Fredag: En pensionärs bekännelser

Den 31 december 1998 fyllde jag 25 år. En gigantisk ålder för människan i allmänhet, men rockskribenten i synnerhet, tyckte jag då. Denna händelse manifesterades genom den här krönikan i VLT. Visst kan man fnissa - eller asgarva - åt brådmogenheten. Men någonstans gömmer det sig en poäng i texten.

-----------------------------------

Länge var jag av åsikten att 25 var den perfekta pensionsåldern för en rockskribent. Popmusik och ungdomskultur går ju hand i hand och ska därför inte kommenteras eller bevakas av åldringar som omöjligen kan hänga med i vad ungarna på gatan sysslar med. Det går inte att skaffa sig kunskap i ämnet popmusik enbart genom att läsa New Musical Express och kolla på MTV; man måste äta, sova och leva popmusik. Och det gör man inte efter 25.
Trodde jag.
Jag hade bestämt mig för att i min sista krönika elakt hoppa på mina medelålders kollegor som inte har vett nog att inse sina egna begränsningar och sluta i tid.
Men nu står jag där själv.
I dag fyller jag 25 år.

Principer är inga principer om man inte kan ändra på dem. Redan nästa vecka kommer jag att med all sannolikhet sitta och se självgod ut på min bildbyline. Kanske kommer jag skriva om någon obskyr singel jag hittat i någon skum källarlokal i min jakt på den perfekta skivan eller så kommer jag försöka förklara det stora i att sortera skivsamlingen i bokstavsordning.
Ty jag är långt ifrån klar med detta. Det är för roligt, helt enkelt. När det handlar om musik intalar jag mig att jag fortfarande är 18.

Men visst kan jag lite självkritiskt tycka att det emellanåt vore bra med lite nytt, friskt blod då det gäller bevakningen av popmusik. I pop-Sverige finns ett fåtal pennor som skriver om allt som händer och som har gjort det så länge man kan minnas.
Även de försvarar sig kanske med att de känner sig som 18 då det handlar om musik.
Men det är ju inte riktigt sant.
Det är möjligt att man kan hålla glöden någotsånär vid liv om man går in för det till hundra procent, men man kan aldrig hitta storheten i Aqua´s Barbie Girl eller en ny singel med East 17 om man är 25 år gammal eller äldre. Det går liksom inte att förstå.
Och så länge det sitter en klump gamla rävar till rockskribenter och klappar sig nöjt på magen kommer vi förmodligen aldrig få chansen att upptäcka något annat än Bruce Springsteen, Ebba Grön och Bob Dylan. Därför vore det kanske rimligt att införa någon sorts pensionsålder för rockskribenter.

Ju äldre man blir, desto trognare blir man sina hjältar. I dag skulle jag aldrig komma på tanken att säga att jag gillade Dylan om jag inte hade åtminstone femton Dylan-CD i samlingen.
Då man var yngre kunde man ledigt satsa sina sista slantar på de senaste singlarna (jag minns ännu känslan att handla fem vinylsinglar för en hundring!) istället för att bry sig om de dyra LP-skivorna. Tracks-listans inverkan på musiksmaken var obegränsad och popmusik hade kort livslängd. Det som gällde den ena veckan kunde vara stendött nästa.
I dag köper jag CD-skivor med 70-minuters speltid och använder dem som bakgrundsljud till min vardag. Jag låter dessvärre alltmer sällan en tre minuters poplåt röra om i mitt liv.
Men även om jag aldrig mer kommer kunna förstå vad 18-åringarna har för smak så är min kärlek till popmusiken minst lika passionerad som deras. Det är bara perspektivet som förändrats.
”Age is nothing but a number”, som någon sade. Pensionsåldern får vänta ett tag till.
Gott nytt 1999.


-----------------------------------

Jag äger numera, drygt sju år senare, en skiva med Bob Dylan: Another side of Bob Dylan. Den är riktigt bra. Måste jag motvilligt erkänna.