I´ve lost it

Big Star har varit i stan! Jag inser det när jag bläddrar i svenskan vid frukostbordet och hittar en recension inklämd i ett hörn.

Jag blundar hårt och tänker ett långt, utdraget "neeeeeej". Inte nu igen.

På sista tiden har jag märkt hur den här stadens konsertutbud har släppt sitt grepp om mig och hur allting rusar ifrån mig. Även om jag sedan drygt fyra år tillbaka väldigt sällan är ute i svängen så har jag varit bra på att hålla mig ajour om vad som händer. Jag kan klubblivet utan att riktigt vara en del av det. Tills nu.

Det var likadant när Oasis och Foo Fighters spelade i stan i början av året. Inte för att jag egentligen hade velat se dem, det var länge sedan de gjorde något intressant, men det är i varje fall band som jag mer eller mindre har följt och som jag åtminstone borde ha lite koll på, ungefär som man har koll på gamla vänner. Men även då blev jag varse om deras besök först när de redan hade packat ihop sina prylar och stuckit vidare till nästa spelning.

Big Star. Det hade jag velat se. Eller jag hade i varje fall velat känna till det. Då hade jag kunnat ha en liten Alex Chilton-kväll här hemma. Och tänt ett ljus för Chris Bell.