag har missat. "Som om Pink Floyd skulle ha börjat spela i dag och bara haft tre medlemmar", löd den diffusa beskrivningen. Men så spelade han Alone, jealous and stoned, plattans förstaspår, för mig och jag kände omedelbart att även den här plattan borde få följa med hem.

Jag gillar sådant; att få gå till en butik och bli tipsad om och överraskad av band jag inte har hört. Nu är jag ju rätt tacksam att lura på plattor, eftersom det mesta som släpps passerar mig obemärkt förbi.

På samma sätt gillar jag butiker som klistrar små handskrivna lappar på skivorna ("Kanonplatta! Låter ungefär som om X skulle ha gift sig med Y och låtit Z förätta vigseln", eller något liknande). I sådana butiker finns det hopp för grammofonindustrin.

Ten silver drops, som plattan med Secret machines heter, har förvisso inte så mycket gemensamt med Dark side of the moon, men har ett anslag som tilltalar mig. Det är storslaget, malande och tungt och lite bluesigt emellanåt. Framförd på en scen och med en psykadelisk ljusshow låter den förmodligen magisk. Men hemma i stereon låter den inte mycket sämre. Och Alone, jealous and stoned är ju en oemotståndlig låttitel.

David Bowie gillar också Secret machines. På hans hemsida kan du ladda ned en intervju som han har gjort med Dallas-trion.

Lambchop gillar Black Flag

I augusti släpper Kurt Wagner en ny platta med sitt kollektiv Lambchop. Den heter Damaged och ska i vanlig ordning spreta åt en massa olika håll rent musikaliskt, hävdar soul- och countrymannen i en intervju med Billboard. Men stämningen på skivan för, menar han, tankarna till genombrottsplattan - och tillika radhusfavoriten - Is a woman från 2001.

"The title 'Damaged' sort of sums up a tone in each of the songs, after I thought about it. It's also a great Black Flag record", säger Wagner.

Toys for boys... och mig

Jag är egentligen ingen sådan där som går igång på teknikprylar. Jag är rätt dålig på allt som kräver en manual. I första hand eftersträvar jag enklast möjliga funktionalitet.

Men nu sitter jag och tittar med nyförälskade ögon på min sprillans nya iPod Hi-fi, som levererades till radhuset i dag. Den är så fin. Och så låter den så bra. Och mycket.

Fast jag vet ju egentligen inte riktigt vad som är bra ljud. Så jag antar att den mer än något annat är fin.

Snart är det midsommar. Och då ska vi göra oss hörda, min iPod Hi-fi och jag.

Livet i en bubbla

Varför är det bara Tomas Ledin förunnat att leva ett liv helt utan självkritik? Jag vill också leva i en bubbla! Berätta hur du gör, Tomas! Eller ger du oss i den här intervjun bara ett exempel på din sköna, ironiska humor?

Sondre Lerche får solen att skina

Norske popmannen Sondre Lerche har spelat in sin nya skiva i LA tillsammans med Tony Hoffer, som vi nördar känner igen från plattor med Beck och Phoenix. Plattan ska heta Phantom Punch och släpps till hösten.

Sondre Lerche gillar Elvis Costello och Prefab Sprout och skulle förmodligen också älska Peter Bjorn and John. Det är popmusik med stort hjärta, men också ganska så mycket hjärna.

Hans två första plattor, Faces down och Two way monologue, har sin självklara plats i skivhyllan i radhuset. Tyvärr har de fått samla damm ett tag, men tack vare den här artikeln i Rolling Stone snurrar de återigen i min cd-spelare.

Gråa, regnutunga och skittråkiga dagar som den här får Sondre Lerche mig att tro åtminstone lite grann på sommaren.

Det finns ett hopp

Jajamensan, äntligen någon som sätter ner foten och gör motstånd! Radiokanalen Essex FM förbjuder James Blunts musik i sina sändningar, eftersom lyssnarna har fått nog!

Jag tyckte att You´re beautiful var ok de 28 första gångerna, men sedan fick jag nog. På Goodbye my lover låter Blunt på pricken som en sorgsen terrier och det var uppfriskande att få skratta åt. De 28 första gångerna.

Nu hoppas jag att detta bara är början på en massiv motståndsrörelse som sprids över hela jorden. Listan över artister som borde förbjudas enligt samma kriterier som Blunt är låååång.

Bigmouth strikes again

"I guess there's a Scott Walker feel to it", säger Brett Anderson i en intervju med NME om sin nya, självbetitlade soloplatta, som släpps efter årsskiftet.

Tja, den före detta Suede-sångaren har aldrig varit den ödmjuka typen. Inte har han varit den särskilt klarsynta typen heller. Suede höll på åtminstone två plattor för länge, innan Anderson insåg att det var dags att lägga av. Men Scott Walker? Jaja, till hösten ska han ut på turné och då lär vi få veta om det handlar om hybris eller om en nytändning.

Vad som händer med The Tears, det band som Anderson har tillsammans med forne Suede-kollegan Bernard Butler, är lite oklart. I höstas avbröt de sin Europaturné (som bland annat skulle innefatta ett besök i Stockholm) eftersom de absolut ville börja spela in sin nya skiva. Nu hälsar Brett, läser jag på en fansajt, att det inte finns så mycket att säga om The Tears i nuläget. "It was always supposed to be something special that we did for the purest of motives so we will make a new record if and when we feel like it", menar han.

Yeah right.

Fredag: Matthew Sweet

Jag vet, det tjatas rätt mycket om Matthew Sweet på den här sidan. Men det kan inte hjälpas: han är och förblir en av mina största hjältar. Här kommer nu en liten förklaring varför, i en nostalgisk krönika från VLT, publicerad i augusti 1997.

- - - - - - - - - - - - - - - - -


Under en sensommarkväll för en massa år sedan satt jag bakom ratten i en lånad bil och var på väg hemåt. Jag hade äntligen förstått att det aldrig skulle bli något med den där flickan och tårarna trillade ned för mina kinder.
Jag tror att det regnade; det är okej att gråta då.
Mina tårar berodde dock lika mycket på den där flickan och min egen ensamhet som på vad som utspelade sig i bilstereon.
Matthew Sweet sjöng sin smäktande ballad You don´t love me och jag kunde inte begripa hur någon kunde veta exakt hur jag kände mig. ”Blown right out of my senses/I did not know what to do/lost and badly wanting someone/to see me through/thats why I needed you”.

