Fredag: Ebbot

Det här är en krönika från hösten 1996, strax efter Soundtrack of our lives albumdebut och strax efter ett av mina första möten med the mighty Ebbot.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

”I start counting the leaves, while everybodys behind”.
Under en tvåårsperiod vaknade jag ett oräkneligt antal morgnar av att göteborgsbandet Union carbide productions Golden age spelades på andra sidan väggen.
”It´s no use asking when you pray that all you need is love”.
På helgerna pendlade min granne till Göteborg där han hade sitt hem. I studentrummet intill mitt hade han dock sin skivsamling och när han bodde där under veckorna försåg han mig med högljudd rock´n roll från sin stereo. Helst av allt spelade han Union carbide productions skiva From influence to ignorance.
Ibland lät han CD:n vila och spelade istället själv på sin gitarr. Han behärskade inte särskilt många ackord men inledningsriffet till Golden age satt exakt som det gjorde på skivan.
När min granne talade om UCP-sångaren med det besynnerliga namnet Ebbot fick han något drömmande i blicken. Han hade sett Union carbide spela på Gröna scenen på Roskildefestivalen 1991.
- Ebbot hade randiga piratbyxor och bar överkropp. Allt kändes så annorlunda, berättade han hänfört.
Själv lyssnade jag helst på Happydeadmen och Bear Quartet och annat som kändes alternativt och rätt. Min granne lät sig dock inte imponeras av svårmodig svensk indie utan hyste en rak och ärlig kärlek till rock´n roll.
Vid den här tiden hade Union carbide productions splittrats. Sedan den förväntade framgången med det Steve Albini-producerade albumet Swing uteblivit hade medlemmarna skilts åt 1992.
Min granne fortsatte dock att älska deras musik. Han var den enda jag kände som spelade Union carbide productions. Och så är det ju; bra musik överlever.

När Ebbot i somras skivdebuterade med sitt nya band The Soundtrack of our lives genomgick den svenska rockpressen en märklig förvandling. Union carbide productions erhöll postumt epitetet ”Sveriges bästa rockband” och majoriteten av landets rockskribenter förklarade stolt att de minsann hade samtliga UCP-skivor i samlingen.
The Soundtrack of our lives fick en sommarhit med Instant repeater 99 och Ebbots nya band hyllades som det stora hoppet inom svensk rock.
Det ligger prestige i att ha koll och få ville erkänna att de själva missade – eller rent av bespottade – Union carbide productions när det begav sig. Vid den tiden var det mer populärt att lyssna på funkhårdrock och engelska shoegazer-band än att erkänna att man uppskattade rock´n roll. Själv förnekade jag att rocken överhuvudtaget existerade som konstform. Jag trodde att det låg någon sorts poäng i att välja en sida att identifiera sig med – rock eller pop.
Med facit i hand kan jag konstatera att Union carbide productions låtar klarat sig bättre undan tidens tand än Happydeadmens. Jag satsade så att säga på fel häst, vilket förvisso inte var någon ny upplevelse för mig.

Förra onsdagen spelade The Soundtrack of our lives inför ett fullsatt Gino i Stockholm. Lysande förbandet Souls hade redan golvat publiken och jag funderade på att gå hem när Ebbot klev in i strålkastarljuset och gjorde den mest magnifika entré jag någonsin sett på en musikscen. Iklädd vit overall med uppfälld krage och med bälte och knappar i guld rusade denna lätt överviktige medelålders fram till scenkanten för att skaka hand med publiken. Till tonerna av Four ages (part II) slängde han sig sedan ut i luften och lät sig fångas upp av publikens armar.
Efter det följde en dryg timmes kaotiskt show ackompanjerad av bländande rock´n roll. Ebbot klättrade på inredningen, kysste publiken och sjöng som om varje ton vore hans sista.
Elvis log i sin himmel.
Jag må vara en förutsägbar ja-sägare till musikskribent; men detta var en av de roligaste konserter jag bevistat. Och det spelar ingen roll att jag inte har kunskapen att referera till The Stooges eller MC5; det spelar ingen roll att allt jag hört av Union carbide productions är From influence to ignorance genom en tunn studentrumsvägg.
Bra musik är bra musik. Och bra musik lever i all oändlighet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det har blivit åtskilliga möten med Ebbot sedan dess. Soundtrack of our lives är ett av de band jag har sett live flest gånger. Jag fick för mig att de i samband med samlingsplattan A present from the past skulle ta lite ledigt en tid, men de verkar just nu turnéra för fullt. Nästa vecka släpps gitarristen Ian Perssons soloplatta.