Fredag: Afghan Whigs
I tisdags var det exakt tio år sedan den här intervjun med John Curley i Afghan Whigs publicerades i VLT. Egentligen ville jag ju träffa Greg Dulli, men små landsortsblaskor får hålla till godo med basisten. Han var en cool kille, John, även om det där med knarket ju var lite fånigt. Men han ville väl imponera på den aningen naiva 22-åringen som satt framför honom. Han lyckades nog lite.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Sex, droger & Afghan Whigs
The Afghan Whigs är på turné. Stockholm är bara en i raden av städer som passerar utanför bussfönstret. Bandets basist John Curley försöker febrilt komma på något snällt att säga om vår huvudstad, men blir tvungen att erkänna att ”well you know, alla ställen ser likadana ut”.
- Men alla verkar väldigt snälla.
På lite drygt en månad ska Cinncinatti-kvartetten avverka konserter i europas större städer. För drygt en månad sedan släpptes gruppens femte album Black love och den här turnén är ett sätt för bandet att plugga in skivan inför sommarens festivalspelningar. I juni spelar de på Hultsfredsfestivalen.
Men nu sitter John Curley i sin loge på Gino i Stockholm och gör sitt bästa för att svara på frågor om bandet. Det är några timmar kvar till kvällens konsert.
Afghan Whigs är först och främst sångaren Greg Dullis band. Han skriver alla låtar, han spelar gitarr och han producerar gruppens skivor. Greg Dulli är Afghan Whigs.
Den storväxte basisten kliar sig i skägget. Han håller naturligtvis inte med mig.
- Nej, det tycker jag inte. Afghan Whigs är allas band.
”Alla” innefattar förutom John och Greg även gitarristen Rick McCollum och trummisen Paul Buchignani. Paul kom med i bandet i slutet av 1994, men övriga medlemmar har hållit ihop sedan 1988.
Historien om hur Afghan Whigs bildades har ett visst underhållningsvärde. Greg läste filmhistoria vid universitetet i Cincinnatti. På en fest där lärde han känna Rick, som ville starta ett band. Kvällen blev lång och blöt och slutade med att Greg och Rick hamnade i varsin fyllecell.
- En vecka senare kom jag med i bandet, berättar John och skrattar år händelsen.
Var det kanske detta fängelsebesök som inspirerade Greg att skriva What jail is like till gruppens förra skiva Gentlemen?
- Nej, den är snarare en metafor över ett av Gregs förhållanden.
Precis som gruppens tidigare album handlar den nya skivan Black love om relationer. Men jämför man ett förhållande med ett fängelse är det knappast lycklig kärlek man sjunger om. Greg Dullis tankar är svarta av tvångstankar och olyckliga romanser. Han inleder Black love med orden ”Tonight I say goodbye to everyone who loves me”.
- Black love handlar om de mörkare sidorna av relationer, berättar John. Det som är mörkare är mer verkligt, mer intressant än det som är glatt och bekymmersfritt.
Är Greg verkligen så deppig och pessimistisk som man kan tro av texterna?
- Nej, det är han inte. Det du hör är nog en förstärkt version av Greg.
John tar en klunk ur sitt vattenglas.
- Men det är klart, han är ju inte direkt Bobby Mcferrin, säger han och börjar leende nynna på Don´t worry be happy.
1990 skrev Afghan Whigs kontrakt med skivbolaget Sub Pop i Seattle. Samma skivbolag har varit språngbräda för band som Soundgarden och Nirvana och därför blivit kallatför grungens moder.
Var Afghan Whigs någonsin en del av grungescenen?
John skakar på sitt stora huvud.
- Nej, alla de band som betydde något för Seattle-scenen hade lämnat Sub Pop när vi släppte vår första skiva där.
Om skräniga gitarrer och pessimistiska, inåtvända texter är viktiga element för grungen så är Afghan Whigs helt klart en del av den scenen. Men Afghan Whigs blandar upp sin rockmusik med soul, funk och pop och hittar något helt eget.
- Vi låter inte som dem. Vi är mer influerade av band som Black Sabbath och MC5.
Dessutom är Afghan Whigs snyggare. På scen är kostymer vanligare än jeans och rutiga flanellskjortor.
- Vi vill se bra ut. Vi vill placera oss lite ovanför publiken. Vi vill bjuda på en show, förklarar John.
