Fredag: Hardy Nilsson

Under större delen av 1990-talet hette mina idoler Hardy Nilsson, som förenade powerpoprefränger med glesbygdsromantiska texter om ensamhet. Fortfarande är det få som spöar dem när det gäller pop på svenska. Jag har skrivit mängder av artiklar om skellefteåbandet. Den här publicerades i VLT i slutet av 1996 inför gruppens tredje fullängdare Härifrån. Intervjun gjordes hemma i mitt kök, i den andrahandslägenhet jag bodde i då.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Popmusik är som alkohol. Den inger en fantastisk känsla av romantik.
Orden kommer från Janne Pettersson, sångare i popbandet Hardy Nilsson.
Han rättar till luggen, tar en klunk pulverkaffe och funderar över sin egen liknelse. Han ser rätt nöjd ut.
Med sin nya singel Faller tillbaks har Hardy Nilsson tagit ytterligare ett litet steg närmare den perfekta poplåten. För varje skiva har gruppen tagit ett litet sådant steg framåt. Sedan debutsingeln 1973 har Hardy Nilsson envist klättrat uppåt. Popsång, Mer än ögonen kan se, Hela hjärtat mitt och Månens syster.
Listan är lång och Janne Pettersson har all anledning att vara nöjd.
När andra band drömmer om storstaden längtar Hardy Nilsson bara bort till något annat någon annanstans. Medan Per Gessle sjunger om flickan i en Cole Porter-sång längtar Janne Pettersson efter kärlek. Efter någon.
Hardy Nilssons är svåra att datummärka. Ett tidlöst berättande och en mängd tänkvärda ordvändningar gör att gruppens texter inte stannar upp och blir naiva kärlekstexter.
För den som definierar romantik med nattliga bilfärder, ändlöst TV-tittande och svåråtkomliga singelbaksidor är Hardy Nilsson ett språkrör.
I januari släpps det som ska bli Hardy Nilssons genombrott; gruppens tredje album Härifrån.
Föregångarna Är det värt det? (1993) och Att ha och inte ha (1994) har sålts i blygsamma upplagor.
Nu har skelleftebandet bytt skivbolag från lilla A west side fabrication till multinationella MCA, en etikett de delar med bland andra Kent, Weezer och Posies. Förutsättningarna för ett genombrott har förbättrats avsevärt.
– Det är viktigt att byta människor då och då, säger gitarristen Niclas Marklund om skivbolagsbytet.
Skillnaden är inte stor mellan de båda skivbolagen, menar han och rycker på axlarna.
– Vi kanske får mer pengar och mer PR nu, säger Niclas.
MCA kom över en demokassett med bandet och frågade om de ville spela in en skiva. Medlemmarna accepterade. Svårare än så var det inte.
– Det är aldrig någon som lagt sig i vad vi gör, säger Janne och antyder att han är trött på debatten om att den konstnärliga integriteten bäst skulle bevaras på ett litet skivbolag.
– MCA är liberala. De låter oss göra vad vi vill.
De stora pengarna lär dock vänta på sig. För tillfället är både Janne och Niclas arbetslösa. Tillsammans med en kamrat delar de en 17 kvadratmeter stor studentlägenhet.
– Skivbolagen verkar räkna med att vi har någon sorts försäkring, säger Niclas som stämplar för att få hushållskassan att gå ihop.
Titelspåret på nya skivan handlar om flykten från hemstaden Skellefteå. Tre femtedelar av bandet bor i dag i Stockholm.
– Vi flyttade inte från Skellefteå för musikens skull, utan för att vi var uttråkade. Man gör inget där, berättar Niklas.
Nu sitter han och tittar ut genom köksfönstret och ser regnet slå mot rutan. Tepåsen doppas omsorgsfullt i koppen.
Även om de inte medger det själva så verkar det norrländska sitta djupt rotat. Janne och Niclas sitter länge tysta och funderar innan de öppnar munnen. Frågor av analytisk karaktär besvaras med ett kort ”jo, kanske” medan enklare samtalsämnen kan mynna ut i essäliknande utläggningar.
