Schlagerdrama i radhuset
Så infann den sig till slut; schlageryran. Efter fyra extremt sega delfinaler (eller tre i varje fall; men jag förutsätter att den som jag missade var lika boring som de andra) blev det till slut lite traditionell spänning i den sista. Du vet, man sitter och får gåshud av musik man vanligtvis inte ens skulle ta i med tång och man skrattar åt trevliga familje-tv-skämt som man annars inte ens skulle dra på munnen åt.
Men tänk om vi hade kunnat slippa alla snabb-tv-shower och alla skitlåtar och istället fått dessa finallåtar serverade direkt, utan en lång omväg via Leksand och Karlskrona och vart det nu var någonstans? Det hade sparat mycket tid och tålamod.
"Men varför satt du då och tittade, om du är så jävla gnällig", tänker du säkert. Tja, varför? För att det är melodifestivalen. Jag och denna tävling har ett långt gemensamt förflutet och det känns näst intill som en omöjlighet att inte följa den. I min värld är melodifestivalen synonym med fest. Och så lite barndom också.
Och så länge det finns spår kvar av min barndoms melodifestivaler så lär jag fortsätta titta. I år var de inte många, men de fanns där.
Hur vi röstade i radhuset? Jag röstade på BWO och hustrun på Carola. Och så röstade jag åt Maria och Johan, som satt på en indisk restaurang i London och skickade sms: Andreas Johnson åt Maria och Kicki Danielsson åt Johan.
Sedan, när det blev lite spännande och faktiskt såg ut att kunna bli en annan segrare än Carola, fegröstade jag på Andreas J. Då replikerade hustrun med att rösta åt fyraåringen (som sov sedan två timmar tillbaka) på Carola.
Jaja, det blev i varje fall en massa pengar till radiohjälpen.
Men tänk om vi hade kunnat slippa alla snabb-tv-shower och alla skitlåtar och istället fått dessa finallåtar serverade direkt, utan en lång omväg via Leksand och Karlskrona och vart det nu var någonstans? Det hade sparat mycket tid och tålamod.
"Men varför satt du då och tittade, om du är så jävla gnällig", tänker du säkert. Tja, varför? För att det är melodifestivalen. Jag och denna tävling har ett långt gemensamt förflutet och det känns näst intill som en omöjlighet att inte följa den. I min värld är melodifestivalen synonym med fest. Och så lite barndom också.
Och så länge det finns spår kvar av min barndoms melodifestivaler så lär jag fortsätta titta. I år var de inte många, men de fanns där.
Hur vi röstade i radhuset? Jag röstade på BWO och hustrun på Carola. Och så röstade jag åt Maria och Johan, som satt på en indisk restaurang i London och skickade sms: Andreas Johnson åt Maria och Kicki Danielsson åt Johan.
Sedan, när det blev lite spännande och faktiskt såg ut att kunna bli en annan segrare än Carola, fegröstade jag på Andreas J. Då replikerade hustrun med att rösta åt fyraåringen (som sov sedan två timmar tillbaka) på Carola.
Jaja, det blev i varje fall en massa pengar till radiohjälpen.
skrivet av Fredrik klockan 20:44
2 Comments:
Melodifestivalen är fest och jag kan inget annat än att instämma att det är med en skräckblandad förtjusning jag har följt detta spektakel vi kallar för melodifestival-kval. Varför skräckblandad? Jo, jag blir nästan lite rädd för mig själv för att jag 1. sitter och glor på något så "svensson" 2. Att jag låter mig påverkas av musiken och sist men inte minst 3. mina reaktioner när det musikaliskt inkompetenta svenska folket röstar helt fel.
Jag måste säga att hela tävlingen, hela konceptet har gått en tävling i musik till en tävling i popularitet. Festivalen har fått sig en rejäl skopa av vår moderna big-brother livsstil. Trist, men det finns ändå en viss glädje i att bli lite irro.
Jag måste medge att jag hade bojkottat finalen efter det att "fjäll-fia" som sjöng om att ta vad hon vill ha inte fick gå vidare medan den där patetiska Rikard Wolff kopian. Högst upprörande. Hade det inte varit för en övertygande fästmö hade TV:n intagit en parabolisk bana från femte våningen.
/Robert
Så fel låt vann, alltså?
Jag ska inte kasta mig in i en diskussion om de musikaliska kvaliteterna i denna tävling, men jag kan i varje fall konstatera att jag faktiskt fortfarande minns Wolff-kopians låt medan denna Fjäll-Fias dito försvann ur mitt huvud innan hon sänkt sina armar efter det förmodat traditionella schlagerslutet.
Fast å andra sidan är det ju alltid kalkonerna man minns.
Skicka en kommentar
<< Home