1993 släppte Afghan Whigs sin sista skiva på Sub Pop, Uptown Avondale, som var en skiva med soulcovers. En konsert med Afghan Whigs innehåller för det mesta någon gammal soulklassiker. Soundtracket till Uma Thurmans nya film, Beautiful girls, innehåller gruppens tolkning av Barry Whites Can´t get enough of your love.
Även om Afghan Whigs versioner hamnar långt ifrån originalen så lever de upp till termen soul. Greg Dulli lämnar ingen oberörd.
- Texterna är så coola. Ofta är de väldigt sorgna och rörande, medan musiken är väldigt glad. Vi försöker få musiken att kännas på samma sätt som texterna känns, säger John entusiastiskt.
Hemma i Cinncinatti driver John en studio tillsammans med Afghan Whigs ljudtekniker. Här producerar han skivor med lokala band och spelar även in demos med sitt eget band. Eftersom han är ute och turnérar mycket med Afghan Whigs finns det dock inte så mycket tid över till studion. Semester är inte att tänka på.
- Jag blir snabbt rastlös, berättar John. Jag arbetar nog både full tid i studion och full tid med Afghan Whigs. Antingen arbetar jag...
John tar en sekunds paus.
- ...eller tar droger.
Hoppsan.
- Om jag tar mycket droger? Tja, jag tar inga droger just nu, om du undrar...
John flinar med hela ansiktet.
Så detta är vad Afghan Whigs handlar om; sex, drugs and rock´n roll?
- Well, om det är en bra dag...
- Allvarligt talat, jag känner ingen musiker som inte tar droger. Alla jag känner gör likadant; de dricker sprit och röker på lite, säger John och får det låta som det mest naturliga i världen.
- Men det ni ser av vårt liv är bara fyra timmar om dygnet. Och det är under dessa fyra timmar som vi tänjer gränserna. Och det är då ni skriver om oss. Under de övriga 20 timmarna är vi som alla andra; vi sover, vi äter, vi reser.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Afghan Whigs släppte ytterligare en platta, 1965, innan bandet splittrades 2001. Greg Dulli spelar numera med The Twilight Singers. När jag intervjuade Dulli för något år sedan berättade han att en Afghan Whigs-samling är på gång. Och att det finns massor av soulcovers inspelade, men som aldrig släppts. Här får du svar på nästan alla dina frågor om Afghan Whigs.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Sex, droger & Afghan Whigs
The Afghan Whigs är på turné. Stockholm är bara en i raden av städer som passerar utanför bussfönstret. Bandets basist John Curley försöker febrilt komma på något snällt att säga om vår huvudstad, men blir tvungen att erkänna att ”well you know, alla ställen ser likadana ut”.
- Men alla verkar väldigt snälla.
På lite drygt en månad ska Cinncinatti-kvartetten avverka konserter i europas större städer. För drygt en månad sedan släpptes gruppens femte album Black love och den här turnén är ett sätt för bandet att plugga in skivan inför sommarens festivalspelningar. I juni spelar de på Hultsfredsfestivalen.
Men nu sitter John Curley i sin loge på Gino i Stockholm och gör sitt bästa för att svara på frågor om bandet. Det är några timmar kvar till kvällens konsert.
Afghan Whigs är först och främst sångaren Greg Dullis band. Han skriver alla låtar, han spelar gitarr och han producerar gruppens skivor. Greg Dulli är Afghan Whigs.
Den storväxte basisten kliar sig i skägget. Han håller naturligtvis inte med mig.
- Nej, det tycker jag inte. Afghan Whigs är allas band.
”Alla” innefattar förutom John och Greg även gitarristen Rick McCollum och trummisen Paul Buchignani. Paul kom med i bandet i slutet av 1994, men övriga medlemmar har hållit ihop sedan 1988.
Historien om hur Afghan Whigs bildades har ett visst underhållningsvärde. Greg läste filmhistoria vid universitetet i Cincinnatti. På en fest där lärde han känna Rick, som ville starta ett band. Kvällen blev lång och blöt och slutade med att Greg och Rick hamnade i varsin fyllecell.
- En vecka senare kom jag med i bandet, berättar John och skrattar år händelsen.
Var det kanske detta fängelsebesök som inspirerade Greg att skriva What jail is like till gruppens förra skiva Gentlemen?
