Politiks

Det var klart att Keane, i egenskap av Coldplay light, skulle gå och bli politiska. På det kommande albumet Under the iron sea sjunger trion om Irak-kriget och andra hemskheter. Och jodå, de har fått råd av självaste Bono inför inspelningen av plattan.

Om detta berättar pianisten Tim Rice-Oxley i Rolling Stone.

Det fanns en tid när jag irriterade mig på popmusiker som plötsligt skulle börja agera politiker. Men jag gör det inte längre, även om det i många fall känns som att engagemanget är påklistrat. Snarare tycker jag att det väl är bra att kidsen får lite omvärldsanalys mitt i allt navelskådande.

Ända sedan jag råkade gå förbi deras konsert på Arvikafestivalen för två år sedan har jag gillat Keane. Samtidigt som jag förstår varför så många retar sig på denna emotionella, kritvita popmusik så har jag svårt för att motstå bandets låtar och den kraft som finns i sångaren Tom Chaplins strupe.

Första singeln från den nya skivan heter Is it any wonder? och släpps i slutet av maj. Plattan kommer några veckor senare.

Fredag: Brown

För att fira att Smashing Pumpkins återförening kommer här ytterligare en 1990-talsjuvel. Brown var ett påhittat band i Killinggängets (som då inte kallade sig så) tv-serie Percy tårar. Humorgruppen överträffade sig själva när de meddelade att bandet skulle spela på 1997 års Lollipop-festival. VLT publicerade min recension av händelsen.

- - - - - - - - - - - - - - - - -

”Det här är numera klassisk mark.”
Hardy Nilsson var euforisk efter att hans favoritband Browns uppträdande på Lollipop i lördags.
Bakom Hardy Nilsson döljer sig Jonas Inde och i Brown återfinns resten av Nilecity- och Percy Tårar-gänget.
Spelningen med det fiktiva Motalabandet Brown blev snarare en uppvisning av de karaktärer kvartetten skapat i sina TV-program.
Här fanns bland andra Kapten Klänning (som sjöng ELO:s Telephone line stående i en soptunna), Farbror Barbro (som efter att ha hälsat publiken välkommen med orden ”Farbror Barbro is in the house” agerade discjockey) och konsumentupplysaren Sverker Olofsson (som ratade Lollipop eftersom han ansåg att drogerna här var för dyra för en normal barnfamilj). Även Expressen Fredag-redaktionen häcklades rejält.
Brown då?
Jo, med Johan Rheborg bakom mikrofonen framförde bandet låten Projicera, ett dramatiskt stycke popmusik som säkerligen inte skulle kommit till utan inspiration av Kent.
Man kan fråga sig om den allvarlige Joakim Berg skrattade när Johan Rheborg slog sig i bröstet med mikrofonen, något som annars är Bergs attribut.
Mitt i låten bytte han ut titeln mot ”provocera” och visade publiken sitt långfinger för att sedan avsluta med att dra ner byxorna.
”Detta är stor humor”, skulle Hardy Nilsson ha sagt.


- - - - - - - - - - - - - - - - -

1990-talet revisited

Blanda ner alla populärkulturella strömningar från 1990-talet i en stor bunke. Knåda sedan innehållet i tre månader och låt degen sedan jäsa i ytterligare ett halvår. Dela därefter upp degen i mindre bitar och baka ut dem i antingen bullar eller längder. Ställ in i ugnen och grädda på 800 grader. När de har blivit gyllenbruna tar du ut dem.

Du kommer då upptäcka att resultatet är slående likt Smashing Pumpkins.

Jag vet inget annat band som är så intimt förknippat med det förra decenniet som just Billy Corgans band. Jag dyrkade Chicagobandet då, men dess plattor har nu stått orörda i samlingen under många år och har fått en liten genant rodnad över sig.

Men nu ska Smashing Pumpkins återförenas. I sommar spelar originaluppsättningen av bandet in sin nya skiva. Billy Corgan har talat om det länge, och verkar nu har lyckats övertala D´arcy, James Iha och Jimmy Chamberlin. Kan tänka mig att det varit en och annan advokat inblandad i förhandlingen. Samt några revisorer.

The world is a vampire.

Farsor på festival

Morrissey, Depeche Mode, Pixies, Scissor Sisters, Echo & The Bunnymen, The Strokes, Howe Gelb.... den här festivalen vill jag åka på! Jag kan dock inte se något på hemsidan om huruvida de har barnpassning.

Grandaddy lägger av

Jason Lytle har rakat av sig skägget och flyttat från Kalifornien till Montana. När Grandaddys skiva Just like the fambly cat släpps i början maj är bandet dött och begravet sedan ett halvår tillbaka.

Pengar, trötthet och insikt om att bandets koncept inte går att utveckla mer ligger bakom beslutet, säger Lytle i den här intervjun.

På bandets hemsida kan du höra två av de nya låtarna från plattan. De är storslagna och vackra, fullmatade med körstämmor och gitarrpålägg. Precis så som en grande finale ska vara.

Return of Teitur

Väntan är snart över. Äntligen ska mitt sönderspelade exemplar av Poetry & Aeroplanes få vila lite. Den 15 maj släpps Teiturs nya skiva Stay under the stars i Sverige. Färöarna rocks!

På sångarens My space-sida kan du lyssna på demoversioner av några av de nya låtarna.

Danger Mouse!

Eftersom jag är Radhuselvis och mest ägnar dagarna åt att påta i min rabatt av torra eller halvdöda powerpopblommor så missar jag rätt ofta det som händer utanför min intressesfär, vilket jag ju i gnällande ordalag återkommer till här med jämna mellanrum. Enda tillfället då jag för ett ögonblick släpper garden är när jag sitter i bilen på väg till eller från dagmamman (själv alltså, inte när barnen är med, då är det Pippi för nästan hela slanten) och lyssnar på radio.

