Hello, I´m Ray Charles

Tack vare internetbutiker går det ganska bra att hänga med i skivutbudet, fastän man bor i radhus och lever vuxenliv. Min musikkonsumtion är fortfarande ganska hög, fastän jag inte längre har tid att springa i butikerna vid St Eriksplan.

Betydligt värre är det med filmer. Mina biobesök under de fyra senaste åren går att räkna på bägge händernas fingrar. Så tack gode Gud för min dvd-spelare.

Och tack vare resan till piratkopieringens förlovade land häromveckan har jag nu lyckats se en film som faktiskt fortfarande går på bio: Walk the line.

Johnny Cash är en fascinerande filur: en mästerlig sångare och låtskrivare och själva definitionen av ordet pondus. Och historien om kärleken mellan honom och June Carter kan röra en råbarkad outlaw till tårar.

I mitt hem hänger porträttet på Johnny Cash strax intill den inramade bilden på Elvis. Så mycket gillar jag honom.

Även om Walk the line är utmärkt underhållning och ett fint porträtt av countrymusikens vackraste par, så är den också ytterligare ett exempel i raden på hur svårt det är att göra verklighetsbaserade filmer om artister.

Problemet är att alla verkar utgå från samma manus: först en skildring av barndomen, gärna med en traumatisk händelse som krydda. Sedan ett hopp till sen ungdom (som huvudrollsinnehavaren egentligen är för gammal för att gestalta) där man ser hur den unge artisten för första gången kolliderar med den cyniska musikindustrin, men lyckas få den på fall, tack vare sin gudomliga talang. Sedan kommer berömmelsen och strax därefter knarket, destruktionen och förfallet. Och så kommer kärleken och avgiftningen och sedan ett lyckligt slut med återvunnen framgång och ändlös kärlek.

Walk the line är en bra film, men egentligen bara en vit version av Ray.