The Knife & Fleetwood Mac

I det nya numret av tidningen Sonic berättar Karin Dreijer att hon hade med sig Fleetwood Macs 1980-talsklassiker Tango in the night till studion, där hon och brodern Olof spelade in The Knifes nya skiva Silent shout. ”Det är ju väldigt dramatisk musik på den”, säger hon.

Det torde väl vara den minst politiskt korrekta referensen sedan Kents hyllning av Brothers in arms.

Jag älskar att göra den sortens aha-upplevelser. För det är ju onekligen en rätt bra jämförelse. Inte för att Fleetwood Macs radiopop egentligen har särskilt mycket gemensamt med The Knifes kyliga elektronik, men då man talar om stämningsskapande album går Tango in the night hand i hand med Silent shout. Den förstnämnda är en vacker ljudkuliss till ett känslomässigt kaos och lägger man alla sportradiohitarna – Little lies, Big Love, Everywhere och så vidare - bredvid varandra så blir känslan av sorg och isolering komplett, inte minst tack vare Lindsey Buckinghams ljudbild som väver samman alltihop.

Silent shout är ett stort och vackert mörker, där varje ljud blir tydligt och där de förvridna rösterna uttrycker ungefär samma uppgivenhet som medlemmarna i Fleetwood Mac kände för 19 år sedan. Det är en fantastisk skiva att krypa in i.