Jag mötte Elvis
Nu har jag grävt lite i arkivet igen och hittat en massa krönikor från åren 1996 till 2000 (och då menar jag verkligen en massa; jag verkar ha varit grymt produktiv på den tiden) på en omärkt diskett. Rätt roligt.
Följande text publicerades i Vestmanlands Läns Tidning den 23 juli 1998 och handlar om när jag mötte Elvis. Enligt uppgift lever och verkar han fortfarande på Åland:
"Elvis Presley hade aldrig mustasch.
Kanske finns det någonstans någon Elvis-kännare som kan visa upp ett gulnat fotografi på en ung Elvis iförd gles mopedmustasch. Vad vet jag.
Men sedan, då Elvis lämnat det civila truckerlivet bakom sig och börjat röra på höfterna i amerikansk TV, lät han aldrig hårväxten få fritt spelrum på överläppen. Det är jag nästan övertygad om.
På Eckerö-hotellet som vi bor på heter Elvis egentligen Ronald Karlsson. Han kan förebildens 1970-talsreportoar hyfsat, han rör sig lite Elvis-plufsigt på scenen och han har ett vibrato som i sina bästa stunder eventuellt skulle kunna påminna om kungens djupa stämma.
Ronald Karlsson är en halvskaplig Elvis-imitatör, med andra ord.
Om det inte varit för mustaschen.
Jag trodde att utseendet var viktigt för Elvisimititörer; att en snygg fasad kan dölja bristfällig talang. Med lite svart hårfärg och brylcreme kan väl vem som helst bli sin egen Elvis? De som väljer att efterlikna idolen under hans första år som rebellisk rockkung klär sig i jeans och motorcykeljacka. Den som föredrar Elvis´ svulstiga 70-tal har sparkdräkt, glitter och polisonger.
Ronald Karlsson har vit sparkdräkt med guldbroderier, ett brett, glänsande bälte, glasögon och rakt hår som inte skådat brylcreme på många år och som är aningen för långt över öronen.
Och utöver detta har han dessutom en bred tangorabatt.
Det borde finnas en oskriven lag som förbjuder sådant.
Ty det vore mindre uppseendeväckande att se Kojak med stort, lockigt hår, James Bond dricka öl ur burk eller Paul McCartney spela bas med högerhandsfattning.
Ålänningarna verkar dock inte vara så noga vad mustaschen beträffar. Ronald Karlsson uppträder i hotellets restaurang under onsdagar, fredagar och lördagar och ett anslag på dörren uppmanar gäster att boka bord i god tid i förväg. Våra åländska vänner säger ”jaså, Elvis?” när vi berättar vilket hotell vi bor på. En plansch förkunnar att Ronald Karlsson ska uppträda som Elvis i finsk TV under juli månad.
Den åländska Elvis-hysterin verkar vara total.
I hotellbaren har man döpt om husets vin till ”Elvis kyss” och utanför entrén står en stor amerikanare med kungens namn på nummerplåten.
Showen visar sig ha en bit kvar till Las Vegas-klass. I hotellrestaurangen backas Elvis upp av ett hurtigt tvåmans-dansband som mest står och ler fånigt bakom sina keyboards. Kungen själv sjunger med en sådan inlevelse att han glömmer bort ordens konsonanter. Allt som återstår av de trånande kärlekstexterna är ett mullrande vibrato.
Men stämningen är hög och publiken jublar så fort den får tillfälle. Elvis gestikulerar och ler åt kamerablixtarna.
Att en åländsk Elvis-imitatör med mustasch lyckas trollbinda en fullsatt restaurang i ett regnigt juli skulle kunna ses som ett tecken på att någonting är fel i vårt musikklimat.
Men ingen ägnar detta en tanke under denna kväll.
”Thank you”, säger Elvis med finsk brytning mellan två låtar. Han torkar svetten ur pannan med baksidan av vänsterhanden medan han drar högerhanden genom mustaschen.
Elvis lever."
Följande text publicerades i Vestmanlands Läns Tidning den 23 juli 1998 och handlar om när jag mötte Elvis. Enligt uppgift lever och verkar han fortfarande på Åland:
"Elvis Presley hade aldrig mustasch.