I går höll jag på att köra av vägen när radion spelade en fantastisk poplåt med en mollstämd refräng som fastnade som ketchup på en nytvättad tröja. Då låten avannonserades förstod jag att jag just mött Gnarls Barkley, som det ju talats om i ett par månader, men som jag min vana trogen missat.

Bara Crazy vore ju en god anledning att åka till Hultsfred. Men det kommer jag inte göra.

Om en månad släpps duons debutalbum St. Elsewhere. I det nya numret av Sonic får den 7 av 10 i betyg.

Flopploppis!

Vilken flopp! När vi lämnade loppmarknaden låg sex av mina sju skivor fortfarande kvar på sitt bord. Under tiden som vi var där var det knappt någon som tog i dem ens. Och jag som hade laddat upp med värsta hemmafrurocken! Jag var övertygad om att alla mogna småbarnsföräldrar skulle kasta sig över dem som utsvultna lejon.

Själv hade jag nog köpt dem allihopa. Inte för att de är särskilt bra (nej, jag valde ju att kränga dem, right?), utan för att jag med automatik dras till allt som har med populärkultur att göra på loppisar. Och så slutar det med att jag köper en massa skräp av den enkla anledningen att det finns.

Men i dag kom jag hem tomhänt. Fast barnen fick en Lilla Sjöjungfrun-film.

Ut ur garderoben

Döttrarnas dagmamma och en massa andra dagmammor ska ha loppmarknad i dag för att samla in pengar till en resa med barnen och vi har uppmanats att bidra med prylar. Så jag ägnade en timme av gårdagskvällen åt att rensa garderoben på gamla skivor.

Det gick som det brukar gå: en pytteliten hög med skivor till försäljning och en stor dito med skivor av typen oj-den-här-hade-jag-glömt-bort-den-måste-ju-stå-framme. Bland annat hittade jag äntligen tre stycken Nine Inch Nail-plattor som jag letat mig fördärvad över och som jag egentligen hade gett upp. Och så Perssons Pack. Och Talking Heads. Och Replacements. Mmm, vad mycket bra musik det finns.

I loppishögen hamnade Marie Fredrikssons senaste, Ulf Lundell-liven och Belinda Carlisle-samlingen. Idel kioskvältare, med andra ord. Skynda att fynda.

Quiet is the new loud

Efter ett par passiva genomlyssningar av Vapnets platta Jag vet hur man väntar längtar jag efter aggressiv hårdrock. Anslaget är så fjäderlätt att musiken nästan lättar från marken.

Men man måste lyssna lite närmare, lite mer engagerat för att höra att det faktiskt är finfin popmusik. De söta låtarna är fulla av salta och ilskna texter, som balanserar upp Vapnet och håller plattan på vägen.

"Du hälsar mig, med ett fast hårt handslag, som påminner mig om hårda knytnävslag. Något med management, en titel på engelska. Alltid nya sätt för mig att hata dig. Du har alltid varit så kreativ, sett möjligheter att förstöra liv", sjunger Martin Hanberg i Bangårdsgatan.

Se där, en röst för oss som inte lyckats glömma skolgårdens sparkar och slag.

Fin dag för fulrap

Kanske har du redan sett det här, men det är så roligt att det är värt att se igen.

Ben Folds tog upp samma viktiga ämne i Rocking the suburbs, där han bland annat skaldar:

"Y’all don’t know what it’s like; being male, middle class and white
It gets me real pissed off and it makes me wanna say: Fuck"

Sham on.

Embrace vs Tomas Ledin

I England har fotbollsförbundet givit Embrace i uppdrag att skriva landets VM-låt.
Ett strålande val. Kvintettens svulstiga arenarock är som gjord för att skrålas ur huliganhalsar. World at your feet är dessutom en helt ok låt. Inte World in motion, men ändå. Lyssna själv.

Rent geografiskt är det inte så långt emellan England och Sverige. Men när det gäller musik är det desto längre. Valet av Embrace tyder på någon sorts smak ändå.

Svenska fotbollsförbundet verkar däremot få all sin musikaliska skolning via sportradions grammofonarkiv, som antagligen består av fyra skivor. Hur ska man annars förklara att Tomas Ledin får framföra Sveriges VM-låt?

- Hela världens blickar riktas ju mot VM, och att Tomas Ledin med sin dragningskraft finns med runt de svenska förhoppningarna innebär att VM-låten blir något som får hela Sverige att sjunga med, det är jag övertygad om, säger Svenska Fotbollförbundets marknadschef Jan Larsson i ett pressmeddelande.

Jösses.

Lasse Holm, allt är förlåtet.

Fredag: Ebbot

Det här är en krönika från hösten 1996, strax efter Soundtrack of our lives albumdebut och strax efter ett av mina första möten med the mighty Ebbot.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

”I start counting the leaves, while everybodys behind”.
Under en tvåårsperiod vaknade jag ett oräkneligt antal morgnar av att göteborgsbandet Union carbide productions Golden age spelades på andra sidan väggen.
”It´s no use asking when you pray that all you need is love”.
På helgerna pendlade min granne till Göteborg där han hade sitt hem. I studentrummet intill mitt hade han dock sin skivsamling och när han bodde där under veckorna försåg han mig med högljudd rock´n roll från sin stereo. Helst av allt spelade han Union carbide productions skiva From influence to ignorance.
Ibland lät han CD:n vila och spelade istället själv på sin gitarr. Han behärskade inte särskilt många ackord men inledningsriffet till Golden age satt exakt som det gjorde på skivan.
När min granne talade om UCP-sångaren med det besynnerliga namnet Ebbot fick han något drömmande i blicken. Han hade sett Union carbide spela på Gröna scenen på Roskildefestivalen 1991.
- Ebbot hade randiga piratbyxor och bar överkropp. Allt kändes så annorlunda, berättade han hänfört.
Själv lyssnade jag helst på Happydeadmen och Bear Quartet och annat som kändes alternativt och rätt. Min granne lät sig dock inte imponeras av svårmodig svensk indie utan hyste en rak och ärlig kärlek till rock´n roll.
Vid den här tiden hade Union carbide productions splittrats. Sedan den förväntade framgången med det Steve Albini-producerade albumet Swing uteblivit hade medlemmarna skilts åt 1992.
Min granne fortsatte dock att älska deras musik. Han var den enda jag kände som spelade Union carbide productions. Och så är det ju; bra musik överlever.