Det var Matthew Sweet som fick mig att börja lyssna på musik på allvar. Jag hade mängder av skivor sedan tidigare och jag läste allt jag kom över som handlade om popmusik, men den musik jag lyssnade var egentligen inget annat än dyrt bakgrundsljud. Min kunskapstörst var mest ett resultat av fåfänga.
Jag hade Simple Minds samtliga plattor; bara en sådan sak.
Men så köpte jag Matthew Sweets tredje album Girlfriend och tappade helt och hållet fattningen. Gitarrerna lät så urflippade och refrängerna var makalösa.
Men framför allt sjöng Sweet - till skillnad från det sena 80-talets alla rädda-regnskogarna-förespråkare - om sig själv på ett sätt man kunde förstå.
Större delen av Girlfriend - som ursprungligen hade titeln Nothing lasts - handlar om ett kraschat förhållande och utan att på något sätt krångla till det lät Matthew Sweet världen veta hur han kände. ”I thought I knew you/but I wasn´t even close/I let my heart set/for little more than a ghost”.
Huvudet på spiken.

Sedan dess har Matthew Sweet varit den gode vännen som troget stått där i skivsamlingen. Ungefär vartannat år har han släppt i från sig en ny samling makalösa sånger som läkt sår och ingett hopp. Även om han på sina senaste skivor visat upp ett större mått av ytlighet än på klassikerna Girlfriend och Altered beast så har han ändå envist lyckats tränga sig in i lyssnarens hjärta.

När han i lördags kväll klev upp på Vattenfestivalens scen bakom Riksdagshuset i Stockholm var det som om hela mitt 90-tal spelades upp på en film.
På grund av flygrädsla har han aldrig tidigare besökt Sverige.
Nu gjorde han det med besked.
Visserligen spelade han inte You don´t love me, men väl Winona, Sick of myself, Someone to pull the trigger samt en speedad version av Girlfriend.
Dessutom hade han två tredjedelar av Velvet Crush i kompbandet. Och han spelade Undertones Teenage Kicks som extranummer. Fantastiskt.
Efter konserten gick Sweet ner framför scenen och skakade likt en presidentkandidat hand med publiken. Jag brukar finna idoldyrkan en smula fånigt, men nu sprang jag själv fram till kravallstaketet för att få syn på honom. Naturligtvis kom jag försent för att hinna hälsa.
Hade det funnits mer tid hade jag berättat för honom om den där sensommarkvällen för en massa år sedan.
Och hade det regnat hade jag kanske till och med fällt en tår.



- - - - - - - - - - - - - - - - -

Nu är Matthew Sweet aktuell med plattan Under the covers, där han tillsammans med Susanna Hoffs tolkar sina favoriter från 1960-talet. Här är deras hemsida. Enligt ryktet är Matthew på gång med en ny skiva. I juni släpps Girlfriend i en påkostad nyutgåva.

En inställd konsert är också en konsert

Keith Richards mår tydligen inte så bra som han själv verkar tro. Stones-konserten i Göteborg är således uppskjuten till Gud-vet-när.

Så här skrev Rude Boy Danne i ett mejl strax efter att Keef trillat ner från palmen:

"Jag kom ju osökt att tänka på vad Denis Leary hade att säga om det gamla murkelnyllet: 'I was reading an interview with Keith Richards in a magazine and in the interview Keith Richards intimated that kids should not do drugs. Keith Richards! Says that kids should not do drugs! Keith, we can't do any more drugs because you already fucking did them all, alright? There's none left! We have to wait 'till you die and smoke your ashes! Jesus Christ! Talk about the pot and the fuckin' kettle.'

Själv tror jag läkarna som öppnade Richards skalle hittade en Sudoku-tidning, den gamle fackföreningspampen Jimmy Hoffa och något som påminde väldigt mycket om fikon i konjak."

Haha... Huvudet på spiken, Rude Boy.

Leksaker

Inte så lite stolt berättar jag för Original Mats, eller O.G som han ibland kallas, att jag nu beställt en iPod Hifi, som ska levereras till radhuset nästa vecka.

"Går det bara att spela iPod på den eller finns det en separat ingång, så att man kan koppla en cd till den?", frågar han.

"Ehhhh", svarar jag.

Typiskt mig att gå och beställa en pryl för flera tusenlappar utan att kolla upp sådant. Jag tänkte ju mest på att jag ska sitta där i stugan och titta ut över Östersjön och lyssna på musik. Men jo, nu har jag kollat, och det finns en separat ingång.

Sommaren med Sid n Susie

Ric Menck trummar så där som bara Ric Menck kan. Richard Lloyd låter gitarren yla. Greg Leisz lägger sig ovanpå alltihop och skapar värme med sin pedal steel tillsammans med de många körstämmorna.

Åh, vad jag är svag för det här. I femton års tid, ända sedan Girlfriend, har jag älskat det sound Matthew Sweet skapar på sina plattor. Uppenbarligen gillar han det själv, eftersom han fortsätter jobba med samma musiker.

Tillsammans med Susanna Hoffs har Matthew Sweet nu spelat in en skiva som mycket väl skulle kunna bli sommarens soundtrack. På Under the covers tolkar de sina favoritlåtar från 1960- och 1970-talet av bland annat Beach Boys, Love, Beatles, The Zombies och Fairport Convention.

Många av låtarna på skivan är framföranden snarare än tolkningar, men det gör ingenting för hela plattan andas solsken och kärlek. Med sina röster ingår Hoffs och Sweet - eller Sid n Susie som de tydligen vill kalla sig - äktenskap under klassiska powerpopformer.

Skivan mynnar ut i en ljuvlig version av Bee Gees Run to me.

Jag ser verkligen fram emot att få sitta i bilen på väg till sommarstugan ackompanjerad av Under the covers.

Lou Reed till Hultsfred!

Damn, jag börjar ångra mitt beslut att åka till Arvikafestivalen istället för Hultsfreds dito. Nu är det klart att också självaste Lou Reed spelar där.

Arvika har förvisso The Knife, men headlinar fortfarande med... Franz Ferdinand? Kom igen, något vassare kan ni väl ha råd med?

I och för sig uppträder Lou Reed, om jag har förstått saken rätt, samtidigt som Pet Shop Boys spelar på Cirkus i Stockholm och det vill jag ju inte missa. Men ändå. I år är ingen festival ens i närheten av att spöa Hultsfred.

