Dagens Elvis

Varje dag innebär ett nytt svar på den stora och viktiga frågan om vilken som var Elvis Presleys största stund i karriären. Eller ja... för sådana som jag, i varje fall. För det mesta brukar jag hävda att formtoppen infann sig runt 1969. Eller 1972. Eller senare. Ganska sällan brukar jag nämna 1956-57, men det beror nog mer på att jag föredrar det sentimentala före den tidiga rocken. Och under de sista åren av sitt liv sjöng Elvis nästan uteslutande smöriga ballader. Det är inte ovanligt att hans karriär delas upp i just dessa två läger, misstänker jag.

Men det finns en gyllene tidsålder för Elvis som nästan har glömts bort. Den finns dokumenterad på samlingen Tomorrow is a long time, som gavs ut 1999. "Det är en skiva som kunde ha blivit av och som borde ha blivit av... men som aldrig blev det", skriver Colin Escott i skivhäftet.

1960-talet är ju vanligtvis en tidsperiod som får de flesta fantaster att nervöst skruva på sig. Här försökte och försökte och försökte Elvis bli stjärna i Hollywood. Men endast i undantagsfall lyckades han lyfta sig över pinsamhetens gräns som skådespelare. Musiken inskränktes till filmmusik, som sällan överträffade skådespelarinsatserna.

Men i mitten av 1960-talet började Elvis längta tillbaka till den musik han passionerat älskade, inte bara de tramsiga filmlåtar som kontrakten förband honom att spela in. Så han började samla ihop sitt band och sporadiskt spela in låtar i en studio. Vissa gavs ut som singlar, vissa hamnade på singelbaksidor till filmhitsen och vissa trängdes in på filmmusikplattorna.

Tomorrow is a long time är ett försök att samla ihop de låtar han spelade in mellan 1966 och 1968 och - som Escott uttrycker det - retrospektivt skapa det album som skulle kunna ha givits ut. Detta album hade kanske kunnat ge Elvis en annan karriär, än vad som komma skulle. Helt klart är i varje fall att dessa inspelningar banade väg för hans magnifika musikaliska återkomst, NBC-showen som brukar kallas The '68 comeback special.

Musiken på skivan är svängig, countrydoftande rhythm´n´blues. Elvis har valt ut låtarna och han sjunger dem rakt och engagerat, utan det där djupa vibratot som kom att dominera hans 1970-tal. Låtar som Tomorrow is a long time (Dylan!), Love letters och framför allt, den makalösa Indescribably blue visar en artist som är hungrig på annat än bara cheeseburgare, men ändå full av erfarenhet och pondus. Det är klassisk, tidlös rock som ger hr Presleys 1960-tal upprättelse.

Ska du bara köpa en Elvis-platta i dag, köp Tomorrow is a long time.