Kanske finns det någonstans någon Elvis-kännare som kan visa upp ett gulnat fotografi på en ung Elvis iförd gles mopedmustasch. Vad vet jag.
Men sedan, då Elvis lämnat det civila truckerlivet bakom sig och börjat röra på höfterna i amerikansk TV, lät han aldrig hårväxten få fritt spelrum på överläppen. Det är jag nästan övertygad om.
På Eckerö-hotellet som vi bor på heter Elvis egentligen Ronald Karlsson. Han kan förebildens 1970-talsreportoar hyfsat, han rör sig lite Elvis-plufsigt på scenen och han har ett vibrato som i sina bästa stunder eventuellt skulle kunna påminna om kungens djupa stämma.
Ronald Karlsson är en halvskaplig Elvis-imitatör, med andra ord.
Om det inte varit för mustaschen.
Jag trodde att utseendet var viktigt för Elvisimititörer; att en snygg fasad kan dölja bristfällig talang. Med lite svart hårfärg och brylcreme kan väl vem som helst bli sin egen Elvis? De som väljer att efterlikna idolen under hans första år som rebellisk rockkung klär sig i jeans och motorcykeljacka. Den som föredrar Elvis´ svulstiga 70-tal har sparkdräkt, glitter och polisonger.
Ronald Karlsson har vit sparkdräkt med guldbroderier, ett brett, glänsande bälte, glasögon och rakt hår som inte skådat brylcreme på många år och som är aningen för långt över öronen.
Och utöver detta har han dessutom en bred tangorabatt.
Det borde finnas en oskriven lag som förbjuder sådant.
Ty det vore mindre uppseendeväckande att se Kojak med stort, lockigt hår, James Bond dricka öl ur burk eller Paul McCartney spela bas med högerhandsfattning.
Ålänningarna verkar dock inte vara så noga vad mustaschen beträffar. Ronald Karlsson uppträder i hotellets restaurang under onsdagar, fredagar och lördagar och ett anslag på dörren uppmanar gäster att boka bord i god tid i förväg. Våra åländska vänner säger ”jaså, Elvis?” när vi berättar vilket hotell vi bor på. En plansch förkunnar att Ronald Karlsson ska uppträda som Elvis i finsk TV under juli månad.
Den åländska Elvis-hysterin verkar vara total.
I hotellbaren har man döpt om husets vin till ”Elvis kyss” och utanför entrén står en stor amerikanare med kungens namn på nummerplåten.
Showen visar sig ha en bit kvar till Las Vegas-klass. I hotellrestaurangen backas Elvis upp av ett hurtigt tvåmans-dansband som mest står och ler fånigt bakom sina keyboards. Kungen själv sjunger med en sådan inlevelse att han glömmer bort ordens konsonanter. Allt som återstår av de trånande kärlekstexterna är ett mullrande vibrato.
Men stämningen är hög och publiken jublar så fort den får tillfälle. Elvis gestikulerar och ler åt kamerablixtarna.
Att en åländsk Elvis-imitatör med mustasch lyckas trollbinda en fullsatt restaurang i ett regnigt juli skulle kunna ses som ett tecken på att någonting är fel i vårt musikklimat.
Men ingen ägnar detta en tanke under denna kväll.
”Thank you”, säger Elvis med finsk brytning mellan två låtar. Han torkar svetten ur pannan med baksidan av vänsterhanden medan han drar högerhanden genom mustaschen.
Elvis lever."
skrivet av Fredrik klockan 12:04
2 Comments:
Jag minns en i VLT du skrev för många år sedan... det var någonting om Kent "Pojken med hålet i handen". Jag diggade den som fan!
Saknar dina pop-krönikor i VLT.
Hej PJ!
Jo, jag har skrivit åtskilliga spaltmeter om Kent genom åren. De var ju rätt länge värda att skriva om. Just den om Pojken med hålet i handen minns jag dock inte riktigt. Fast jag håller ju just nu på att återupptäcka mitt eget arkiv, så den kanske dyker upp snart.
Kul att du gillade mina krönikor i VLT. Håll utkik efter min bok "Välkommen till det nya livet", som utkommer till hösten. I den finns bland annat några av mina VLT-texter.
Skicka en kommentar
<< Home