And the coloured girls go doo do doo do doo do do doo...

Kikki goes global

Att Bert Karlsson säljer sitt livsverk Mariann grammofon känns ju lite som om jultomten skulle avyttra sin verksamhet och börja jobba på McDonalds. Mig veterligen äger jag inte en enda av Marianns skivor (och jag har inte laddat ned någon heller, jag lovar, Bert!), men institutionen i Skara har ju framstått som det enda riktigt framgångsrika indiebolaget i Sverige. Nu är det sålt till Warner music, som finns i 327 miljarder länder.

Det ger ju förvisso Kikki Danielsson och de andra finfina möjligheter att satsa på en internationell karriär, men mest känns det som ytterligare ett exempel på hur svensk entreprenörsanda förvandlas till blaskig global blandsaft.

Eurovision Moz Contest

"Varför frågade de inte mig?", undrar Morrissey med anledning av Englands dåliga insats i Eurovision Song Contest i lördags. Han frågar sig också hur det kommer sig att England misslyckas gång på gång i denna tävling.

Ja, han har mycket att fundera över, den gode Moz.

Morrissey fyller för övrigt 47 år i dag. Radhuselvis lyfter på hatten och gratulerar.

My aim is true

I ett radhus i förorten står just nu två flickor och betraktar chockerat sin far som sjunger med i texterna och spelar luftgitarr till My aim is true med Elvis Costello, som han just har återupptäckt. Det lyser ur hans ögon på ett konstigt sätt. Det ser verkligen ut som att han just har återfunnit en gammal borttappad vän.

"Åh, visst är det här världens bästa låt", säger fadern när Alison spelas.

"Mmmm", säger den äldsta dottern, aningen tveksamt och önskar att mamma snart kom hem.

Farväl melodifestivalen

I går morse vaknade jag med två sånger i mitt huvud. Den ena var Hard rock hallelujah, Finlands fantastiska Eurovisionsvinnare, med sin självhäftande refräng. Den andra var Litauens We are the winners, som ju mer jag tänker på det är ett stycke genialitet. Tänk på alla stimpengar som upphovsmännen kommer att tjäna under resten av den här tävlingens historia!

Dessa två låtar var melodifestivalens ytterligheter, i en final som infriade alla förväntningar. Den var lagom dålig, lagom vulgär, lagom trivsam. I radhuset käkades det texmex och yttrades cynismer. Den där märkliga hjärtklappningen inföll under Sveriges framträdande. Och sedan blev det lite omröstningsnerver. Precis som det ska vara.

Och så hölls det telefonkontakt med schlagervänner i Skultuna och Nacka. Några av kvällens sms:

"Klart bäst hittills säger - mormor! Viktor är lyrisk över vingarna" - Maria efter Lordis framträdande. Viktor fyller fem år i augusti.

"'Skjutsa mig med trucken', varför sjunger hon så?" - Maria om Makedoniens bidrag.

"Men nu somnar man ju alltså. Och vi ska åka på semester till det där landet. Tur att man slutat med disko. Verkar vara dåligt drag" - Maria om pausunderhållningen.

"Det verkar bli en strid mellan det onda och det ondare" - El Robbo några minuter in i omröstningen, då Lordi ledde och Carola låg tvåa.

Nu börjar det mödosamma arbetet med att radera alla filer i huvudet som är märkta "Melodifestivalen 2006". Tack för allt och grattis Finland! Jag röstade på er!

Elvis i min ficka

Efter ett lyckligt halvår som iPod-förare har jag nu äntligen påbörjat Det Stora Projektet: att lägga in mina Elvis-plattor i iTunes. Alla 217 artister som hittills har trängts i den lilla vita lådan har bara varit förband. Nu är det allvar.

Först ut, naturligtvis, är From Elvis in Memphis.

När detta projekt är fullbordat är det dags för nästa Elvis: Costello. Det må låta som hädelse, men jag tror faktiskt att jag fler låtar med honom än med The King. Än så länge, ska tilläggas.

Long live the iKing.

Fredag: Hard rock hallelujah

Som en hyllning till Finland kommer här en krönika som publicerades i VLT i maj 1996. Detta var alltså i en tid då vi trodde att hårdrocken var död och begraven, vilket gladde en ung skribent, som försökte förtränga sitt 1980-tal. Föga anade vi vad som komma skulle. Rock on.



- - - - - - - - - - - - - -

Häromveckan hittade jag Rob Reiners ”rockumentär” This is Spinal Tap på ett videoband som jag trodde jag tappat bort. Det är en på många sätt ganska fantastisk film om det tuffa livet i rockbranschen, på och bakom scenen. Det engelska hårdrocksbandet Spinal Tap sliter med klyschorna och jag känner faktiskt flera personer som ännu inte förstått att This is Spinal Tap är en satir.

This is Spinal Tap har åldrats genom åren och ironin har blivit tydligare och tydligare ju längre tiden gått. I dag skrattar vi åt all den här sortens pompös rock. Gitarrsolon och gotiska symboler är inte längre rockens viktigaste attribut. Men då, 1982, måste det varit svårt att förstå att bandets halvmeterhöga Stonehenge-symbol inte är på allvar, att gitarrförstärkaren — vars volymkontroll går till elva istället för tio — är en drift med samtidens prylbögar.

I dag behövs inte ironi för att få 80-talets heavy metal att framstå som pajasartad. Ingen bryr sig om den här sortens musik längre.

Trodde jag.

Under den senaste veckan har jag dock vid två tillfällen fått erfara att det finns en förlorad generation som lever i en dold värld. Rocken lever; om än under syrefattiga förhållanden.

Fredag kväll. Ingen i sällskapet har någonsin varit på Hard Rock Café i Stockholm, men vi har under hela kvällen tjatat om detta mytomspunna ställe. Vi talar om fördomar och åttiotalet, två ämnen som vi antar är förknippade med Hard Rock Café. Efter några timmars intensiv diskussion känner vi oss tvungna att gå dit.

