Fredag: Jonny Polonsky

Under femton års tid har jag ägnat mycket tid åt att skriva om musik. Numera bor jag ju i radhus med fru och barn och skulder till banken och har inte längre samma möjlighet att ägna mig åt den typ av ideellt arbete som brukar kallas rockjournalistik.

Men det finns rätt mycket rolig skåpmat i arkivet. För att ge texterna nytt liv och för att ge dig något att göra under de sista timmarna före helgen så tänker jag hädanefter lägga ut en gammal favorit varje fredag.

Först ut är en tidigare opublicerad text om powerpopmannen Jonny Polonsky. Han var glödhet 1996. När han för två år sedan gjorde comeback gjorde jag en intervju med honom. Tyvärr lyckades jag inte få den såld någonstans, så uppenbarligen är han inte så het längre. Eller så var det bara min artikel som inte upplevdes som het. Jonny förtjänar dock sin plats i historieböckerna. Läs själv:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Hej jag heter Jonny

Det vore lätt att kalla Jonny Polonsky oföretagsam. På åtta år har han givit ut fyrtio minuter musik.
Men det är fyrtio viktiga minuter, åtminstone för powerpopen.
I synnerhet de tjugo första har skrivit in sig i genrens historiebok.
De finns dokumenterade på Hi my name is Jonny, Polonskys smått genialt betitlade första album.
Genom en tidig demo upptäcktes Chicagosonen av självaste Frank Black i början av 1990-talet. Med hjälp av sin mentor fick Jonny kontrakt med American, som gav ut debuten 1996.
Redan året därpå påbörjade han inspelningen av uppföljaren, som snabbt döptes till The power of sound.
Men istället för mer musik blev det tystnad.
Rykten sade att han jobbade på alligatorfarm i Florida eller att han försörjde sig som gitarrlärare. I intervjuer förklarade sångaren att alltihopa var sant.
2001 släpptes en sexspårs-EP, There is something wrong with you, på Eggbert records. Den var bakad enligt samma stringenta powerpoprecept som debuten.
Men sedan följde mer tystnad.
Nu, åtta år efter debuten, är The Power of sound äntligen redo att möta världen.
Och jodå, ingredienserna är desamma.
Jonny Polonsky ställer sig dock tveksam till att blandas ihop med termen powerpop.
- Jag har aldrig riktigt förstått vad den betyder. Jag betraktar det jag gör som rock'n roll. Jag försöker se på saker som bra eller dåliga, om jag gillar dem eller ej, säger han.
Däremot har han inga problem med att rada upp sina favoriter inom genren.
- Av det som brukar tituleras powerpop gillar jag Weezers två första, Radio City med Big Star, alla skivor med Dave Edmunds, Nick Lowe och Rockpile, Frosting on the beater med Posies, 100 % fun med Matthew Sweet och så ett band som kallas Dirty Looks. Inte metalbandet, utan de som gav ut skivor på Stiff records på 1980-talet. Och så älskar jag låten Goldfinger med Ash.

Det tog dig åtta år att följa upp Hi my name is Jonny, fastän du började jobba på skivan redan 1997. Varför har det dröjt så länge?
Det tog mig åtta år att hitta någon som ville ge ut en skiva med mig. Jag skojar inte. Jag menar, visst fanns det pyttesmå bolag som erbjöd sig att släppa skivan, men det hade varit lika bra som att släppa den på egen hand. Den skulle lika gärna kunna ligga i en garderob och samla damm.
Så det tog mig åtta år att hitta någon som var intresserad av att släppa min skiva och som dessutom hade lite pengar att marknadsföra den. Jag får inget betalt för den här skivan och jag får inte tillbaka vad jag lagt ut på inspelningarna. Men jag klagar inte. Jag är glad över att få ge ut skivor igen.

Du har kallat The power of sound för din andra debut.
Det var mest ett skämt. Det har gått så lång tid sedan jag hade en skiva ute, att det känns som om det här vore den första.

