Go west

På söndag bär det av västerut. Då sätter vi oss på tåget mot Göteborg, jag och Alex. På kvällen kommer vi att stå i en hockeyrink och titta på tre slitna syntluggar från Basildon.

Min känsla säger mig att det kommer att bli fantastiskt. Dels för att rapporterna från turnén (Alex har redan sett två spelningar) har varit så positiva, men även för att jag för en gångs skull får ägna en hel dag åt en konsert. Det var länge sedan. Numera är ju rockkonserter något som kläms in i en redan fullmatad vardag och som oftast innebär att man anländer till konsertlokalen med middagsrester på kläderna, andan i halsen och huvudet fullt av familjeaktiviteter. Det är ju inget fel med det, men jag kan sakna den där långsamma, mentala uppladdningen som innebär att man lyssnar igenom plattorna med det aktuella bandet, klurar på en tänkbar låtlista och dammar av gamla konsertminnen. Ja, kalla det att nörda loss, om du så vill.

För lite drygt elva år sedan gjorde vi en liknande resa, jag och Alex. Då åkte vi från Småland för att se Suede och Manic Street Preachers uppträda på Cirkus. Detaljerna från konserten har fallit i vag glömska (förutom att Richey hoppade in i trumsetet och därmed punkterade Manics spelning), men känslan av hela upplevelsen sitter fortfarande kvar i kroppen och påminner om någon sorts inre tyngdlöshet.

Då var i och för sig allting nytt, vilket förhöjde frihetskänslan: passionen för musiken hade fortfarande ett oskuldsfullt skimmer över sig, Stockholm var ännu en hyfsat okänd storstad och enbart själva tågresan kändes som ett äventyr. Sedan dess har jag gått på ett par hundra konserter, köpt ett radhus i förorten och flugit runt jordklotet ett par gånger. Jag är lite mättare och lite tjockare.

Men kan jag bara få uppleva en liten, liten del av den där känslan igen kommer det att bli en fantastisk söndag.