Det tar två minuter sedan vi passerat entrén innan vi förstår att allt vi hört är sant. Männen har långt hår och bär urtvättade rock-T-Shirts. Kvinnorna har tappert fönade frisyrer och urringningar som går ner till knäskålarna. Ungefär. En man dansar på bardisken. En ung kvinna i silvrig klänning stöter desperat på en kille i ishockeyfrisyr och boots. En lindrigt nykter man ägnar tre minuter åt att försöka sätta sig på en stol bredvid vårt bord. Ur högtalarna skrålar Balls to the wall, Holy diver, Number of the beast och Breaking the law. På dansgolvet dansas det inte; där är det hårdrockskonsert och oavsett vad som kommer ut ur högtalarna så verkar alla försöka skaka håret av sina huvuden. Det här är roligare än bio.

Måndag kväll. De tyska hårdrockarna Accept har splittrats, återförenats, bytt medlemmar, återförenat originalsättningen och alltihopa omigen. Nu är de på sin avskedsturné och denna kväll spelar de på Gino i Stockholm. Ingen har tvingat mig; jag har faktiskt frivilligt gått dit. Detta är nästa lika roligt som fredagens föreställning.

Sångaren Udo Dirkschneider låter och ser ut som en groda, låtarna är pinsamt dåliga (textraden ”son of a bitch/kiss my ass/son of a bitch” ger en bra bild av intelligensnivån) och gitarrsolona är lika livlösa som de är långa. Men på något sätt känns det ändå lite charmigt; för bara tolv år sedan var detta en livsstil. Gino har förvandlats till ishall och här är begrepp som Flying V, militärkläder och ”let-me-see-your-hands-in-the-air” fullt legitima.

Bredvid mig står en kille med en långt, blont hår. Han har en skinnväst som han dekorerat med namnet ”Accept” med spritpenna. Han kämpar med att hålla dess krage stående. Han behärskar alla låtar på vilket instrument som helst; luftgitarr, lufttrummor eller luftbas. Dessutom kan han varenda textrad. Då och då sträcker han upp armarna i luften och försöker få bandets uppmärksamhet. När gitarristen Wolf Hoffmann tittar på honom och vinkar blir han alldeles förlamad och under två minuter står han bara där med händerna hängande längs sidan. Men snart är han igång igen. Han är säkert 30 år.

Det är lätt att bli föraktfull när man ser dessa hårdrocksfantaster. Man kan fundera över huruvida de har tillbringat de senaste tio åren i en frysbox; ingen normalintelligent människa kan väl i dag tycka att det här är bra?

Men å andra sidan kan jag inte låta bli att imponeras av dessa övervintrade hårdrockare; de lever sig in i sin roll så intensivt att de glömmer allt vad smak, stil, attityd och sunt förnuft heter. Eller så bryr de sig inte, helt enkelt.

Och handlar rockmusik om att fly etablerade normer så borde väl dessa vara hur rock´n roll som helst?

Hello Cleveland.


- - - - - - - - - - - - - -

Fyra år senare såg jag ett återförenat Iron Maiden spela i Roskilde. Jag förstod fortfarande ingenting. Men det var fortfarande lika underhållande. Ytterligare sex år senare - ett decennium efter Accept-spelningen på Gino - är heavy metal ett pittoreskt inslag i Eurovision Song Contest. Kan du förklara det för mig, Udo Dirkschneider?

Drömmen om NY

I en recension någonstans läste jag att Phoenix ljudmässigt har tagit sig från Kalifornien till New York på nya plattan It´s never been like that.

Men det var nog snarare en beskrivning av bandets ambitioner. På slutresultatet låter det som att drömmen om The Strokes slutade med soppatorsk ungefär halvvägs. Det är en rätt tråkig skiva.

Jag saknar verkligen det där slicka, men ändå lekfulla soundet som fransmännen hade på Alphabetical. Säkert ville de utvecklas, men nog fanns det tusen andra riktningar att välja än denna? Inte ens The Strokes låter ju längre som The Strokes.

Fast Long distance call är fortfarande en finfin singel.

Skivfest!

Mitt skivköpande har blivit allt mer oregelbundet med tiden. Det kan numera gå långt mellan varven. Istället shoppar jag loss mer rejält när tillfälle ges. Eller tas. Märkligt nog köper jag mest skivor då jag är stressad. Nätshopping är en skön verklighetsflykt. Och nu är en tid när jag behöver en sådan.

I brevlådan igår:

Beastie Boys - To the 5 Boroughs
Client - Client
Grandaddy - Just like the fambly cat
Grandaddy - Excerpts from the diary of Todd Zilla
Lars Halapi - When your TV makes you cry
[Ingenting] - Ingenting duger
[Ingenting] - Sommardagboken EP
[Ingenting] - Här kommer solen
Olle Ljungström - Synthesizer
Phoenix - It´s never been like that
Gruff Rhys - Yr atal genhedlaeth
Matt Sharp - Matt Sharp

Jo, reasidorna på Ginza är rätt bra.

Nu skulle jag behöva hitta ett ställe där de säljer tid, så att jag kan få sätta mig ned och lyssna på all denna musik. Någon som har en länk?

Schlagereländet

Ungefär tre miljoner svenska journalister bevakar Eurovision Song Contest i Aten just nu. På bloggar, i krönikor och intervjuer rapporterar de från poolkanten, festen och det femtioelfte genrepet (hur många sådana har de egentligen?). Och alla ger de sken av att tävlingen endast handlar om en artist: Carola. Hon, skriver de, lyfter taket på arenan och hon sopar banan med de andra och hon har en utstrålning som tömmer lokalen på syre och Gud vet allt.

Jag läser det mesta. För trots detta världsfrånvända och medelålders evenemang - finns det någon under 25 som bryr sig? - så har jag ett seriöst intresse för tävlingen. För att det är showbiz i ett nötskal. För att det är så oerhört fascinerande. För att jag en gång om året älskar att äta mig så proppmätt på översötade schlagerkarameller att jag nästan kräks.

Plockar du sönder evenemanget i sina minsta beståndsdelar kommer du bara ha skit i händerna. Men när alla bitar sätts samman uppstår ett enda stort barnkalas på steroider som borde vara omöjligt för mig att försvara men som jag skulle ha svårt att klara mig utan.

Så låt showen börja.

Själv är jag lite rädd för att de tre miljonerna journalisterna har överskattat Carolas schlagerpastisch och missat sannolikheten att häggkvistskan mycket väl kan göra en Stenmarck i morgon kväll. Men det är väl typiskt svenskt av mig att säga så?

Och det här är ju tillfället då vi ska vara så otypiskt osvenska vi bara kan.