Berätta lite om skivan.
Sångerna var ganska lätta att skriva, men det tog tre år att avsluta skivan. Jag finansierade skivan själv, så jag kunde bara vara i studion när det fanns tid och pengar, vilket inte var så ofta. Och medan tiden går ändrar man syn på vad som ska vara med på skivan. Skivan som nu kommer ut är väldigt annorlunda hur den lät för tre år sedan. Den spelades in i Chicago och Los Angeles. Vi tillbringade mest tid i Western Sound Labs i Chicago. Det är en studio som brukade kallas Kingsize. Det var där Wilco spelade in Summer teeth och Woody Guthrie-skivorna. Ken Sluiter, som jag producerat skiva tillsammans med, var delägare i Western/Kingsize.

Power of sound släpps av Loveless records. Varje gång du har släppt en skiva har du bytt skivbolag. Hur kommer det sig? Är du svår att samarbeta med?
I allmänhet är det skivbolagen som är svåra att ha med att göra, jag är a pretty easy going motherfucker. Jag hoppade av American eftersom jag fått ett löftet om att bli signad till Epic Records, vilket aldrig blev av. Så det var ett misstag att lämna American. Att jag gav ut endast en EP på Eggbert berodde på att killen som drev företaget dog. Så jag hoppas att Loveless har någon sorts livförsäkring...

Har din inställning till skivbranschen förändrats genom åren?
Jag tar inte saker och ting personligt längre. När någonting händer eller inte händer känns det inte som samma förkrossande besvikelse. Nu vet jag att det inte var meningen och att någonting bättre väntar runt hörnet, att kasta sig över. Jag antar att det är en attitydförändring som har med livet i allmänhet att göra, men det går definitivt att tillämpa på den här slembranschen.

Vad vet du om livet i dag som du inte kände till när du släppte Hi my name is Jonny?
Förhoppningsvis en hel del! Jag var bara 21 när jag spelade in den skivan och nu är jag 31. Livet har förändrats. Jag tycker att trettioårsåldern är mycket roligare än tjugoårsåldern. Det är inte lika dramatiskt eller deprimerande. Men det är bara så som jag ser det. Jag är glad över att ha överlevt.

Är det möjligt att överleva ekonomiskt som powerpoplegend?
Om jag mötte en powerpoplegend, skulle lovar jag att berätta det för dig. Jag stötte faktiskt ihop med Doug Fieger i The Knack när jag vara och handlade häromdagen. Jag sade hej och förklarade att han var awesome, men jag glömde bort att kolla hans plånbok... Men du menar om jag har lyckats försörja mig på min musik? Ja, jag har tjänat lite pengar på musiken, men inte så mycket genom skivförsäljning som genom att ha mina låtar i filmer och tv-program och att spelas i radio. Men jag har haft en uppsjö av jobb sedan Hi my name is Jonny släpptes. För inte så länge sedan var jag gitarrtekniker åt Audioslave, men nu arbetar jag som tekniker åt Rick Rubin, så man kan säga att jag är tillbaka där allt började. Och så jobbade jag ju som gitarrlärare i två år. Det var kul, jag lärde en massa coola ungar att spela gitarr. Om jag är en bra lärare? Jag vet inte. Förmodligen inte. Jag vet inte hur jag ska förklara vad jag gör med gitarren och jag vet inte heller varför jag kan spela. Jag bara kan det.

Du gillar uppenbarligen korta låtar. Hur lång får en anständig powerpoplåt vara?
Jag vet inte. Jag tänker inte riktigt på saker som om de är för långa eller för korta. Det finns sånger som jag älskar som är åtta minuter långa, som till exempel Width of a Circle från The Man Who Sold the World. Och så älskar jag titelspåret från Trompe le Monde, som är mindre än två minuter. Jag gillar helt enkelt bra musik, oavsett hur lång eller kort den är, bara den säger något. Och så gillar jag all musik, inte bara powerpop.

Hi my name is Jonny låter lika tidlös i dag som den gjorde då den släpptes, för åtta år sedan. Och förmodligen kommer den låta lika bra om tio år. Vad tror du det beror på?
Jag vet inte, men jag uppskattar komplimangen! Jag tror att om du bara är ärlig mot dig själv och inte ägnar något annat än det du verkligen vill göra uppmärksamhet, då är sannolikheten större att du gör något som kommer att leva längre än om du försöker följa trender och göra sådan som du tror at folk kommer att gilla. Men det är lättare sagt än gjort...