När Ebbot i somras skivdebuterade med sitt nya band The Soundtrack of our lives genomgick den svenska rockpressen en märklig förvandling. Union carbide productions erhöll postumt epitetet ”Sveriges bästa rockband” och majoriteten av landets rockskribenter förklarade stolt att de minsann hade samtliga UCP-skivor i samlingen.
The Soundtrack of our lives fick en sommarhit med Instant repeater 99 och Ebbots nya band hyllades som det stora hoppet inom svensk rock.
Det ligger prestige i att ha koll och få ville erkänna att de själva missade – eller rent av bespottade – Union carbide productions när det begav sig. Vid den tiden var det mer populärt att lyssna på funkhårdrock och engelska shoegazer-band än att erkänna att man uppskattade rock´n roll. Själv förnekade jag att rocken överhuvudtaget existerade som konstform. Jag trodde att det låg någon sorts poäng i att välja en sida att identifiera sig med – rock eller pop.
Med facit i hand kan jag konstatera att Union carbide productions låtar klarat sig bättre undan tidens tand än Happydeadmens. Jag satsade så att säga på fel häst, vilket förvisso inte var någon ny upplevelse för mig.

Förra onsdagen spelade The Soundtrack of our lives inför ett fullsatt Gino i Stockholm. Lysande förbandet Souls hade redan golvat publiken och jag funderade på att gå hem när Ebbot klev in i strålkastarljuset och gjorde den mest magnifika entré jag någonsin sett på en musikscen. Iklädd vit overall med uppfälld krage och med bälte och knappar i guld rusade denna lätt överviktige medelålders fram till scenkanten för att skaka hand med publiken. Till tonerna av Four ages (part II) slängde han sig sedan ut i luften och lät sig fångas upp av publikens armar.
Efter det följde en dryg timmes kaotiskt show ackompanjerad av bländande rock´n roll. Ebbot klättrade på inredningen, kysste publiken och sjöng som om varje ton vore hans sista.
Elvis log i sin himmel.
Jag må vara en förutsägbar ja-sägare till musikskribent; men detta var en av de roligaste konserter jag bevistat. Och det spelar ingen roll att jag inte har kunskapen att referera till The Stooges eller MC5; det spelar ingen roll att allt jag hört av Union carbide productions är From influence to ignorance genom en tunn studentrumsvägg.
Bra musik är bra musik. Och bra musik lever i all oändlighet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det har blivit åtskilliga möten med Ebbot sedan dess. Soundtrack of our lives är ett av de band jag har sett live flest gånger. Jag fick för mig att de i samband med samlingsplattan A present from the past skulle ta lite ledigt en tid, men de verkar just nu turnéra för fullt. Nästa vecka släpps gitarristen Ian Perssons soloplatta.

Erlend Øye i stan - men inte jag

Just nu spelar The whitest boy alive, Erlend Øyes nya band, på Debaser. Hur har jag tillbringat kvällen? Jo, jag har suttit på en kvarterskrog i Midsommarkransen och talat hus och livet med Hus i Helvete-Robban, även känd som El Robbo. Och nu sitter jag vid datorn igen.

Erlend Øye är en sann hjälte och jag hade gärna sett honom spela ikväll.

Men jag gjorde en snabb visualisering av hur en kväll på Debaser skulle se ut och jag kom fram till att husdiskussioner med Robban på en kvarterskrog i förorten nog är min melodi. Och ja, jag hade en förträfflig kväll.

Jag är en mycket gammal man.

Innan Elvis var kung

När The King fortfarande var typ prins bodde han så här, tillsammans med sina päron. Huset var litet och enkelt i jämförelse med Graceland, men Elvis försåg det naturligtvis med delstatens största pool, nyrik som han var. Nu är kåken till salu. Någon som vill vara med och lägga en slant?

Bittersweet symphony

Utan att göra några mer ingående jämförelser mellan personerna i dessa dramer, men visst är Jessica & Nick bara en uppdatering av sagan om Elvis & Priscilla? En modern, bitterljuv kärlekshistoria med smärtsamt slut. Jag har aldrig brytt mig om Nick Lachey tidigare, men jag känner väldigt mycket för honom när jag läser den här artikeln.

I väntan på Phoenix

Om du behöver något att göra i väntan på att nya Phoenix-plattan It´s never been like that släpps i mitten av maj kan jag rekommendera ett besök hos Ginza. Där säljs just nu fransmännens liveplatta Thirty days ago för blott 29 spänn.

Tycker du att detta är för mycket pengar kan du gå in på bandets My space-sida och lyssna på nya singeln Long distance call samt en liveversion av nya låten Napoleon says.

Lill-lördag

Onsdagen är veckans höjdpunkt för oss diskofiler. Det är skivbolagens skivsläppardag och tidningarnas recensionsdag. Jag älskar och har alltid älskat skivrecensioner, både att skriva och att läsa. Minst en av onsdagens första vakna timmar i radhuset ägnas därför åt att plöja igenom vad alla tyckt och tänkt om aktuella plattor.