Är du snäll och skickar guacamolen?

Ny ägare på Audubon Drive

Nu är auktionen på eBay över och Elvis´ hus i Tennessee sålt, skriver Expressen. Köparen är ingen mindre än skedböjaren Uri Geller. Kan ge mig sjutton på att han har mixtrat med auktionen med sina övernaturliga krafter.

Priset blev 6,5 miljoner svenska kronor. För den som varit på husvisning i sjönära stockholmsmiljö vet att det inte är så anmärkningsvärt. Fast man får nog åtminstone ett par radhus för de pengarna.

Neko Case i stan

Igår kväll spelade Neko Case på Södra Teatern. Radhuselvis var där. Det var en bra konsert, som började lite trevande med lååång tystnad mellan låtarna, men som slutade i triumf. Kanadensiskans röst och Jon Rauhause´s pedal steel skapade magi i teatern. Kvällens stora hjältinna var körsångerskan Kelly Hogan, som lyckades få publiken att tina upp, vilket i sin tur smittade av sig på Neko Case. Sedan uppstod en familjär, avspänd stämning som ingen ville lämna.

Att bandet spelade I wish I was the moon och If you knew gladde i synnerhet ett hjärta på tredje raden.

Triumfartad var även kanadensiskans merchandiseförsäljning. Två t-shirts, två plattor och en handgjord turnéplansch fick följa med hem till radhuset. Shopping är lycka.

Det bästa av Göteborg till Stockholm

Den legendariska skivbutiken Bengans i Göteborg har öppnat filial i Stockholm! Tydligen har de tagit över gamla Skivhuset på Drottninggatan. Detta visste förmodligen redan alla utom jag.

Jag minns känslan då jag för första gången klev in på Bengans på Stigbergstorget någonstans i början av 1990-talet tillsammans med Micke och Kling. Butiken är inrymd i en gammal biograf och kändes då som en bit av himlen. Det var den största skivaffär jag någonsin sett.

Psychotic Youth stod på scenen och jag köpte The Wonder Stuffs Construction for the modern idiot.

Bengans är ett exempel på en av de där skivaffärerna som har kärleken till musik som affärsidé. Enda nackdelen är väl att deras internetbutik är lite långsam. Fast det slipper jag ju nu, när det finns en butik i Stocktown.

Thom Yorke blir The Eraser

Just när Radiohead har dammat av instrumenten, givit sig ut på turné och börjat testa nytt material till nästa skiva släpper sångaren Thom Yorke en liten bomb i form av ett eget album. The Eraser, som skivan heter, släpps i sommar på skivbolaget XL, skriver sajten ateaseweb.com.

Nej, Radiohead ska inte splittras. Skivan är inspelad med bandkamraternas välsignelse, bedyrar Yorke i ett meddelande till sajten.

"And i don't wanna hear that word solo. Doesnt sound right", menar han.

Thom Yorke spelar alla instrument själv, men har haft sällskap i studion av Radioheadproducenten Nigel Godrich.

På The Erasers egen hemsida kan du än så länge få höra en liten enerverande syntslinga och anmäla dig till en utskickslista.

Poor Steve

Steve Mason, före detta sångare i Beta Band och numera soloartist under namnet King Biscuit Time, är försvunnen, skrev svenskan igår. Ingen vet var han är, varken skivbolaget, managern eller ens Andres Lokko.

På King Buscuit Times' hemsida kan du läsa artikeln från Time Guardian som svenskans text bygger på.

Jag blir alltid så ledsen när popstjärnor mår dåligt. De ska ju vara odödliga superhjältar. De ska ju hjälpa mig när jag mår dåligt.

Fast om jag tänker efter så utgörs två tredjedelar av min skivsamling av artister som emellanåt mår mentalt dåligt. Exploaterar jag dessa människors klena hälsa? Förmodligen.

Kommer jag visa min sympati för Steve Masons försvinnande genom att inte köpa hans nya platta Black gold, som släpps nästa vecka? Knappast.

Well, jag hoppas att du kryar på dig och snart hittar tillbaka till världen, Steve. Den behöver sådana som du.

Grattis iTunes!

Nu fyller iTunes i min dator 6000. Det är stort, inte bara mätt i utrymme. Första låten i det nya tusentalet blev Life´s greatest fool (alternative version) med Gene Clark. En värdig jubilar.

Fredag: Laxå

Inspirerad av besök i Gävle och Eskilstuna så tänker jag ägna den här veckans djupdykning i arkivet åt att sjunga långsamhetens lov. Denna krönika, publicerad i VLT i april 1996, orsakade rabalder, tandagnisslan och "Dagens tistel". Den lär dessutom ha diskuterats på ett möte i kommunfullmäktige i Laxå.


- - - - - - - - - - - - - - - -

Det bästa med Laxå är att man kan åka därifrån.
Fast den här dagen verkar inte ens det vara möjligt.
Andra dagen i april är en vacker dag med en starkt skinande sol och smältande snö. Människor borde jubla och vara glada över att våren håller på att slå upp sina morgon-trötta ögon. Men i Laxå är tyst och öde. Utanför ICA står en ensam man med en bunt Bingo-lotter i näven som han försöker sälja genom något som skulle kunna kallas tyst marknadsföring. Kvinnan i kiosken ler inte alls igenkännande trots att det är andra eller tredje gången i dag jag handlar hos henne. Människorna på gatan möter mig med en misstänksam blick och verkar tänka tankar där ordet ”stockholmare” har en negativ innebörd.
Tågstationen har ingen biljettförsäljning. Jag ringer SJ. En röst meddelar att 14.16-tåget från Laxå är fullt. Jag får vänta till 17.16.

Den som ska slänga sig framför tåget får plugga in tidtabellen ordentligt.

På Konsum finns stadens enda skivförsäljning. Här ligger Cajsa-Stina på försäljningslistans tredje plats. Stings senaste är nummer två.
Ingen ligger etta.

I mitt sönderlästa exemplar av denna dags Expressen beskriver Mats Olsson hur han sitter ensam på en bar i New York och slår ihjäl tid. Han äter popcorn, dricker Dry Martini och tittar på människor.
Jag känner mig lite som Olssons själsfrände. Jag gör också mitt bästa för att slå ihjäl tid. Men det enda jag kan roa mig med är att titta på folk. Om det nu hade funnits några att titta på. Laxå kryllar säkert av excentriska personligheter, men alla verkar ha valt att sitta inomhus i dag. Och jag är tveksam till att någon här känner till vad Dry Martini är. Laxå är inte New York.