– Det går inte att prata om varför man spelar popmusik. Varför skriver du artiklar? frågar Janne retoriskt.
Tidigare har Hardy Nilsson varit känt som bandet med de många gitarristerna.Sedan den förra skivan har Lars Hall slutat och därmed reducerat skaran strängbändare till tre. Avhoppet har gjort beslutsprocessen kortare och Janne och Niclas menar att Hardy Nilsson 1996 känns mer som ett riktigt band.
– Vi är ett jävligt otåligt band med många starka viljor, säger Janne.
– Ingen av oss kan använda en lödkolv, flikar Niclas in.
Förra sommaren bjöd Hardy Nilsson på ett av Hultsfredsfestivalens mer minnesvärda ögonblick. Gruppens framträdande på Pampas-scenen avslutades med att gitarristen Ken Stringfellow från amerikanska The Posies klev in på scenen och spelade med i extranumret Amerika. Iklädd rosa klänning och med illröd frisyr tog han all uppmärksamhet från svenskarna.
En relation var född. Varje gång Posies spelat i Sverige sedan dess har amerikanerna varit ivriga med att skicka hälsningar till ”Sveriges bästa band; Hardy Nilsson”.
När det blev dags att spela in nya skivan erbjöd sig Posies andre gitarrist Jon Auer att producera. När studion bokats visade det sig att amerikanernas almanacka var fullbokad. Jon Auer fick nöja sig med att spela solo på låten Blundar & bränner.
– Lyssna, säger Janne och höjer ett pekfinger när låten spelas på stereon i rummet intill.
En ylande gitarr skär låten mitt i tu.
– Det här är bra, säger Niclas och nickar.
Förhoppningsvis ska banden göra något tillsammans i framtiden.
Hardy Nilsson är egentligen inte ett band, utan två. De fem medlemmarna spelar även tillsammans i Tommy 16, vilket skapat en del förvirring bland svenska musikkritiker. När Tommy 16:s debutplatta Shauna släpptes förra hösten jämförde till och med en icke bättre vetande recensent bandet med ”andra svenska band som This perfect day och Hardy Nilsson”. Skillnaden mellan Hardy och Tommy är främst att det är gitarristen Urban Holmberg som sjunger i det sistnämnda bandet och att texterna är på engelska.
– Ibland är det skönt att kunna slänga in ett ”baby” eller ”yeah”, menar Janne och förklarar att tiden mellan de båda banden fördelas med hjälp av ”växelbruk”.
Om två år fyller Janne 30 år. Lyssnar man på texterna till Härifrån kan man ana en förestående ålderskris.
Faktiskt inte, menar han själv.
– Att fylla 26 var ett hån, säger han däremot.
– Då kändes det som om bakdörren stängdes. Då var ungdomen över.
De nya texterna, inte minst till singeln Faller tillbaks, innehåller fler tillbakablickar än tidigare. Janne och Niclas menar själva att Härifrån är det bästa gruppen gjort.
– Texterna ger en rakare bild av vem jag är, säger Janne.
– Jag tycker att de är personligare än tidigare, berömmer Niclas.
Precis som förr kryllar dock texterna av romantik och drömmar.
– Jag försöker bygga en väg ut ur vardagen, säger Janne lite trevande.
Sedan Hardy Nilsson släppte sin förra skiva Att ha och inte ha har band som Kent och Jumper skapat ett nytt intresse för svensk pop på svenska.
Vägen borde ligga öppen för Hardy Nilssons genombrott.
Janne är noga med att poängtera att han alltid skrivit texter på svenska och att det är det enda han kan.
Men även han hoppas att Hardy Nilsson nu ska bli stora.
– Fler borde få veta, säger han.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Härifrån blev Hardy Nilssons sista skiva. Ytterligare en släpptes med Tommy 16. Janne och Niklas bildade så småningom Autorock, som bland annat gjorde en rejält sur spelning på Klubb Tussilago, som jag, Alex och Jonas och arrangerade. Just nu är det tyst om banden och medlemmarna.