Roligast blir det när man efter ett tag lär känna recensenten och dennes smak och lär sig att hitta nyanserna i språket. En dålig recension kan på så sätt bli en aptitretare. Och tvärtom.

Dagens roligaste recension är Andres Lokkos sågning av Built to spill's nya platta i Svenskan. Den finns ännu inte utlagd på nätet, men bland annat skriven han följande: "När mänskligheten år 2134 sedan länge utrotats och världen tagits över av kackerlackor kommer några av dem garanterat odla skägg, bära truckerkeps och hävda att Built to Spills muskulösa tristess är grejen". Man kan ha många åsikter om recensenten, men texten rör onekligen om i indiegrytan. Och vi har rätt kul under tiden.

Efter sisådär tusen år av recenserande är jag dock pinsamt medveten om att många inte väljer att läsa skivrecensioner på samma sätt som jag. Världen må stå i lågor, men likväl kan inget väcka människors engagemang som en sågning av favoritartistens nya platta. Någonstans har jag en bunt med hatbrev som arga läsare, främst medelålders män och Rolling Stones-älskande tanter, skickat mig. Det är väldigt rart.

Radhuselvis sings!

Haha... Hade helt och hållet glömt bort det här. Ladda hem, lyssna och begrunda.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, som man brukar säga.

Istället för musik: länkar

Min hustru har skrivit en text om vår resa till Thailand. Läs här.

Och så har förlaget lagt ut lite info om min bok, Välkommen till det nya livet. Check diz.

På andra sidan påsken

Det är en förrädisk högtid, påsken. Vi har åkt på påskturné med kombin och bokstavligen ätit oss runt Mälaren. Jansons frestelse is the shit. Och lax. Och sill. Och lamm. Svärmor drämde dessutom till med en fantastisk hemmalagad citronfromage som jag fortfarande kan minnas smaken av om jag blundar. Mmm. Vore det påsk lite oftare skulle jag snart se ut som Homer Simpson.

Det bästa påskägget kom från min svåger: en promosingel med Pet Shop Boys´ I´m with stupid. Så fin. Så bra.

