Radiohead i mitt huvud

Alex sms:ar från Buenos Aires och frågar vilka tre Radiohead-plattor jag tycker att han bör skaffa. Skivorna är tydligen billiga där. Jag rekommenderar honom att köpa The Bends, Kid A och Hail to the thief. Då har han liksom täckt in alla tidsperioder in the life and times of Radiohead.

Jag har inte ägnat Radiohead en tanke på väldigt länge, faktiskt inte sedan konserten i Hultsfred för två år sedan. Den var fruktansvärt bra; så bra att den kändes som en grande finale. Bandet spelade verkligen allt jag ville höra och lyckades knyta ihop den tidiga indierocken med de märkliga ljudexperimenten från de senare skivorna. Alla bitar föll på plats. Men efter det var jag mätt och nöjd. Så Radiohead placerades i frysboxen.

Tills för två veckor sedan, då jag under min egen tillfälliga frigörelse från den här fuktskadade fläcken på kartan som kallas Sverige fick höra Fake plastic trees flera gånger under en och samma vecka. Den verkar vara populär i Thailand.

Allra bäst var den då den framfördes av en kvinnlig trubadur på restaurangen Drunken flower under vår sista kväll i Chiang Mai. Hon sjöng otroligt vackert, samtidigt som det var uppenbart att engelskan inte var hennes språk. Så det lät ungefär som när man var fem år och försökte härma låtarna som spelades på radion. Eller som när Eilert Pilarm tolkar Elvis. Väldigt rart och fint. Thom Yorke skulle ha gillat det.

Så det känns som ett lustigt sammanträffande att Alex frågar efter Radiohead just nu. Jag kanske borde plocka fram plattorna igen.

Radiohead arbetar för övrigt på en ny skiva. Men när den kommer, vad den heter eller hur den kommer att låta verkar inte ens medlemmarna själva veta.