Liam och Damkronorna
Jag är en festidrottare. Jag tittar på bara på idrott vid festligare tillfällen. Som OS. Fast jag intalar mig att jag egentligen inte är intresserad. Men när jag står där (eftersom jag inte är intresserad sätter jag mig självklart inte, utan står vid TV:n och tittar, som om jag i själva verket är på väg någonstans) och känner hur pulsen skenar så erkänner jag att det finns ett latent beroende i min kropp. Det är väl därför jag försöker undvika idrotten så långt det går.
Igår kväll, när Damkronorna spelade mot USA, sögs jag in i idrottens förrädiska rus och upplevde en av mina största idrottskickar någonsin.
För inte nog med att det resultatmässigt var en spännande match, det var ju Davids kamp mot Goliat. Amatörerna från Sverige mot proffsen från det väldiga USA. B-laget mot A-laget. Lilla vi mot stora dom.
Detta gjorde ju segern så mycket större än ett ordinärt guldåk av Anja Pärsson. Ja, det var ett skönt rus.
Medan hockeyspelarna hulkande, inför obarmhärtiga kameror, efter matchen försökte förklara vad det var som hade hänt kom jag att tänka på dokumentärfilmen om inspelningen av Oasis debutalbum Definitely maybe, som jag nyligen sett. Jo, min hjärna fungerar på det sättet.
Oasis är ju ett av de bättre exemplen på hur en underdog erövrar världen. Där ”tonight I’m a rock´n roll star” inte bara är en trave coola ord staplade på varandra, utan där varje stavelse är sprängfull av drömmar och självförtroende och jävlaranamma. Under knappa förhållanden mejslades bandets första och vid det här laget legendariska skiva fram, samtidigt som Stone Roses stod i studion bredvid och försökte spela in uppföljaren till sitt debutalbum. Och sedan exploderade allt och kvartetten hann knappt damma ur replokalsdoften ur sina kläder innan de var världsstjärnor.
Jag såg Oasis spela i Stockholm några månader efter att Definitely maybe hade släppts och det var ett rus, inte helt olikt gårdagens segerextas. ”Vi vill så gärna och vi tror så jävla mycket på oss själva att vi ska greja det här”, sade Liam Gallagher med sin hårda blick när han stod och blängde på oss med händerna på ryggen. Och det var nog inte enbart musiken som gjorde att vi svävade i det blå. Någonstans var det också vetskapen om att det här var viljans seger över förnuftet. Och vi var alla en del av det stora som hände framför oss. Alla älskar en underdog. Men alla älskar ännu mer att känna att de har satsat på en underdog som sedan faktiskt vinner.
Ja, det kändes ungefär som igår.
Undrar vem som är Damkronornas Liam Gallagher?
Igår kväll, när Damkronorna spelade mot USA, sögs jag in i idrottens förrädiska rus och upplevde en av mina största idrottskickar någonsin.
För inte nog med att det resultatmässigt var en spännande match, det var ju Davids kamp mot Goliat. Amatörerna från Sverige mot proffsen från det väldiga USA. B-laget mot A-laget. Lilla vi mot stora dom.
Detta gjorde ju segern så mycket större än ett ordinärt guldåk av Anja Pärsson. Ja, det var ett skönt rus.
Medan hockeyspelarna hulkande, inför obarmhärtiga kameror, efter matchen försökte förklara vad det var som hade hänt kom jag att tänka på dokumentärfilmen om inspelningen av Oasis debutalbum Definitely maybe, som jag nyligen sett. Jo, min hjärna fungerar på det sättet.
Oasis är ju ett av de bättre exemplen på hur en underdog erövrar världen. Där ”tonight I’m a rock´n roll star” inte bara är en trave coola ord staplade på varandra, utan där varje stavelse är sprängfull av drömmar och självförtroende och jävlaranamma. Under knappa förhållanden mejslades bandets första och vid det här laget legendariska skiva fram, samtidigt som Stone Roses stod i studion bredvid och försökte spela in uppföljaren till sitt debutalbum. Och sedan exploderade allt och kvartetten hann knappt damma ur replokalsdoften ur sina kläder innan de var världsstjärnor.
Jag såg Oasis spela i Stockholm några månader efter att Definitely maybe hade släppts och det var ett rus, inte helt olikt gårdagens segerextas. ”Vi vill så gärna och vi tror så jävla mycket på oss själva att vi ska greja det här”, sade Liam Gallagher med sin hårda blick när han stod och blängde på oss med händerna på ryggen. Och det var nog inte enbart musiken som gjorde att vi svävade i det blå. Någonstans var det också vetskapen om att det här var viljans seger över förnuftet. Och vi var alla en del av det stora som hände framför oss. Alla älskar en underdog. Men alla älskar ännu mer att känna att de har satsat på en underdog som sedan faktiskt vinner.
Ja, det kändes ungefär som igår.
Undrar vem som är Damkronornas Liam Gallagher?
skrivet av Fredrik klockan 17:02
3 Comments:
Utan att undgå att bli kallad mansgris så vill jag med en dåres envishet att just dam-hockey är tråkigare att titta på än att se färg torka. Män och kvinnor är bra på olika saker. Hockey och fotboll är två sporter där kvinnor inte är bättre på. Jag ska förresten inte lägga någon värdering i hur bra men jag ska istället säga att det inte är lika intressant att se på som åskådare.
/Robban
"All sport är tråkig" är min tes, 49 veckor om året. Men det händer något märkligt med min hjärna under OS. Plötsligt känns allt intressant. Ett ord: curling. På pappret är det ju roligare att rosta bröd, klippa tånaglarna eller lyssna på Emerson, Lake & Palmer än att titta på vuxna människor som knuffar en sten fram och tillbaka över en is. Men nu engagerar jag mig plötslig i en person som kallar sig Peja och har en frisyr som var het 1992 och som gör just detta. Så det handlar inte om att rangordna underhållningsvärdet på olika sporter, utan om att konstatera att OS är ett virus som drabbar logiken. I dag har jag och dottern suttit och tittat på isdans. Please kill me.
I'm sure that could be arranged. ;)
Skicka en kommentar
<< Home