Fredag: Hardy Nilsson

Under större delen av 1990-talet hette mina idoler Hardy Nilsson, som förenade powerpoprefränger med glesbygdsromantiska texter om ensamhet. Fortfarande är det få som spöar dem när det gäller pop på svenska. Jag har skrivit mängder av artiklar om skellefteåbandet. Den här publicerades i VLT i slutet av 1996 inför gruppens tredje fullängdare Härifrån. Intervjun gjordes hemma i mitt kök, i den andrahandslägenhet jag bodde i då.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Popmusik är som alkohol. Den inger en fantastisk känsla av romantik.
Orden kommer från Janne Pettersson, sångare i popbandet Hardy Nilsson.
Han rättar till luggen, tar en klunk pulverkaffe och funderar över sin egen liknelse. Han ser rätt nöjd ut.
Med sin nya singel Faller tillbaks har Hardy Nilsson tagit ytterligare ett litet steg närmare den perfekta poplåten. För varje skiva har gruppen tagit ett litet sådant steg framåt. Sedan debutsingeln 1973 har Hardy Nilsson envist klättrat uppåt. Popsång, Mer än ögonen kan se, Hela hjärtat mitt och Månens syster.
Listan är lång och Janne Pettersson har all anledning att vara nöjd.
När andra band drömmer om storstaden längtar Hardy Nilsson bara bort till något annat någon annanstans. Medan Per Gessle sjunger om flickan i en Cole Porter-sång längtar Janne Pettersson efter kärlek. Efter någon.
Hardy Nilssons är svåra att datummärka. Ett tidlöst berättande och en mängd tänkvärda ordvändningar gör att gruppens texter inte stannar upp och blir naiva kärlekstexter.
För den som definierar romantik med nattliga bilfärder, ändlöst TV-tittande och svåråtkomliga singelbaksidor är Hardy Nilsson ett språkrör.
I januari släpps det som ska bli Hardy Nilssons genombrott; gruppens tredje album Härifrån.
Föregångarna Är det värt det? (1993) och Att ha och inte ha (1994) har sålts i blygsamma upplagor.
Nu har skelleftebandet bytt skivbolag från lilla A west side fabrication till multinationella MCA, en etikett de delar med bland andra Kent, Weezer och Posies. Förutsättningarna för ett genombrott har förbättrats avsevärt.
– Det är viktigt att byta människor då och då, säger gitarristen Niclas Marklund om skivbolagsbytet.
Skillnaden är inte stor mellan de båda skivbolagen, menar han och rycker på axlarna.
– Vi kanske får mer pengar och mer PR nu, säger Niclas.
MCA kom över en demokassett med bandet och frågade om de ville spela in en skiva. Medlemmarna accepterade. Svårare än så var det inte.
– Det är aldrig någon som lagt sig i vad vi gör, säger Janne och antyder att han är trött på debatten om att den konstnärliga integriteten bäst skulle bevaras på ett litet skivbolag.
– MCA är liberala. De låter oss göra vad vi vill.
De stora pengarna lär dock vänta på sig. För tillfället är både Janne och Niclas arbetslösa. Tillsammans med en kamrat delar de en 17 kvadratmeter stor studentlägenhet.
– Skivbolagen verkar räkna med att vi har någon sorts försäkring, säger Niclas som stämplar för att få hushållskassan att gå ihop.
Titelspåret på nya skivan handlar om flykten från hemstaden Skellefteå. Tre femtedelar av bandet bor i dag i Stockholm.
– Vi flyttade inte från Skellefteå för musikens skull, utan för att vi var uttråkade. Man gör inget där, berättar Niklas.
Nu sitter han och tittar ut genom köksfönstret och ser regnet slå mot rutan. Tepåsen doppas omsorgsfullt i koppen.
Även om de inte medger det själva så verkar det norrländska sitta djupt rotat. Janne och Niclas sitter länge tysta och funderar innan de öppnar munnen. Frågor av analytisk karaktär besvaras med ett kort ”jo, kanske” medan enklare samtalsämnen kan mynna ut i essäliknande utläggningar.
– Det går inte att prata om varför man spelar popmusik. Varför skriver du artiklar? frågar Janne retoriskt.
Tidigare har Hardy Nilsson varit känt som bandet med de många gitarristerna.Sedan den förra skivan har Lars Hall slutat och därmed reducerat skaran strängbändare till tre. Avhoppet har gjort beslutsprocessen kortare och Janne och Niclas menar att Hardy Nilsson 1996 känns mer som ett riktigt band.
– Vi är ett jävligt otåligt band med många starka viljor, säger Janne.
– Ingen av oss kan använda en lödkolv, flikar Niclas in.
Förra sommaren bjöd Hardy Nilsson på ett av Hultsfredsfestivalens mer minnesvärda ögonblick. Gruppens framträdande på Pampas-scenen avslutades med att gitarristen Ken Stringfellow från amerikanska The Posies klev in på scenen och spelade med i extranumret Amerika. Iklädd rosa klänning och med illröd frisyr tog han all uppmärksamhet från svenskarna.
En relation var född. Varje gång Posies spelat i Sverige sedan dess har amerikanerna varit ivriga med att skicka hälsningar till ”Sveriges bästa band; Hardy Nilsson”.
När det blev dags att spela in nya skivan erbjöd sig Posies andre gitarrist Jon Auer att producera. När studion bokats visade det sig att amerikanernas almanacka var fullbokad. Jon Auer fick nöja sig med att spela solo på låten Blundar & bränner.
– Lyssna, säger Janne och höjer ett pekfinger när låten spelas på stereon i rummet intill.
En ylande gitarr skär låten mitt i tu.
– Det här är bra, säger Niclas och nickar.
Förhoppningsvis ska banden göra något tillsammans i framtiden.
Hardy Nilsson är egentligen inte ett band, utan två. De fem medlemmarna spelar även tillsammans i Tommy 16, vilket skapat en del förvirring bland svenska musikkritiker. När Tommy 16:s debutplatta Shauna släpptes förra hösten jämförde till och med en icke bättre vetande recensent bandet med ”andra svenska band som This perfect day och Hardy Nilsson”. Skillnaden mellan Hardy och Tommy är främst att det är gitarristen Urban Holmberg som sjunger i det sistnämnda bandet och att texterna är på engelska.
– Ibland är det skönt att kunna slänga in ett ”baby” eller ”yeah”, menar Janne och förklarar att tiden mellan de båda banden fördelas med hjälp av ”växelbruk”.
Om två år fyller Janne 30 år. Lyssnar man på texterna till Härifrån kan man ana en förestående ålderskris.
Faktiskt inte, menar han själv.
– Att fylla 26 var ett hån, säger han däremot.
– Då kändes det som om bakdörren stängdes. Då var ungdomen över.
De nya texterna, inte minst till singeln Faller tillbaks, innehåller fler tillbakablickar än tidigare. Janne och Niclas menar själva att Härifrån är det bästa gruppen gjort.
– Texterna ger en rakare bild av vem jag är, säger Janne.
– Jag tycker att de är personligare än tidigare, berömmer Niclas.
Precis som förr kryllar dock texterna av romantik och drömmar.
– Jag försöker bygga en väg ut ur vardagen, säger Janne lite trevande.
Sedan Hardy Nilsson släppte sin förra skiva Att ha och inte ha har band som Kent och Jumper skapat ett nytt intresse för svensk pop på svenska.
Vägen borde ligga öppen för Hardy Nilssons genombrott.
Janne är noga med att poängtera att han alltid skrivit texter på svenska och att det är det enda han kan.
Men även han hoppas att Hardy Nilsson nu ska bli stora.
– Fler borde få veta, säger han.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Härifrån blev Hardy Nilssons sista skiva. Ytterligare en släpptes med Tommy 16. Janne och Niklas bildade så småningom Autorock, som bland annat gjorde en rejält sur spelning på Klubb Tussilago, som jag, Alex och Jonas och arrangerade. Just nu är det tyst om banden och medlemmarna.

Ett år utan Paul Hester

Förrförra veckan var det ett år sedan Paul Hester klev in i en park i Melbourne med ett rep i handen, med syftet att avsluta sitt liv, något som han också lyckades med. Paul Hester var trummis i Crowded House och en förgrundsfigur inom popvärlden downunder. Ogillar man skojfriska trumslagare i prickig skjorta och hatt så hade man nog svårt för Paul Hester. Själv tyckte jag att det var just hans uppenbarelse - och hans stämsång, naturligtvis - som gav Crowded House sådan dynamik.

Du var en skön snubbe, Paul. Synd att du jobbade så hårt på att upprätthålla den fasaden att du glömde bort att brotta ner dina demoner. Hoppas du har det bättre där du är nu.

Paul Hester ingick i den sista "riktiga" upplagan av Split Enz (som av min nya zeeländske kompis Greg har beskrivits som "NZ:s Gyllene Tider". Fast det är nog bara i nationell popularitet som dessa band kan jämföras; rent musikaliskt har de inte särskilt mycket gemensamt) och gick sedan vidare till Crowded House tillsammans med sångaren Neil Finn.

I juni återuppstår Split Enz för femtioelfte gången för en australienturné, med bröderna Neil och Tim Finn i spetsen. Det är den upplaga av bandet som spelade in skivan den new wave-färgade plattan True Colours 1980 som nu ger sig ut på turné.