- Nej, den är snarare en metafor över ett av Gregs förhållanden.
Precis som gruppens tidigare album handlar den nya skivan Black love om relationer. Men jämför man ett förhållande med ett fängelse är det knappast lycklig kärlek man sjunger om. Greg Dullis tankar är svarta av tvångstankar och olyckliga romanser. Han inleder Black love med orden ”Tonight I say goodbye to everyone who loves me”.
- Black love handlar om de mörkare sidorna av relationer, berättar John. Det som är mörkare är mer verkligt, mer intressant än det som är glatt och bekymmersfritt.
Är Greg verkligen så deppig och pessimistisk som man kan tro av texterna?
- Nej, det är han inte. Det du hör är nog en förstärkt version av Greg.
John tar en klunk ur sitt vattenglas.
- Men det är klart, han är ju inte direkt Bobby Mcferrin, säger han och börjar leende nynna på Don´t worry be happy.
1990 skrev Afghan Whigs kontrakt med skivbolaget Sub Pop i Seattle. Samma skivbolag har varit språngbräda för band som Soundgarden och Nirvana och därför blivit kallatför grungens moder.
Var Afghan Whigs någonsin en del av grungescenen?
John skakar på sitt stora huvud.
- Nej, alla de band som betydde något för Seattle-scenen hade lämnat Sub Pop när vi släppte vår första skiva där.
Om skräniga gitarrer och pessimistiska, inåtvända texter är viktiga element för grungen så är Afghan Whigs helt klart en del av den scenen. Men Afghan Whigs blandar upp sin rockmusik med soul, funk och pop och hittar något helt eget.
- Vi låter inte som dem. Vi är mer influerade av band som Black Sabbath och MC5.
Dessutom är Afghan Whigs snyggare. På scen är kostymer vanligare än jeans och rutiga flanellskjortor.
- Vi vill se bra ut. Vi vill placera oss lite ovanför publiken. Vi vill bjuda på en show, förklarar John.
1993 släppte Afghan Whigs sin sista skiva på Sub Pop, Uptown Avondale, som var en skiva med soulcovers. En konsert med Afghan Whigs innehåller för det mesta någon gammal soulklassiker. Soundtracket till Uma Thurmans nya film, Beautiful girls, innehåller gruppens tolkning av Barry Whites Can´t get enough of your love.
Även om Afghan Whigs versioner hamnar långt ifrån originalen så lever de upp till termen soul. Greg Dulli lämnar ingen oberörd.
- Texterna är så coola. Ofta är de väldigt sorgna och rörande, medan musiken är väldigt glad. Vi försöker få musiken att kännas på samma sätt som texterna känns, säger John entusiastiskt.
Hemma i Cinncinatti driver John en studio tillsammans med Afghan Whigs ljudtekniker. Här producerar han skivor med lokala band och spelar även in demos med sitt eget band. Eftersom han är ute och turnérar mycket med Afghan Whigs finns det dock inte så mycket tid över till studion. Semester är inte att tänka på.
- Jag blir snabbt rastlös, berättar John. Jag arbetar nog både full tid i studion och full tid med Afghan Whigs. Antingen arbetar jag...
John tar en sekunds paus.
- ...eller tar droger.
Hoppsan.
- Om jag tar mycket droger? Tja, jag tar inga droger just nu, om du undrar...
John flinar med hela ansiktet.
Så detta är vad Afghan Whigs handlar om; sex, drugs and rock´n roll?
- Well, om det är en bra dag...
- Allvarligt talat, jag känner ingen musiker som inte tar droger. Alla jag känner gör likadant; de dricker sprit och röker på lite, säger John och får det låta som det mest naturliga i världen.
- Men det ni ser av vårt liv är bara fyra timmar om dygnet. Och det är under dessa fyra timmar som vi tänjer gränserna. Och det är då ni skriver om oss. Under de övriga 20 timmarna är vi som alla andra; vi sover, vi äter, vi reser.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Afghan Whigs släppte ytterligare en platta, 1965, innan bandet splittrades 2001. Greg Dulli spelar numera med The Twilight Singers. När jag intervjuade Dulli för något år sedan berättade han att en Afghan Whigs-samling är på gång. Och att det finns massor av soulcovers inspelade, men som aldrig släppts. Här får du svar på nästan alla dina frågor om Afghan Whigs.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home