Men popcorn finns säkert.

Jag sitter och dinglar med benen på något som skulle kunna liknas vid en lastkaj strax intill stationshuset. Kvart över fyra svämmar planen framför mig plötsligt över av människor som hoppar på bussar till ställen som heter Finnerödja, Svartå och Askersund. Jag hoppas de har roligare där. När alla bussar startar sina motorer samtidigt kan jag blunda och låtsas att jag är vid Sergels Torg. Tio sekunder senare är luften fri från buller och avgaser igen. Det enda som hörs är en brevlåda som står och slår några hundra meter bort.

Det känns som långfredag fastän det är tisdag.

Den svenska långsamheten borde vara ett tacksamt ämne att skriva texter om. Den svenska småstadsmentaliteten är egentligen roligare än stockholmsk snobbism om den kan framställas på rätt sätt. Några har lyckats ganska bra. I Ensam kvar skaldar ständigt ensamma Hardy Nilsson ”Jag går på solskenspromenad/här i långsamhetens stad/här finns så lite liv/att döden knappt behövs”. Jocke Berg i Kent sjunger ”En timme en minut/här står tiden stilla/jag är bara ljud/jag gör allt på ren vilja/ser du nån så skjut”. Sådana texter känns farligt realistiska en sådan här dag. Laxå centrum tar två minuter att promenera igenom.

I senaste numret av tidningen Pop finns ett långt intressant reportage om Wu-Tang Clan från Staten Island i New York. Om sin stadsdel säger Genius/GZA ”Jag menar, vart du än bor i världen så har du ghetton och så har du helt vanliga förorter. Du har en brottsstatistik som bara ökar. Precis som i alla städer.”

Genius har uppenbarligen inte varit i Laxå. Å andra sidan känner jag inte till några arga, samhällskritiska rappare härifrån.

På en anslagstavla sitter en affisch som berättar att Svullo är på väg till staden. Jag visste faktiskt inte att Svullo fortfarande levde. De är förvisso inte så svårt att tänka sig att han har en stor publik i Laxå.

Det är en timme kvar tills mitt tåg ska gå.



- - - - - - - - - - - - - - - -

Ja, så raljerande kan bara en lantis som just har flyttat till storstan vara. Nu, tio år senare, känner jag snarare en svag längtan till landet. Kanske till Laxå? Nej, inte till Laxå. Svenska bandet Laakso har för övrigt inget med det här samhället att göra. Tror jag, i varje fall. Svullo lever inte längre. Det är synd.

Keiths hjärna?

Oj, vad mycket lustigheter det skulle gå att kläcka ur sig om Keith Richards och hans äventyr i palmen. Till exempel om vad läkarna hittade när de öppnade hans skalle.

Men det var klart att det krävdes något extraordinärt som ett fall från en kokospalm för att rubba Keefs hälsa. Hans kropp är ju rätt luttrad annars. Skulle det släppas en atombomb över jorden skulle råttorna och Keith Richards vara de enda överlevande.

Mest fascinerande med hela historien är ju vilken mediashow Rolling Stones fortfarande kan bjuda på. Igår pryddes ena kvällstidningens löpsedel med rubriken "Slutet" och en underrubrik som förkunnade att Richars aldrig mer kommer att kunna stå på en scen. I dag rapporterar samma tidning att Richards nu skrivits ut från sjukhuset och att spelningen i Göteborg i juni inte är hotad.

Fortsättning följer. Var så säker.

Skivaffärer rules

Inser när jag läser mitt förra inlägg att det ju är mitt - åtminstone lite grann - eget fel att de fina skivaffärerna lägger ner. Jag har ju barrikaderat mig i mitt radhus och har så fullt upp med trädgårdspyssel och balettavslutningar att jag inte längre hinner besöka skivaffärerna. Så jag beställer plattorna på nätet i stället.

När den skivköpande generationen goes medelålders är det bara kedjorna som kränger topplisteplattor som överlever. Så ut och supporta din lokala skivnasare!

Ibland ledsnar man på nätet. Förra veckan beställde jag fyra plattor och en dvd från cdon. En av dem, Under the covers med Matthew Sweet och Susanna Hoffs, har inte släppts än, så den visste jag skulle dröja. Men de andra borde komma. Tyckte jag.

I dag, en vecka senare, fick jag besked om att samtliga produkter var slut och att leverantören inte vet när de ska dyka upp igen. Vore jag konspiratoriskt lagd skulle jag tro att de bluffar för att förhala min beställning tills de har alla plattorna på plats och därigenom spara in några kronor på porto.

Men jag tror att alla i hela världen är ärliga och snälla. Så nöjer jag mig med att bli förbannad över att de väntar en hel vecka med att berätta det för mig.

Gävle Rock City

I dag har jag besökt Gävle å tjänstens vägnar. Det skakade liv i en del minnen. Samt fick mig att inse att det gått två år sedan jag fyllde 30. Dags att börja planera 40-årsresan, kanske? Vad kan rimligtvis spöa ett weekendpaket i Gävle?

När vi besökte Gävle senast råkade vi snubbla in i en skivaffär, som visade sig vara alldeles fantastisk. Välsorterad och strukturerad med kärlek.

Eftersom jag i dag fick en timme över innan tåget hem beslöt jag mig för att leta reda på denna guldgruva. Men den gick inte att finna. På platsen där den tidigare låg fanns istället en Cubus-butik. Another one bites the dust, alltså. Varför måste de fina skivaffärerna dö medan de som hånar oss engagerade skivköpare får fortsätta att leva och frodas?

Fast den kanske bara hade flyttat?

4 x Kellerman

På sin nya EP Love to run låter Firefox AK:s Andrea Kellerman i princip hela familjen göra en egen tolkning av titelspåret.

Maken Rasmus (som vanligtvis uppträder som Tiger Lou) spelar under namnet Araki, svågern Mårten som Statemachine och svägerskan Jenny som Dexter´s moon. Ett stycke släktkalas dokumenterat på skiva, med andra ord.

Svärfar/pappa Roger måste vara stolt.

Love to run är hämtad från Firefox AK:s finfina debutalbum Madame, madame!.

Världspremiär för detnyalivet.se!