Det är ingen vild gissning att bandet kommer att hedra Hesters minne på något sätt under turnén.

Warning Sign Martin

Coldplays Chris Martin ska döpa sin och hustrun Gwyneths nyfödda son till Moses, efter en av sina låtar. Ödmjukt av honom.

Moses är ju i och för sig fint, men du har ju så många andra titlar att välja mellan, varför tog du inte någon av dem? Här är några namnförslag, Chris, från mig till dig:

A Rush Of Blood To The Head Martin
Don´t Panic Martin
Fix You Martin
High Speed Martin
Politik Martin
The Scientist Martin
Warning Sign Martin
X&Y Martin
Yellow Martin

Bilmusik på väg

Att färdas i bil tillsammans med barn betyder möjligtvis att man är King of the road, men knappast herre över stereon. I vår bil snurrar det som brukar kallas för "pippiskivan", som är ungefär The best of Astrid Lindgren. Missnöjet når höga ljudvolymer när jag försöker smyga i något annat. Kalla mig gärna för curlingförälder eller något, men jag tycker sällan att det är värt fajten. Så Pippi rules. Eller om det är barnen.

Men det finns undantag från barnsångerna. Under ett halvt års tid snurrade till exempel Raymond & Marias debutalbum oavbrutet i bilen. Allra helst skulle singelspåret Nej! (av fyraåringen kallad "Nej-sången") spelas. Jag gillade plattan när den kom, men är numera rätt less på den. Av förståeliga skäl.

Nu är det Anna + Idde som är favoriten. Och fyraåringen nöjer sig inte enbart med att gilla musiken, hon leker artist också. Så hon är Anna medan mamma får vara Idde. Rätt rart.

Men i morse fick jag spela Scissor sisters hela vägen till dagmamman. Ingen protesterade. Det finns kanske hopp för dagens unga ändå.

Big Star-hyllning!

Vad sägs om den här låtlistan och de här banden?

Back of a Car - Gin Blossoms
Nightime - Afghan Whigs
Ballad of El Goodo - Matthew Sweet
Don't Lie to Me - Juliana Hatfield
You Get What You Deserve - Idlewild
Give Me Another Chance - Whiskeytown
When My Baby's Beside Me - Kelly Willis
Jesus Christ - Teenage Fanclub
What's Going On? - Posies
Thirteen - Wilco
Hot Thing - Big Star

Japp, detta är vad som finns på hyllningsplattan till Big Star. Skivan, som fått namnet Big star, small world och som släpps i maj, har legat färdig i sju år, men släpps först nu. Notera att åtminstone två av banden - Afghan Whigs och Whiskeytown - har hunnit lägga av sedan inspelningen av skivan. Och halva Posies ingår som bekant numera i Big Star.

Här skriver Billboard om skivan.

Raconteurs byter namn

The Raconteurs, Jack Whites och Brendan Bensons nya band, döper om sig till The Saboteurs, uppger NME. Åtminstone i Australien. Där finns det nämligen redan ett jazzband som kallar sig The Raconteurs.

I resten av världen fortsätter de att kalla sig sitt ursprungliga, svåruttalade namn.

Historien är full av roliga stölder eller rättighetstjafs kring namn. Minns Nirvana. Eller Suede (som fick kalla sig The London Suede i USA).

Allra roligast är Peaches, som var namnet på både en svensk barngrupp och den kanadensiska porriga electrostjärnan. Undrar hur många föräldrar som satte kaffet i halsen när de fick höra sina telningar spela Fuck the pain away istället för Rosa helikopter?

Här finns en radiokanal med artister som spelar musik med artister som delar sitt namn eller låttitel med andra artister.

Radiohead i mitt huvud

Alex sms:ar från Buenos Aires och frågar vilka tre Radiohead-plattor jag tycker att han bör skaffa. Skivorna är tydligen billiga där. Jag rekommenderar honom att köpa The Bends, Kid A och Hail to the thief. Då har han liksom täckt in alla tidsperioder in the life and times of Radiohead.

Jag har inte ägnat Radiohead en tanke på väldigt länge, faktiskt inte sedan konserten i Hultsfred för två år sedan. Den var fruktansvärt bra; så bra att den kändes som en grande finale. Bandet spelade verkligen allt jag ville höra och lyckades knyta ihop den tidiga indierocken med de märkliga ljudexperimenten från de senare skivorna. Alla bitar föll på plats. Men efter det var jag mätt och nöjd. Så Radiohead placerades i frysboxen.

Tills för två veckor sedan, då jag under min egen tillfälliga frigörelse från den här fuktskadade fläcken på kartan som kallas Sverige fick höra Fake plastic trees flera gånger under en och samma vecka. Den verkar vara populär i Thailand.

Allra bäst var den då den framfördes av en kvinnlig trubadur på restaurangen Drunken flower under vår sista kväll i Chiang Mai. Hon sjöng otroligt vackert, samtidigt som det var uppenbart att engelskan inte var hennes språk. Så det lät ungefär som när man var fem år och försökte härma låtarna som spelades på radion. Eller som när Eilert Pilarm tolkar Elvis. Väldigt rart och fint. Thom Yorke skulle ha gillat det.

Så det känns som ett lustigt sammanträffande att Alex frågar efter Radiohead just nu. Jag kanske borde plocka fram plattorna igen.

Radiohead arbetar för övrigt på en ny skiva. Men när den kommer, vad den heter eller hur den kommer att låta verkar inte ens medlemmarna själva veta.

Moz is in the radhus

Så landade till slut Morrissey i radhuset. Och nu har han barrikaderat det och spikat igen fönstrena och sitter vid stereon med det där maskingeväret från omslaget till You are the quarry riktat mot mig. Så fort tonerna av At last I am born har klingat ut lyfter han det och tvingar mig att spela hela Ringleader of the tormentors från början en gång till. Jag gör som han befaller. Moz säger man inte emot. Inte ens utan maskingevär.