Vad tycker du om skivan idag?
Jag älskar den. Den tar mig verkligen tillbaka till den tidsperioden, när jag bara var en ung kille som försökte göra rockmusik. Inspelningen saknade inte turbulenta ögonblick, men jag hade mycket kul under de här åren. Det är märkligt att lyssna på den i dag, för det känns som att någon annan, som inte är jag, spelade in den. Du måste kolla in Touched by Genius: The Ultimate TAJP Collection om du vill höra de här låtarna i sina demoversion. Det är en samling med alla tejper som jag skickade till Frank Black och alla andra.

På Hi my name is Jonny spelade du alla instrument själv och producerade. Det borde rimligtvis vara ganska ovanligt, åtminstone på ett så stort skivbolag. Varför valde du att göra så? Jag menar, det kan ju inte bero på pengabrist?
Nej, det hade ingenting med pengar att göra. När jag fick skivkontrakt hade jag under många år gjort allting själv under mina inspelningar; skött tekniken och alla instrument själv. Det var så jag ville arbeta då. I dag trivs jag med att ha ett band och att spela in tillsammans tekniker och producent. Det innebär en enorm press att sköta precis allting själv och det känns inte längre lika kul. Men kanske spelar jag någon gång in en ny skiva på samma sätt som jag gjorde den första, vem vet?

Vart lärde du dig spela alla dessa instrument?
Jag gillar alla instrument. Jag är i första hand gitarrist, men jag tänker på trummor dagarna i ända. Förmodligen är det trummor jag gillar att spela mest. Det är lättare med gitarr, för det har jag spelat sedan jag var nio. Vi hade ett piano hemma när jag växte upp, så jag lärde mig spela det också. När jag gick på high school skaffade jag mig ett trumset, och jag brukade spela till skivor. Vanligtvis använder jag mig av gitarr när jag skriver låtar, ibland piano. Och ibland skriver jag direkt i huvudet, utan något instrument.

Men nu har du ditt eget band. Berätta om det.
Ja, på skivan spelar jag gitarr, Solomon Snyder bas och Joe Dapier trummor. Det är samma band som jag turnérade med efter Hi my name is Jonny. Vi är vänner sedan uppväxten. Solomon spelar fortfarande med mig, men vi har ett antal trummisar som vi brukar använda oss av. Sol och jag bor i Los Angeles medan Joe fortfarande bor i Chicago. Men jag håller på att övertyga honom om att han ska flytta hit.

Vad fick dig intresserad av rock'n roll?
Jag minns inte vad det var, kanske var det arbetstiderna...? Jag gillade hur musiken fick mig att känna; den fängslade mig och gjorde mig lycklig och hänförd. Men jag vet inte ens vad det är som gör att jag fortsätter intressera mig för rock'n roll. Vid olika tidpunkter i mitt liv har jag försökt sluta ägna mig åt det jag gör, men jag det kommer hela tiden tillbaka. Det är helt enkelt en del av min kropp. Den finns i mitt blod, som SARS eller ebola.

Vilka var dina första hjältar?
Jag hade många hjältar när jag växte upp: Beatles, Monkees, Duran Duran, Jimi Hendrix, Replacements, Pixies, Wreckless Eric... jag älskar dem fortfarande, allihop. Nuförtiden är Tom Waits, Iggy Pop, Queens of the Stone age mina hjältar.

Köper du mycket skivor?
Nja, jag skulle inte vilja kalla mig en samlare, men jag köper skivor hyfsat frekvent. Mina senaste inköp var Revolver, Black Sabbath-boxen, Soundgardens Down on the upside, Marc Ribots Saints, Evil Empire med Rage against the machine och Fatherfucker med Peaches.

Första gången vi var i kontakt med varandra sade du ”Sverige har alltid stöttat mig och min musik”. På vilket sätt?
Jag och mitt band spelade i Sverige 1996, på Dalarocken i Hedemora. Det var väldigt roligt och alla vi mötte var otroligt vänliga. Sedan dess har jag fått en massa post och e-mail från svenska fans. Jag tror att mina låtar har spelats rätt mycket i radio. Och så turnérade jag med Fireside i USA i mitten av 1990-talet. Jag minns att de var trevliga killar. They rocked super hard.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Nej, det kom ingen uppföljare till The Power of Sound under 1995. För mer info, kolla in Jonnys hemsida.