Hurra hurra! Nu har min bok, som utkommer i augusti, fått en egen sajt. Du hittar den här. Läs, begrunda och kommentera!

Radiohead live

Hey! Kolla in det här! Nya låtar med Radiohead, inspelade vid konserterna i Köpenhamn förra helgen! Länge leve internet!

När såg du förresten senast ett meddelande på den här sidan där fyra meningar i rad avslutas med ett utropstecken?

Ingen Tarantino-film om Hendrix

Nähä. Quentin Tarantino ska inte göra en film om Jimi Hendrix´ liv och leverne. Det var alltså inte mer än en skön dröm och ett påhittat rykte. Det hade ju annars varit, som det brukar heta, a marriage made in heaven.

Skäggrock med Harcourt

Än är inte Magic Numbers-vågen över. I början av juni släpper Ed Harcourt sin nya platta The Beautiful lie och på de aktuella pressbilderna poserar han i ett stolt Romeo Stodart-skägg. Det klär honom.

"Ed thinks of it as a return to the simplicity and elegance of 'Maplewood'", står det i en pressrelease från skivbolaget. Om plattan, alltså. Inte skägget. Detta, liksom att Tom Waits och Sparklehorse nämns som referenser, gör The Beautiful lie till en spännande nyhet. Och så har Jari Haapalainen producerat igen.

Jag har träffat Ed en gång. Det var hans tredje besök i Sverige på väldigt kort tid och alla hade redan intervjuat honom, så jag och en tjej från en studentradiostation var de enda representanterna från media. Vi var nog skivbolagets alibi, med uppgift att få Ed att känna sig omskriven. Jag och Ed pratade rätt länge och han var väldigt trevlig. Till slut vågade jag mig på att fråga om hans fascination för nämnde Waits och dennes album Closing time. Då blev Ed lite besvärad och så kom skivbolagsrepresentanten och sade att tiden var slut och så gäspade Ed och sade att det hade varit väldigt trevlig att träffa mig.

Mer fredag

Här hittar du min krönika i dagens Västerviks-Tidningen.

Fredag: Tomas Ledin

Det fanns en tid när jag trodde att jag i egenskap av journalist hade något sorts inflytande; att mina ord kunde påverka människor och att jag kunde förgöra ondskan genom att blottlägga den. Men jag inser nu att allt mitt arbete har varit förgäves. För trots alla mina krönikor om honom har han fortsatt att spela in skivor som folk har köpt. Och han har fortsatt skriva samma tråkiga låt, om och om igen. Jag talar om Tomas Ledin. Här är ett exempel på hur min årliga anti-Tomas-Ledin-kampanj kunde se ut. Den här krönikan är från VLT 1998.


- - - - - - - - - - - -


Det finns inte så mycket att klaga på så här i början av sommaren. Efter en halvhyfsad vinter och en villrådig vår kommer vändningen i exakt rätt tid. Frusna själar och bleka kroppar värms upp och efter någon vecka i solen har man glömt bort svordomar över snöpulsande eller det eviga regnandet.
Under de första veckorna i juni har man inte mage att klaga på att myggorna håller en vaken om nätterna eller att änder äter upp matsäcken på badstranden. Att axlarna svider efter för många nakna timmar i solen känns bara välkommet.
Som en nyfiken hundvalp låter jag mig imponeras av allt i min omgivning. Tidigare somrar är bortglömda och naturens fulländning känns som en glad nyhet.
Som så många andra människor i detta land har jag för några veckor bytt skrivbordet mot en badstrand, en sommaräng eller en öppen landsväg.
Ju längre tid som går av semestern, desto mer känns det där som kallas vardag som ett fängelse.
Sommaren är bara min och frihet är en klippa, ett hav, ett par badbyxor och en frottéhandduk.
Ur bilstereon sjunger Housemartins om Happy hour och det finns inget ”före” eller ”efter”; livet är just nu.

Men så händer det: en bil stannar till utanför min tillfälliga semesterbostad och en dörr slås upp. Ur högtalarna strömmar alltför välbekanta toner och en text som förstör min semesterfrid.
”...du bubblade av frågor, jag svarade. Sedan avbröt du mig med ditt underbara leende....”.
Japp, Tomas Ledin är tillbaka. Igen.
Plötsligt är solbrännan svidande het, myggbetten irriterande och havet outhärdligt kallt. Plötsligt påminns man om den förra sommaren. Nyfikenheten och entusiasmen dör och sommaren börjar sin långa färd mot höst.
Jag påminns om att jag irriterade mig över Tomas Ledin även förra sommaren.
Det finns inget så förödande som att börja ifrågasätta sin omgivning just när man kopplat bort sitt eget huvud.
Men vem gjorde Tomas Ledin synonym med svensk sommar? Varför har han plötsligt blivit svenskare än sillen och jordgubbarna? Och varför förgriper han sig på oskyldiga semesterfirare med sina ihärdiga pekoral?
Antagligen just därför att oskyldiga semesterfirare i allmänhet kopplar bort sina huvuden. Och det är ju precis det som semestern handlar om.

Men denna årstid ska inte behöva firas av gammal vana. Sommaren ska inte nödvändigtvis vara detsamma som flintastek, nubbe, repriser på TV och folkparksunderhållning.
När Tomas Ledin sjunger om sina sommarupplevelser verkar han göra det i någon sorts förvissning om att ingen annan upptäckt den svenska sommaren. Men behöver vi verkligen någon penningstinn rockfarbror som talar om för oss att sommaren är kort eller att man bör förlägga en dag på stranden?
Nej, låt oss upptäcka det själva.
Myggorna kan vi inte göra så mycket åt. Inte solen heller. Men det borde finnas någon lag som förbjuder Tomas Ledin under sommarmånaderna.


- - - - - - - - - - - -


Ja, karln ger sig aldrig. Nu är han aktuell med ny platta, ny mastodontturné och svenska VM-låten. Gilla läget? Knappast. Kampen går vidare.

Depeche Mode släpper 50 liveskivor

Japp, du läste rätt. Förra veckan började Depeche Mode spela in sina konserter för utgivning på cd eller som downloads. Inte mindre än 50 konserter är planerade att ges ut på detta sätt under den pågående turnén.

Än så länge finns 14 liveupptagningar från USA att beställa. Inom kort kommer det även gå att förbeställa sommarens spelningar, förhoppningsvis även den i Stockholm den 7 juli.