Om man - som tidigare diskuterats här - lyckas bortse från barnkörerna så är Ringleader of the tormentors ett stortartat album, fullt av klassiska Moz-oneliners. Hur bär han sig åt för att skriva sådana texter?

"A working-class face glares back att me from the glass, and lurches: 'forgive me, on the streets I ran, turned sickness into popular songs'"

Eller:

"I live the life, I feel the pain, to sing the song, to tell the tale, I wish I´d never even heard the song"

Och ja, det finns många, många fler. Morrissey är min vän.

Fredag: En pensionärs bekännelser

Den 31 december 1998 fyllde jag 25 år. En gigantisk ålder för människan i allmänhet, men rockskribenten i synnerhet, tyckte jag då. Denna händelse manifesterades genom den här krönikan i VLT. Visst kan man fnissa - eller asgarva - åt brådmogenheten. Men någonstans gömmer det sig en poäng i texten.

-----------------------------------

Länge var jag av åsikten att 25 var den perfekta pensionsåldern för en rockskribent. Popmusik och ungdomskultur går ju hand i hand och ska därför inte kommenteras eller bevakas av åldringar som omöjligen kan hänga med i vad ungarna på gatan sysslar med. Det går inte att skaffa sig kunskap i ämnet popmusik enbart genom att läsa New Musical Express och kolla på MTV; man måste äta, sova och leva popmusik. Och det gör man inte efter 25.
Trodde jag.
Jag hade bestämt mig för att i min sista krönika elakt hoppa på mina medelålders kollegor som inte har vett nog att inse sina egna begränsningar och sluta i tid.
Men nu står jag där själv.
I dag fyller jag 25 år.

Principer är inga principer om man inte kan ändra på dem. Redan nästa vecka kommer jag att med all sannolikhet sitta och se självgod ut på min bildbyline. Kanske kommer jag skriva om någon obskyr singel jag hittat i någon skum källarlokal i min jakt på den perfekta skivan eller så kommer jag försöka förklara det stora i att sortera skivsamlingen i bokstavsordning.
Ty jag är långt ifrån klar med detta. Det är för roligt, helt enkelt. När det handlar om musik intalar jag mig att jag fortfarande är 18.

Men visst kan jag lite självkritiskt tycka att det emellanåt vore bra med lite nytt, friskt blod då det gäller bevakningen av popmusik. I pop-Sverige finns ett fåtal pennor som skriver om allt som händer och som har gjort det så länge man kan minnas.
Även de försvarar sig kanske med att de känner sig som 18 då det handlar om musik.
Men det är ju inte riktigt sant.
Det är möjligt att man kan hålla glöden någotsånär vid liv om man går in för det till hundra procent, men man kan aldrig hitta storheten i Aqua´s Barbie Girl eller en ny singel med East 17 om man är 25 år gammal eller äldre. Det går liksom inte att förstå.
Och så länge det sitter en klump gamla rävar till rockskribenter och klappar sig nöjt på magen kommer vi förmodligen aldrig få chansen att upptäcka något annat än Bruce Springsteen, Ebba Grön och Bob Dylan. Därför vore det kanske rimligt att införa någon sorts pensionsålder för rockskribenter.

Ju äldre man blir, desto trognare blir man sina hjältar. I dag skulle jag aldrig komma på tanken att säga att jag gillade Dylan om jag inte hade åtminstone femton Dylan-CD i samlingen.
Då man var yngre kunde man ledigt satsa sina sista slantar på de senaste singlarna (jag minns ännu känslan att handla fem vinylsinglar för en hundring!) istället för att bry sig om de dyra LP-skivorna. Tracks-listans inverkan på musiksmaken var obegränsad och popmusik hade kort livslängd. Det som gällde den ena veckan kunde vara stendött nästa.
I dag köper jag CD-skivor med 70-minuters speltid och använder dem som bakgrundsljud till min vardag. Jag låter dessvärre alltmer sällan en tre minuters poplåt röra om i mitt liv.
Men även om jag aldrig mer kommer kunna förstå vad 18-åringarna har för smak så är min kärlek till popmusiken minst lika passionerad som deras. Det är bara perspektivet som förändrats.
”Age is nothing but a number”, som någon sade. Pensionsåldern får vänta ett tag till.
Gott nytt 1999.


-----------------------------------

Jag äger numera, drygt sju år senare, en skiva med Bob Dylan: Another side of Bob Dylan. Den är riktigt bra. Måste jag motvilligt erkänna.

Knäckebrödssoul

Här kan du läsa min intervju med Eric Gadd, som publiceras i dagens VLT.

Hello, I´m Ray Charles

Tack vare internetbutiker går det ganska bra att hänga med i skivutbudet, fastän man bor i radhus och lever vuxenliv. Min musikkonsumtion är fortfarande ganska hög, fastän jag inte längre har tid att springa i butikerna vid St Eriksplan.

Betydligt värre är det med filmer. Mina biobesök under de fyra senaste åren går att räkna på bägge händernas fingrar. Så tack gode Gud för min dvd-spelare.

Och tack vare resan till piratkopieringens förlovade land häromveckan har jag nu lyckats se en film som faktiskt fortfarande går på bio: Walk the line.

Johnny Cash är en fascinerande filur: en mästerlig sångare och låtskrivare och själva definitionen av ordet pondus. Och historien om kärleken mellan honom och June Carter kan röra en råbarkad outlaw till tårar.

I mitt hem hänger porträttet på Johnny Cash strax intill den inramade bilden på Elvis. Så mycket gillar jag honom.

