Åldersnoja revisited

När jag för en tid sedan letade efter något helt annat hittade jag min uråldriga PowerBook 150 i källaren. På den skrev jag nästan alla mina skivrecensioner och krönikor under det glada 1990-talet, så den är en guldgruva av glada skratt och pinsamma formuleringar. Istället för att arbeta har jag ägnat förmiddagen åt att, med en lätt rodnad på kinderna, läsa gamla texter.

Den 26 oktober 1995 skaldar jag följande i en krönika till VLT: "Jag tycker synd om mig själv. Jag håller på att bli gammal. Jag fyller 22 nästa gång."

Sedan beskriver jag hur jag med skräck ser Foo Fighters spela på Cirkus och att den vilda publiken får mig att överge min plats på golvet för att istället söka upp en trygg sittplats.

I stycket efteråt är jag på en konsert med Ulf Lundell (min bror lurade dit mig, om jag inte missminner mig) och känner mig väldigt, väldigt ung: "Runt omkring mig står hundratals gapiga trettioåringar med skinnvästar, ishockeyfrisyrer och folkölsluktande andedräkter. När de inte sjunger med i texterna höjer de sina nävar i luften och skriker "Uffe, Uffe".

Jag konstaterar att jag inte är för gammal, bara i övergångsåldern. Och så avslutar jag:

"Men är det alla trettioåringars öde att lära sig Lundells texter utantill vill jag inte bli gammal".

I dag är jag 32 år gammal. Jag befinner mig tusentals mil ifrån den där brådmogna nästan-22-åringen som skrev de där orden. Jag har barn, radhus och är inne på min tredje kombibil (hämtade den igår!). Jag är äldre och vuxnare än jag någonsin föreställde mig att jag skulle bli.

Men jag kan fortfarande inte några Lundell-texter.