Synd att trions besök i Göteborg i februari inte ges ut på detta sätt. Det hade varit ett fint minne från en hyfsat magisk afton.

I början av juni släpper Depeche Mode sin fjärde singel från Playing the angel. Det är en så kallad dubbel A-sida med Lilian och John the Revelator. Visst, det är finfina låtar, men kan någon förklara tjusningen med dubbel A-sida för mig?

I radhuset just nu

Dagens post innehöll ett av årets mest emotsedda skivsläpp, åtminstone här i radhuset. Just nu snurrar Powder burns, nya plattan med Twilight Singers, i stereon på mitt arbetsrum. Soulmannen Greg Dulli verkar vara i form, om man ska tro första genomlyssningen.

Men en fullständig rapport kommer så småningom.

Tills dess: stor tack, Liza!

Möt våren med Eitzel och Chesnutt

Är du ute på resa i Europa i månadsskiftet maj-juni får du inte missa det här. Mark Eitzel, Vic Chesnutt, David Bazan (Pedro the Lion) och Will Johnson turnérar tillsammans som The Undertow Orchestra.

På Mark Eitzels hemsida hittar du datumen för den europeiska delen av kvartettens turné.

Det faktum att den första spelningen äger rum på Mallorca är rätt underhållande. Det här handlar ju om artister som är själva antitesen till paraplydrinkar, flipflops och bamseklubbar. Kan bli en rolig kulturkrock. Vill du hänga med?

På tal om Veruca Salt

Här kan du hitta en mix mellan Veruca Salt´s Seether och Yazoo´s Don´t go. Knasigt, men det funkar.

Nina Gordon är tillbaka!

Nina Gordon släpper ett nytt album, Bleeding heart graffiti i sommar. Det är hennes andra soloalbum sedan uppbrottet från indiehjältarna Veruca Salt.

Jag köpte den första plattan, Tonight and the rest of my life, när jag var i New York över nyåret 2000-2001 och tyckte att det var otroligt cool att få tag på en skiva som ännu inte var släppt i Europa. Jag såg liksom fram emot att få gå i en skivaffär i Stockholm och peka på plattan och säga "åh kolla, den där köpte jag ju i New York för fyra månader sedan". Problemet var bara att skivan aldrig släpptes i Europa. Lång näsa.

På Tonight and the rest of my life putsade Gordon och mastodontproducenten Bob Rock bort allt som är punkigt och skänigt i sångerskans poplåtar och drog ner tempot till en radioskvalvänlig nivå. Den var en väldig besvikelse när den kom, i synnerhet för oss som har Veruca Salts brottarhit Seether som en del av vårt blodomlopp, men sex år senare låter den faktiskt ganska bra. Vuxna kraftballader is the shit.

På nya skivan har Nina Gordon återigen jobbat med Bob Rock. Den 18 juli får vi veta hur denna fagra indiedrottning låter i dag.

Fast kan någon förklara varför hon har valt att döpa skivan efter en Cult-låt?

Spin the black circle

Bland dagens skörd av skivrecensioner (äntligen onsdag!) är väl Aftonbladets text om Pearl Jams nya platta den som är mest anmärkningsvärd. Driver de med oss? Eller är skivan verkligen så bra? Sexigt frustande? I sådana fall blir till och med jag nyfiken på att höra den.

Mina Pearl Jam-plattor har stått tämligen orörda sedan olyckan i Roskilde för snart sex år sedan. Jag vet, det var ju inte deras fel, men minnet därifrån (jag var där) har givit allt som har med bandet att göra en besk smak.

Men Vitalogy är ju fortfarande en grym skiva.

The Knife till Arvika!

Eftersom jag missade The Knifes konsert på Berns då jag var i Thailand har Arvikafestivalen beslutat sig för att ge mig en ny chans att se duon. Mycket vänligt av dem. Tack och bock.

Nu var i och för sig konserten på Berns sådär, ja nästan en besvikelse, om man ska tro Original Mats, även känd som O.G. Och han brukar ha koll.

Men tänk dig att få höra Silent shout framföras i en skog i Värmland klockan ett på natten. Jag skulle inte våga gå tillbaka till mitt tält ensam efter det.

Nu skulle jag i och för sig aldrig för mitt liv bo i ett tält på en rockfestival. Men ändå.

Länge leve Cash

Att vara död innebär inte att man är slut som grammofonartist. Det är numera en ganska vedertagen uppfattning i skivsvängen. Fråga Tupac. Eller för all del Elvis.

Sällan blir det dock mer än spekulativt dödgrävande, men i vissa fall känns utgivningarna befogade. Att Johnny Cash nu kommer med del fem i sin serie American recordings, tre år efter sin död, känns till exempel allt annat än ointressant.

På skivan, som har titeln A hundred highways och som släpps i juli, finns bland annat låten Like the 309, som enligt Billboard ska vara den sista komposition som Johnny Cash satte sin signatur på. Dessutom finns hans version av Gordon Lightfoots utmärkta If you could read my mind.

Fler borde upptäcka Gordon Lightfoot. Johnny Cash fortsätter att bedriva mission från graven.

P3 listar PSB

Radioprogrammet Popnonstop i P3 har låtit sina lyssnare rösta fram Pet Shop Boys´ fem bästa låtar. Detta blev resultatet:

1. It’s a sin
2. Being Boring
3. Always on my mind
4. Go West
5. West end girls

Även om valet av It´s a sin naturligtvis är klanderfritt finns det tusen saker att säga om listan. Till exempel är det värt att notera att två av låtarna (nr 3 och 4)är covers samt att inget av det duon har presterat under de senaste tretton åren kvalade in på listan.

Två veckor kvar till nya skivan.

Fem nya med Ben Folds

Ben Folds har med fem låtar på soundtracket till den animerade filmen Over the hedge. Förutom en cover på Clash´s Lost in the supermarket och en ny version av Rockin´ the suburbs (tillsammans med självaste William Shatner!) har han spelat in tre helt nya låtar. Skivan släpps den 19 maj.

Enligt sin hemsida fortsätter Folds sitt ständiga turnérande, men Sverige verkar inte finnas på kartan för honom. Så jag får helt enkelt fortsätta förbanna att jag missade hans konsert med Ben Folds Five på Studion för hundra år sedan. Hur länge ska jag behöva lida för det?