Även om Walk the line är utmärkt underhållning och ett fint porträtt av countrymusikens vackraste par, så är den också ytterligare ett exempel i raden på hur svårt det är att göra verklighetsbaserade filmer om artister.

Problemet är att alla verkar utgå från samma manus: först en skildring av barndomen, gärna med en traumatisk händelse som krydda. Sedan ett hopp till sen ungdom (som huvudrollsinnehavaren egentligen är för gammal för att gestalta) där man ser hur den unge artisten för första gången kolliderar med den cyniska musikindustrin, men lyckas få den på fall, tack vare sin gudomliga talang. Sedan kommer berömmelsen och strax därefter knarket, destruktionen och förfallet. Och så kommer kärleken och avgiftningen och sedan ett lyckligt slut med återvunnen framgång och ändlös kärlek.

Walk the line är en bra film, men egentligen bara en vit version av Ray.

Morrissey älskar alla barnen

"Vad är det med barnkörer som är så himla speciellt? Varför måste alla plötsligt ha det?", säger Anna med anledning av Morrisseys nya skiva Ringleader of the tormentors.

Hon fick den i födelsedagspresent i dag.

"Har man barn som sjunger hemma dagarna i ända så vill man ju inte lyssna på popmusik med barnkörer", anser hon.

Nej, vi lyssnar ju på popmusik för att hålla oss unga, trots att vi för länge sedan har klivit in i vuxenvärlden. Så barnkörer går bort. I synnerhet på en platta med Morrissey.

Vad jag tycker om Ringleader... får jag berätta någon annan dag. Jag har inte hunnit till skivaffären ännu. Men omslag är fint. Och You have killed me är ett strålande exempel på Morrissey då han är som mest inställsam.

Jodå...

...det gick vägen! Jag råkade bli lite sen till min morgonintervju, vilket innebar att jag fick tid att ringa till Ticnet. Så nu är jag lycklig innehavare av två stycken ståplatsbiljetter till Pet Shop Boys konsert på Cirkus i juni. Ticnet, vanligtvis en ständig källa till irritation, skötte sig klanderfritt. Tack och bock.

Man kan förstås fråga sig över poängen med att ha ståplats på en konsert med ett band där medlemmarna har passerat 50.

Fast jag undviker den frågan. Det är ju Pet Shop Boys. På med dansskorna!

Sisådär tolv timmar kvar

I morgon bitti smäller det! Klockan 9.00 släpps biljetterna till konserten med Pet Shop Boys på Cirkus den 16 juni. Kan du förstå hur stort det här är? Pet Shop Boys! På Cirkus!!!

Under den sista dagen i Chiang mai köpte jag PSB:s live-dvd Somewhere från 1997, som är en inspelning från Savoy, en liten teaterlokal i West end. På den bevisar duon att den faktiskt inte är dömd att för evigt spela i globar och ishallar. Den akustiska versionen av Rent är en riktig rysare.

Naturligtvis sitter jag i en intervju i morgon klockan 9. Och jag kan ju ogärna avbryta för att säga "ursäkta, jag måste gå och boka konsertbiljetter", vuxen som jag är. Eller kan jag det?

Håll tummarna för att min bulvan Original Mats klarar biffen.

The Catheters blir The Tall Birds

"Criting artistic differences the band broke up in may, and in june reformed without me, and they'd got a different namn", sjunger Ben Folds i Army, en av de bästa låtar som Ben Folds Five någonsin spelade in.

Det är historien om många band som berättas i dessa enkla rader.

Det senaste är The Catheters, slyngelpunkrockarna från Seattle, som först lade först av, för att sedan återförenas som The Tall Birds. Fast då utan gitarristen Derek Mason.

Möjligen taskigt för Derek, men uppenbart ett glädjande besked för resten av världen. Låtarna som går att ladda ner från Tall Birds My space-sida påminner mycket mer om svänget från smått legendariska Catheters-plattan Static delusions and stone still days än om det trista metalmanglet från svanesången Howling... and it grows and grows!!!.

En platta ska spelas in under sommaren och sedan ska bandet turnéra och åter turnéra. Uppenbarligen har gitarristen Leo Gebhart bott en period mellan banden i Sverige, så vi kan väl hoppas på ett besök här.

The Catheters uppträdde sist av alla på en Hultsfredsfestival för några år sedan och de spelade både skjorta och brallor av allt annat som tidigare stått på en scen under festivalen. Sångaren Brian Standeford tog bokstavligen i så att han kräktes. Hade bara några fler festivalbesökare orkat hålla sig uppe så skulle förmodligen Stora Dansbanan förvandlats till en hög med träflisor medan morgonsolen gick upp över Småland. Om jag skulle jag göra en topp-tio-lista över mina bästa konsertupplevelser skulle den hamna där.

This bitch bites

Det här har ju ingenting med vare sig Elvis eller radhuset att göra, men det är rätt kul. Ännu en viktig seger för rättvisan.

Back to life, back to reality

Redan på Kastrup blev vi förvarnade, fast vi ville väl inte riktigt tro det. Men när vi gled ner genom molnen mot landningsbanan på Arlanda fick vi se det med egna ögon: snö.

Snö!!!!!!

Vi tyckte ju att vi hade planerat det här så bra. Bort från snön och kylan till värmen och ljuset för att sedan återvända hem till våren, som skulle infunnit sig medan vi lögade oss i Thailand. Men något gick snett. Vägen in till stan med flygbussen kändes som en resa genom Östtyskland på 1980-talet. Grå grå grå grå, som Brasse sjöng.

Väl hemma i radhuset spelade dock vädret ingen roll. Vår lilla välkomstkommitté strålade starkare än solen i Sahara.

När sedan hela den återförenade familjen dansade till Primal Screams Give out but don´t give up i vardagsrummet var livet en fest igen. Fast utan palmer.